Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2015

Krönika: Jag behöver längta lite

Denna krönika skrevs i slutet av maj i år, men blev liksom aldrig publicerad.
Så jag lägger upp den nu istället.

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Jag har inte åkt så mycket i år som jag skulle vilja, och betydligt mindre än många andra vintrar. Ändå saknas vemodet när jag hänger jackan på tork i badrummet och plockar sulorna ur pjäxorna. Inte för att jag är nöjd, för det är jag inte egentligen, inte på långa vägar. Långt bak i hjärnan har jag redan lagt bränsle på elden där jag tänker smida nästa vinters planer, men tändstickorna får vänta, vedhögen ligga orörd någon månad eller två. Det är dags att göra något annat ett tag, jag behöver längta lite. Diskfragmentera, installera lite nya komponenter, starta om.

Lika mycket som jag gillar att ta ut svängarna med orden när jag skriver, lika mycket aktar jag mig för att slita ut de största orden. Undviker att säga älska eller hata om jag verkligen inte känner så mycket. Men skidåkning, det älskar jag. Otvivelaktigt. Och ungefär på samma sätt som jag älskar min lillebrorsa. Till oändligheten och vidare, men samtidigt med visst behov av egentid ibland. Så vi inte sliter ut varandra, eller blir osams över skitsaker som att han hejar på helt fel fotbollslag.

Därför känns det okej att det är duggregn över nordvästligaste Norrland idag. För den här vintern hejade skidåkningen på AIK, och det gör inte jag. Så jag ställer undan pjäxorna, och är tjurig en stund, och det är okej, för det går över.

Ge mig tre högsommardagar på en halländsk sandstrand så kommer jag längta efter snö och vinter igen.

Dagens citat:

With great powers comes a ton of weird crap that you’re not prepared to deal with.

– Skye aka Daisy Johnson aka Quake
(Agents of S.H.I.E.L.D)

Kära Sverigevänner

Det är ingen hemlighet att folk som röstar på ni-vet-vilka, folk som delar saker från vissa hemsidor och folk som kanske inte själva skulle kalla sig det (men de facto) är rasister får mig att vilja kaskadkräkas. Helst rakt i ansiktet på nyss ej nämnda partis styrelse.

Länge.

Deras ofantliga ignorans och dumhet är så överväldigande att jag knappt finner ord för den, och på det stora hela är det bättre att läsa någon av alla de begåvade kolumnisternas alster om saken istället för denna blogg, men nu har du ju hittat hit så jag kan lika gärna göra det jag började skriva detta inlägg för.

Jag har nämligen en fråga till dem som kallar sig Sverigevänner, så handen på hjärtat nu, Jimmies Lakejer.

Om någon form av katastrof drabbade Sverige, och gjorde livet här svårt, livsfarligt, skulle inte ni då om ni hade möjligheten ta er till en säkrare plats så fort som möjligt? Även om den platsen låg hundratals mil bort?

Ni kommer inte erkänna det, tror jag, men jag tror också att svaret är ja.

Håll det i huvudet nästa gång ni häver ur er en massa bajs om att det är bättre att bara hjälpa på plats.

Peas!

Väderlek och webbpyssel

Egentligen tror jag inte att det kvalificerar sig som regn. Men det är helt klart vått.

Som om någon tagit den fluffigaste inställningen på en sprayflaska, filmat den i 240p och sedan rullat på slowmotion.

Så är det som pågår utanför fönstret. En något högtempererad föraning om höst. Våtblanka gatstenar. Ni vet.

Själv tampas jag vidare med WordPress, försöker få ihop något presentabelt, men det senaste som hänt är att jag föll tillbaka i gamla hjulspår och valde ett tema som är misstänkt likt det gamla jag har på min blogspot-blogg.

Förlåt att jag hatar de stora typsnitten och den plastiga känslan som många responsiva sajter ger. Och förlåt att jag inte vill ha en hemsida som består av en gigantisk bakgrundsbild och några asociala medier-ikoner. Det är bara inte jag.

Jag är blogg.

Borträknat Lunarstorm har jag bloggat i tio år av mitt liv. Medräknat Lunar är vi istället uppe i femton. Och även om en del av mina kortare reflektioner numera förblir sådana, hastigt utslängda i 140 tecken på Twitter (det enda sociala medie förutom Tumblr – som ju är lite mer av en nördig sekt – som jag verkligen gillar) så är det något med blogg som jag misstänker att jag aldrig helt kommer släppa.

Jag kan skriva hur långt, eller kort, jag vill, men det är ändå inte riktigt samma som att skriva dagbok. På papper där bara jag kan läsa finns utrymme att tänka mera svart på vitt, Vader mot Kenobi, vara hänsynslös och bara tycka ohämmat för den enda jag får skämmas för är mig själv, om jag läser om något.

Här kan ju vem som helst se, även om jag har svårt att tro att just mitt babbel skulle råka nå någon större publik i ett allt mer tätbefolkat digitalt medielandskap.

Min blogg är som en spegling av de platser jag trivs bäst på i offentliga utrymmen. Inte mitt i, inte bland för mycket folk. Mer lagom, där jag kan iaktta och filura om jag vill, men delta när andan faller på.

Här kan jag börja skriva om dystert sensommarväder och avsluta samma text med att vara helt existentiell.

Bara en sån sak.

Avslutar denna reflektion med två bilder för förrförra hösten, tagna när jag och Lisa åkte på övre medelklass-safari (promenerade runt i Hammarby Sjöstad). Vet man inte att det är Stockholm känns det nästan som nånstans vid medelhavet. Nästan.

lisisus01 mås

Fiskmåsen är förövrigt en slumpbild. Den bara dök upp precis när jag ändå tryckte på knappen. Synnerligen oväntat.