Min käre lillebror ombad mig medelst den förbannade Ansiktsboken att lista tio album som påverkat mitt liv, och eftersom jag avskyr Facebook gör jag allt för att driva trafik därifrån. Därmed hälsar jag er välkomna (eller välkomna åter om ni varit här förut) till min blogg.

Observera att utmaningen avser hela album, hade det handlat om enskilda låtar hade listan sett mycket annorlunda ut. Observera även att det här är ångestframkallande och att jag nog kommer återkomma med en lista över 00-talets bästa alternativrockplattor eftersom jag varken fick med Page Avenue, Deja Entendu eller A Fever You Can’t Sweat Out på denna listan. Gaah!

Utan inbördes o-ordning:

Håkan Hellström – Det Är Så Jag Säger Det (2002)

Det skulle kunna vara mer än en Håkanplatta på denna listan, men jag har bestämt att jag bara kör en platta från varje artist. Och måste jag välja är denna given, för Håkan blir aldrig mer komplett kaos, eufori, krossade hjärtan, drömmar mixat med nostalgi än såhär. Ingen annan Håkanplatta är enligt mig så sömlös, även om ”Känn Ingen Sorg..” är snubblande nära. ”Kom Igen Lena” var låten som fick mig att börja spela gitarr, jag hittar mig själv i frasen ”..på en skenande cykel..” både nu och för tolv år sedan, och ”Minnen Av Aprilhimlen” är den finaste låten av dem allihop. Jag är så oändligt glad att jag såg Håkan live många gånger under åren när han bara hade tre plattor, för att höra Augustifamiljen piska igång publiken till ”Mitt Gullbergs Kaj..” bör alla uppleva. Håkan är bäst med lite samba som krydda.

Låttips: ”Mitt Gullbergs Kaj Paradis”, ”Här kommer Lyckan För Hundar Som Oss”, ”Minnen Av Aprilhimlen”.

Paramore – All We Know Is Falling (2005)

Jag snubblade över Paramore på Myspace någon gång under 2004. Lite senare påtvingade jag min bror (som vid det laget hade plockat diverse russin ur min skivsamling) nämnda band och sa ”alla kommer veta vilka Paramore är om två år”. 2007 släpptes ”RIOT!” (jag fick rätt) och även om den på många sätt är en bättre platta är det något speciellt med denna. Lite yvigare, lite mindre putsat, väldigt mycket uppenbar potential.  Paramore gjorde ungefär samma grej som väldigt många andra ”tredje vågens emoband” gjorde i mitten av 00-talet, men de hade sin egen twist på det från ruta ett. Och det skadar inte att Hayley Williams är och förblir en galet karismatisk frontfigur som sjunger minst lika bra live som på platta.

Låttips: ”Pressure”, ”Emergency”, ”Here We Go Again”.

Roxette – Don’t Bore Us, Get To The Chorus! (1995)

Klinisk pop. Per Gessle må ha urvattnat sin kreativa ådra in absurdum det senaste dryga årtiondet, men Roxette på nittiotalet var bra. Punkt. Ett vitt kartong-cd-fodral, en stackars CD som blev sönderspelad till oigenkännlighet och enkel men mycket smart popmusik. Dessutom är Marie Fredriksson helt fenomenal. Och det är något härligt naivt med att mitt sjuåriga jag gick runt och sjöng ”Sleeping In My Car” och helt oskyldigt trodde att det handlade om att sova i bilen. Håhå jaja.

Låttips: ”Listen To Your Heart”, ”The Big L”, ”Sleeping In My Car”.

Death Cab For Cutie – Plans (2005)

De enskilt bästa låtarna av Death Cab återfinns enligt mig på plattorna som ledde fram till Plans, men detta är det tveklöst mest helgjutna av albumen. Inte lika knep-charmigt som på tidigare alster, men med en behaglig röd tråd i soundet och lagom vemodiga texter som verkligen förtjänar att lyssnas på i sin helhet, hela plattan rakt igenom. Det karaktäristiska Death Cab-basdrivet dyker självklart också upp här och var. Ben Gibbard kan sin sak, och jag instämmer med Seth Cohen.
– Do not insult Death Cab!

Låttips: ”Marching bands of Manhattan”, ”I Will Follow You Into The Dark”, ”Someday You Will Be Loved”.

Linkin Park – Hybrid Theory (2000)

Nu-metal är en (med rätta) utskälld kvasigenre, men det visste inte jag när jag var elva och såg videon till In The End på Voxpop, så eventuella tappade coolhetspoäng skiter jag i. Sedan hade min grupp på dansen en koreografi till ”Runaway” och då var det bara att traska upp till B&W och hosta upp en och en halv månadspeng för Hybrid Theory. Det var den andra CD-skivan jag köpte någonsin (den första var Blümchens ”Jasmin”, man lär sig av sina misstag) och jag lyssnar fortfarande på den så det var ett klart bra köp. Dessutom är plattan som helhet väl ihopsatt, det är ett album, inte en samling singlar med ludd emellan.

Låttips: ”Papercut”, ”In The End”, ”Pushing Me Away”.

Green Day – American Idiot (2004)

Jag var synnerligen motvillig till Green Days rockopera när den släpptes, eftersom det tjatiga titelspåret fick horder av random folk att upptäcka bandet jag gillat i många år. Musik-egoist, javisst, men det dröjde månader innan jag slutade protestlyssna på ”Dookie” och faktiskt gav American Idiot utöver titelspåret en chans. Lyckligtvis är resten av plattan betydligt bättre än just den låten, och ett av de mest genomtänkta och kompletta punkrock-albumen jag vet. Det går uppenbarligen att växa upp utan att tappa sin själ – Green Day bevisar det.

Låttips: ”Jesus of Suburbia”, ”St. Jimmy”, ”Wake Me Up When September Ends”.

Beatles – 1 (2000)

Jag kan inte välja en enskild Beatles-platta. Det går inte. Fysiskt omöjligt, c’est impossible. Plus att jag faktiskt inte kommer ihåg exakt vilka låtar som är på vilken skiva i vissa fall (Google är fusk). Så kompromissen får bli denna, för även om mycket saknas är också många viktiga låtar med. Och det är inte övervikt av de LSD-trippiga senare låtarna, vilket jag gillar, för jag har alltid tyckt bäst om det enklaste enkla när det kommer till Beatles.

Låttips: ”I Want To Hold Your Hand”, ”We Can Work It Out”, ”A Hard Day’s Night”

Fall Out Boy – Infinity On High (2007)

Mitt ex av denna skiva kom i ett sånt där superdumt diamond-CD-fodral som jag pajade det första jag gjorde. På grund av detta passade inte texthäftet i vanliga skivfodral, och därför är locket på det fortfarande löst, och det retar mig fortfarande. Kuriosa. Jag har insett att många av plattorna jag valt här har varit ”övergångsplattor”, skivorna där band tar det de vuxit sig stora med och levlar upp det ännu en nivå. Så även här. Fall Out Boy behåller punkbakgrunden från tidigare plattor men slänger på ytterligare några hekto hit-faktor. Resultatet är grymt, och Patrick Stump sjunger fantastiskt. Now press repeat.

Låttips: Den gyllene trion i mitten – ”Hum Hallelujah”, ”Golden”, ”Thnks Fr Th Mmrs”

Thrice – The Artist In The Ambulance (2003)

Bästa plattan av mitt absoluta favoritband inom genren som jag i brist på bättre valt att kalla ”skrikmusik”. Jag har aldrig haft problem med hård musik, men alltid haft svårt för låtar utan melodier. Artist In The Ambulance är tung och melodisk på samma gång, plus att låtbyggena är häftiga och komplexa när man lyssnar lite noggrannare. Efter denna plattan blev Thrice allt mer experimentella, och även om efterföljaren ”Vheissu” också är grymt bra är denna ännu bättre och drivigare.

Låttips: ”Under A Killing Moon”, ”Silhouette”, ”The Artist In The Ambulance”.

Jimmy Eat World – Futures (2004)

Egentligen bör åtminstone fyra av Jimmy Eat Worlds plattor vara med på denna listan.
Clarity (1999) – den mest perfekta midwest-second wave–emo som någonsin varit.
Bleed American (2001) – för att den är så skamlöst hittig rakt igenom men fortfarande har själ.
Chase This Light (2007) – plattan som ingen mer än jag verkar tycka hör till deras bästa.

Men det är förbaskat tjatigt att fylla nästan halva listan med samma band, och måste jag välja väljer jag Futures, för det är den perfekta smältdegeln mellan Clarity (som alla kreddtomtar älskar) och Bleed American (som var deras stora break). Jim Adkins är en antihjälte till frontman – alla som sett dem live vet att det är lika delar energiskt och förskräckligt introvert – men skriver sällsynt träffsäkra texter, i synnerhet på denna plattan. Och för att om det finns en låt som låter som att vara sexton och bo i en sömnig småstad med sällsynt ruggigt novemberväder och bara vilja åka någon annanstans så är det ”Work”.

Låttips: ”23”, ”The World You Love”, ”Work”.

Bubblare:

My Chemical Romance – The Black Parade (2006): Ännu en punkrockopera, och ett album med känsla från början till slut. Ibland behöver en bara höra Gerard Way yla ”I am not afraid to keep on living!” helt enkelt.

30 Seconds To Mars – This Is War (2009): Storslaget, hela tiden på gränsen till överdrivet men alltid på rätt sida om strecket. En orgie i ”ååååhhhh-oooooohhh-åååååh”-körer.

Coldplay – Viva La Vida (2008): Jag har aldrig fattat U2’s storhet i annat än enstaka låtar. Att bränna pist i franska alperna med 00-talets svar på arenarock däremot, det förstår jag. Om det inte hade varit för den jävla Jordgubbsgungan hade denna varit topp 10. Skitlåt.

The Killers – Hot Fuss (2004): Plattan som nästan ensamt bär ansvaret för att min musiksmak under gymnasietiden inte bara bestod av skatepunk och band med minst tre ord i namnet.

Hanson – Middle Of Nowhere (1997): För att Hanson är så mycket mer än MmmBop och det är synd att inte fler personer minns det.

Tove Styrke – Tove Styrke (2010): Sakta men säkert blev min musiksmak bred nog att palla med elektronisk musik, och denna platta snurrade på repeat i lurarna under pistrejsarvintern 2010/2011. Ett av få hela album med denna typen av musik som jag verkligen gillar rakt igenom.

Fotnot: Jag har aldrig fattat vart vokalerna i ”Thnks Fr Th Mmrs” (Thanks For The Memories) tog vägen. Därför läser min hjärna alltid ”Thanks For The Murmurs” istället.