Sitter på ett småförsenat X2000 med destination Götet. Inte så farligt, men nåt trassel och bara ett spår öppet förbi Flen kommer troligtvis komprimera min komfortabla kvarts bytestid i Geebeegee till knappa hälften och en trolig språngmarsch för att hinna bråka mig till en biljett från den allt annat än tillmötesgående biljettautomaten på stationen. Som tur är har jag pengar kvar på kortet sedan i somras. Den där biljettautomaten skulle verkligen må bra av att skickas på charmkurs.

Jag ska hem till Falkenberg över helgen. Träffa pappa, eventuellt besöka Domedagen/Köpenskapens Mecka/Gekås eftersom mitt strumpbestånd är under all kritik och bara existera i småstadslunken några dagar. Cykla ner till en novemberdisig strand och kisa ut mot horisonten. Låtsas att jag kan se ända till Anholt. Typ.

Jag gillar att åka tåg. Jag gillar att vara på väg. Och jag gillar att komma hem. Det är bara det att hem är så utspritt numera.
Jag har en säng som jag sover i de flesta dagar, men den är inte riktigt hem. Jag har ett rum hemma hos pappa där de flesta av mina saker fortfarande är, och det är mer hemma men jag är där så sällan. Tre gånger om året om jag har tur. Det hinns liksom inte med mer, vilket är tråkigt.
Och så har jag mina älskade berg. Berg i allmänhet, och Val Thorens i synnerhet. Där är också hemma. Även om jag inte har någon fast punkt där, så är själen liksom lugn. Stannar upp och bara är, på samma sätt som jag blir på Skrea Strand en julikväll när pelikanerna packat i hop sitt tingeltangel och sina parasoll och vågskvalpet är det enda som hörs. Sån blir min själ där. Och det är väl det som är hemma antar jag.

Det knövliga är att hemma är utspritt på flera platser.
Det fina är att jag ska hem nu, och sen ska jag hem om en månad igen. Om en månad prick är jag i Val Thorens.

Det gör mig glad i själen.

(Förresten så är Glee-ihopmosningen av Homeward Bound och Home jättemysig.)