Okej, ja det är snöbrist. Förutom de där maniskt slaskiga sista sex veckorna 2011 har jag nog aldrig sett så mycket barmark här. Nu har jag visserligen inte varit över i Meribel och Courchevel än, men bara en sån sak som att det inte går att åka ens i övre St Martin, eller att Plan de’l Eau, La Masse och transporten mellan Val Thorens och Les Menuires är stängda talar ju sitt tydliga språk.

Minns en kväll i köket på Le Kinabalu när Nico och Eric envist hävdade att det behövs två meter natursnö, gärna tre, för att offpisten i Val Thorens ska bli något att ha. Jag trodde inte på dem då, och jag hade ärligt talat ingen koll heller för de första månaderna jag tillbringade här åkte jag nästan uteslutande i pisten. Meeeen efter att ha iakttagit de regelrätta stenblock som ligger strösslade på platser där jag tidigare trott att ”jamen där är väl en sten eller två.. resten är ju jämnt” inser jag att de nog hade rätt.

Och katastrofvintern 10/11 kom det ju tillräckligt mycket snö i början av vintern för att täppa igen de värsta stenrösena. Det har det definitivt inte gjort nu.

Snöbristen i kombination med att byn är fullständigt fullbelagd har även genererat ett riktigt skumt rykte. Guide-Oscar berättade att SETAM (liftbolaget) överväger att avaktivera alla säsongskort under jul- och nyårsveckorna för att göra lite mer plats i backarna åt turisterna. Här i VT är det faktiskt ingen superkris, visst det är hårt på sina ställen och utanför nedfarterna är det skralt, men nästan alla backar är öppna. Problemet är ju att Menuires bara öppnat till ungefär hälften och att Meribel och Courchevel bara har snö i de stora nedfarterna som krävs för att ta sig mellan dalarna.

Gissa en gång vart de som tröttnat på de ungefär fem öppna backarna i Courchevel kommer bege sig? Just det. VT.
Tjohej tjohå.

Men jag känner ingen stress över det. Jag känner mig däremot lite som en papegoja, för jag upprepar visa saker hela tiden. Typ som att bara komma hit och sitta i en lift och titta ut över välbekanta bergstoppar och klippor medan den inte speciellt starka decembersolen idogt kämpar för att åsamka mig tvättbjörnslook får mig att må nästan oförskämt bra. Om sen skidåkningen är över förväntan är det som att ha chokladsås på SIAs chokladglass – extremt gott men inte nödvändigt. Och eftersom jag var medveten om vädret innan jag åkte så förväntade jag mig inte speciellt mycket, och det krävdes heller inte mer än ett par smått okontrollerade åk i Grand Lac innan jag var fullkomligt tillfreds med tillvaron.

Vi är ett rätt kul litet gäng här nere. Nästa vecka kommer ju invasionen av ”en massa folk som känner varandra mer eller mindre väl men egentligen inte riktigt vet hur”, men denna veckan är det jag, Challa, Challas femtioelva bröder (egentligen är de bara tre men det är också ganska många), hennes far och två trevliga snubbar i medelåldern.

Vi körde någon o-organiserad form av gruppåkning fram till typ lunch idag, vilket vill säga att samtliga herrar ville äta lunch medan jag och Charlie tog några åk till och sedan åt medhavd mat på en bergstopp (typ). Därefter blev mina fötter isbitar, så jag drog tillbaks till den enda riktiga värmestugan i Val Thorens (eventuellt finns det en under Peclet också men jag är osäker) och tinade upp mina fötter, och sen åkte jag varv i Becca-liften i Menuires.

Apropå det, och apropå snöbrist så hade jag en liftkonversation med en skidlärare vid namn Mathieu tidigare idag. Han kom hit från Grand Bornand, och har tillfälligtvis omplacerat sig själv hit, eftersom Grand Bornand precis som typ alla andra skidområden som huvudsakligen är belägna under 2000 meters höjd inte har någon snö. Men han menade att någonting med månen och dess faser skulle skrämma bort högtrycket i mellandagarna, och när jag kollade Yr innan så var det faktiskt lite snö på gång, så det är bara att hålla tummarna för att det stämmer.

Gör det inte det så har jag hittat en extremt beskedlig box i vad som i vanliga fall är parken i Les Menuires (just nu vet jag inte om det räknas som park) som jag hade tänkt bekanta mig närmre med. Eh ja.

Får vara slutskrivet för den här gången, klockan är sent och jag måste slänga ihop lite alpcarbonara samt ta en dusch om inte jag ska vara ett illaluktande och undernärt vrak imorgon, men jag kommer tillbaka. Förhoppningsvis kan jag hålla uppe mina bloggambitioner lite de här två veckorna. Med risk för att bli papegojig igen – jag mår väldigt bra av att bara låta orden ramla ur fingrarna ibland, istället för att som oftast skriva med ett syfte och ett mål.

Jag mår även väldigt bra av att fulcarva till dansremixen av ”Let It Go”. Cheesy som jag är.

Ärtor! (Attor.)