Egentligen tror jag inte att det kvalificerar sig som regn. Men det är helt klart vått.

Som om någon tagit den fluffigaste inställningen på en sprayflaska, filmat den i 240p och sedan rullat på slowmotion.

Så är det som pågår utanför fönstret. En något högtempererad föraning om höst. Våtblanka gatstenar. Ni vet.

Själv tampas jag vidare med WordPress, försöker få ihop något presentabelt, men det senaste som hänt är att jag föll tillbaka i gamla hjulspår och valde ett tema som är misstänkt likt det gamla jag har på min blogspot-blogg.

Förlåt att jag hatar de stora typsnitten och den plastiga känslan som många responsiva sajter ger. Och förlåt att jag inte vill ha en hemsida som består av en gigantisk bakgrundsbild och några asociala medier-ikoner. Det är bara inte jag.

Jag är blogg.

Borträknat Lunarstorm har jag bloggat i tio år av mitt liv. Medräknat Lunar är vi istället uppe i femton. Och även om en del av mina kortare reflektioner numera förblir sådana, hastigt utslängda i 140 tecken på Twitter (det enda sociala medie förutom Tumblr – som ju är lite mer av en nördig sekt – som jag verkligen gillar) så är det något med blogg som jag misstänker att jag aldrig helt kommer släppa.

Jag kan skriva hur långt, eller kort, jag vill, men det är ändå inte riktigt samma som att skriva dagbok. På papper där bara jag kan läsa finns utrymme att tänka mera svart på vitt, Vader mot Kenobi, vara hänsynslös och bara tycka ohämmat för den enda jag får skämmas för är mig själv, om jag läser om något.

Här kan ju vem som helst se, även om jag har svårt att tro att just mitt babbel skulle råka nå någon större publik i ett allt mer tätbefolkat digitalt medielandskap.

Min blogg är som en spegling av de platser jag trivs bäst på i offentliga utrymmen. Inte mitt i, inte bland för mycket folk. Mer lagom, där jag kan iaktta och filura om jag vill, men delta när andan faller på.

Här kan jag börja skriva om dystert sensommarväder och avsluta samma text med att vara helt existentiell.

Bara en sån sak.

Avslutar denna reflektion med två bilder för förrförra hösten, tagna när jag och Lisa åkte på övre medelklass-safari (promenerade runt i Hammarby Sjöstad). Vet man inte att det är Stockholm känns det nästan som nånstans vid medelhavet. Nästan.

lisisus01 mås

Fiskmåsen är förövrigt en slumpbild. Den bara dök upp precis när jag ändå tryckte på knappen. Synnerligen oväntat.