Jag tänker göra ett ärligt försök att blogga mer igen. Jag tror att det är bra, att jag skriver där alla kan se det men samtidigt bara för min egen skull. För även om jag gillar att skriva nästan allt (jag tror även att det märks när jag skriver saker jag inte är så himla stokad på) så är det skillnad på att skriva om saker och att bara låta orden ramla ur skallen.

Och det senare måste jag upprätthålla. Annars kommer det inte bli några ord alls till slut.
På journalistutbildningen fick jag öva mig på det där jag alltid tidigare haft så svårt för – att hålla mig till ämnet, att ha en vinkel, att fatta mig kortast möjligt.
Otroligt nyttigt, men jag har hjärnan inställd på det 40 timmar i veckan numera (nåja, det är tanken iallafall.. både jag och eventuella läsare av det jag skriver vet väl att slutresultatet inte alltid blir just så) och i längden behöver jag andningshål.

”Vi skulle kunna ha en konversation,” sa madrassen.

Jag skulle till exempel kunna skriva en hel jävla novell om hur underbart det är att Taylor Swift äntligen vågar ge svar på tal till alla obehagliga medier som gång efter annan trackar henne för att hon skriver låtar om sina ex, att hon nu istället säger ifrån och poängterar att ingen ifrågasätter manliga musiker som gör samma sak. Det kanske verkar trivialt, men med tanke på hennes fanbase – unga tjejer i USA – är varje uns av feminism hon nämner väldigt viktig. Förändring kan börja nästan var som helst, och videon till Shake It Off är ett fantastiskt finger i ögat på en hel massa idioter. Tycka vad man vill om hennes musik, men ryggraden hon har skaffat är faktiskt beundransvärd.

(Märks det att jag hänger en hel del på Tumblr?)

Jag skulle även vilja skriva något om att jag inte förstår folk som kommenterar mina artiklar på Facebook istället för inne på Freeride. Så nu har jag gjort det.

Jag kan även nämna att det nu är mindre än en månad tills jag är nere i Val Thorens igen. Först en julvecka med Charlie, hennes far och alla hennes brorsor och efter det en nyårsvecka tillsammans med femtioelva dårar och förhoppningsvis en jävla massa puder.

Men vill ni veta en sak? Det känns lite som att svära i kyrkan nu men jag vill inte att det ska dumpa de första dagarna. För det är helt fantastiskt underbart med puder, med tystnaden på skrå ut mot Col-trean och -fyran, med kallsnö som driver in och är fluffig hela dagen under den där liften som jag faktiskt inte har någon lust att nämna vid namn, men offpist kräver eftertanke och energi. Det senare är en bristvara, mina batterier behöver en laddning för att jag ska fungera på topp igen.
Missförstå mig rätt, det är inte som att jag kommer sätta mig ner och tjura om det kräksnöar den tjugonde december, men för min del får det gärna dröja någon dag. För jag vill bara slippa tänka. Gå på autopilot och fälla ut solcellerna. Bli trygg igen, hemma på mitt berg, i mina dalar.

Fylla termosen med varm choklad, fylla iPoden med bra musik och leka följa John genom Tre Dalarna med Charlie – utan frågetecken, utan tveksamheter, bara bränna pist vi två och varva breda trafikleder till backar med de där undangömda guldkornen som jag aldrig skulle komma på tanken att köra på en pistvisning för jag vill ha dem för mig själv. Skidåkning blir aldrig så kravlöst som när jag fulåker med Charlie för vi hittar lika bra båda två och vet vart vi vill. Det är som telepati, typ.

Ta en fikapaus under pistörstugan på Saulire eller på vilket snötorg som helst, sväva över krönen ner mot La Tania, åka över till St Martin men inte åka hela vägen ner för ärligt talat – ska man inte käka lunch nere i byn är det en gigantisk waste.

Jag vill bara inte tänka en stund. Bara vara.
Det finns ingen plats på jorden där jag kan bara vara så mycket som i Val Thorens. Ladda batterier.

Apropå det så måste jag förbi Garaget vid tillfälle och köpa nya batterier till min pjäxor. Note to self.


Attor. (Val Thorens 2014)Freeride