Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: oktober 2015

Välkommen åter

Jag har alltid varit försiktig. Det där barnet som på fullt allvar kan redogöra för när, var och hur jag fick mitt första skrubbsår.

Tydligen är inte det något som folk i allmänhet minns. Tydligen får de flesta så många skrubbsår som små att de liksom smälter ihop till ett enda oviktigt minne.

Jag har aldrig fått stötar från något elstängsel (mina modigare kompisar fick trampa ner stängslen ifråga innan jag ens gick i närheten av dem). Jag hyste länge en orimlig skräck för alla maneter. Och då menar jag även de harmlösa geléklumparna öronmaneter som någon gång varje sommar invaderar Västkusten. Numera har skräcken ersatts av vagt obehag, och gällande brännmaneter förnuftig vaksamhet, men när jag var lite kunde jag badvägra i trettio graders värme om det inte var någorlunda manetfritt.

Min första konfrontation med barnbacken i Duved? Slutade med gråt och tandagnisslan.
Min första konfrontation med Gunnilbacken i Tegefjäll (den lutar bara marginellt mer än en helt platt yta)? Tja, det tog garanterat en halvtimme för mamma att tjata mig ner från mellanstationen medelst ihärdigt plogande och x antal ”åk-och-modtabletter” (Mentos), och den händelsen nämns av någon anledning ganska ofta när skidåkning kommer på tal i vår familj.

Min första konfrontation med centrala Åre slutade förövrigt med att jag ena dagen ”kom bort” (läs: mamma och pappa körde i min lillebrors tempo – detta tilldrog sig precis när jag börjat bli mindre usel på att åka och brorsan var ungefär lika mycket hjälmfoting som alltid – och tog en annan väg ner från toppen av Skutan) och andra dagen ramlade över kanten på Störtloppet precis vid branten ovanför Olympiaplatån. Jag vågar fortfarande aldrig släppa på helt och hållet i den delen av backen, och handen på hjärtat – jag tycker fortfarande att delar av Störtloppet, för att inte tala om branten i Lundsrappet, är äckliga och undviker dem gärna.

Jag älskar att vara ute i naturen, men om jag hoppar på stenar och en sten är lös och vinglig lugnar jag genast ner mig eller väljer en annan väg. Det här med att slå sig? Nej tack. Vilket också är varför jag kan ungefär fyra skateboardtrick, och trots att ett decennium med marginal passerat sedan jag först började åka bräda vägrar jag fortfarande droppa eftersom första försöket att lära mig slutade med att jag slog nacken i minirampens coping.

Jag gillar många saker, och jag testar gärna mina gränser, men har jag slagit mig håller jag mig hädanefter på behörigt avstånd.

Och det är någonstans där det blir komplicerat. För är det någonting som jag gillar, och gör hela tiden utan att ens reflektera över det så är det att umgås med ord. Skriva. Läsa.
Jag minns inte när jag lärde mig, men jag minns att jag läste ut min första kapitelbok, ”Se Upp För Elefanterna”, när jag gick på dagis. Och den första längre frasen jag skrev finns sparad i form av en postit-lapp med texten ”MAMMA HATAR MOBERATAR”, i versaler nedplitat inför valet 1994. (Vadå politiskt indoktrinerad? Vem? Jag?) Jag minns även att jag skrev det med en av mammas Lärarförbundet-pennor, en sån med smalsvart bläckpenna i ena änden och orange neon i andra. Men det hör inte hit. (Onödig information: det neonorangea bläcket bleks nåt alldeles väldigt med tiden..)

Jag bara gör det. Skriver. Läser. Umgås med ord.

Skrattar mer åt lustiga ordval och formuleringar än faktiska skämt.

Men jag slog mig på orden (eller min vilja att massproducera dem), och nu vet jag inte riktigt hur jag ska bli vän med dem igen.

Återhämtningsarbetet har redan börjat. Jag har återupptagit mitt dagboksskrivande. Även om det inte blir många meningar så är det bättre än ingenting. Försöker skriva något varje kväll. Jag ska få in vanan igen, skapa rutin. Analogt.

Jag skrev ett tal till min kompis bröllop härförleden. Det var det första genomtänkta jag skrivit, varit nöjd med och dessutom delat med mig av till omgivningen, på ganska många månader. En skarp kontrast till innan jag gick in i väggen, när jag hällde ur mig tusentals ord om dagen. Förvisso sällan så välvalda, omsorgsfullt putsade, men ändå. Jag brukade kunna skriva på kommando. Nu är allting ett slit.

Men tanken är att jag ska blogga igen. Och med lite tur så kanske det blir en Bummarblogg på riktigt när vintern kommer. Men massa inlägg och vardagsbabbel från mina klassiska tassemarker. Vi får se. Om tre veckor är jag ”hemma” i Val Thorens igen, jag ska skotta snö och skriva på engelska. Om tre veckor börjar nästa steg i min långsamma återhämtningsstrategi.

Synpunkter, åsikter, hejarop, kärleksbrev och annat som består av ettor och nollor förmedlas bäst via kommentarsfältet.

Winston, Robban och jag

Ikväll har jag träffat mitt bilsällskap och blivande säsongare-in-crime Robban för första gången. Hans gigantiska låda med instrument får utan problem plats i bakluckan på Winston, så projekt roadtrip är officiellt a go. Den 16 november lämnar jag landet och återkommer inte förrän i slutet av april om allt går som det ska.

Hem till Val Thorens igen.

Det ska bli så skönt, så skönt.

Jag har nog inte presenterat Winston förresten. Det är min bil, min tjugosjuårspresent till mig själv. En grå Peugeot 307 med elva år och 14000 mil på nacken. Vi ska till Alperna tillsammans. Det känns bra.

*skruvar upp volymen ashögt och sätter på Billy Ocean ”Get Outta My Dreams, Get Into My Car” så rutorna skallrar*

Prylen: Scott LCG

Hej och välkommen till ett för denna blogg nytt inslag. Jag tänker med oregelbundna mellanrum framöver recensera olika prylar jag använt eller använder, eftersom jag tycker att det är roligt att skriva om och någon som läser kanske finner informationen matnyttig. Först ut blir en reflektion kring de skidglasögon jag använt de senaste två vintrarna – Scott LCG.

Jag valde LCG av flera olika skäl – här följer några av dem i behändig punktform:

  1. Synfältet är riktigt stort, tack vare den tunna ramen, men brillorna är samtidigt inte för stora för mitt mittemellanstora fejs.
  2. De har kant. Ja, det är otroligt trendigt med ramlösa gogglar men jag tycker det känns tåligare med någon form av kant som skyddar själva linsen litegrann.
  3. Smidigt linsbytessystem, och två linser, en ljus och en mörkare följer med vid köpet.
  4. Den viktigaste punkten. De passar mitt ansikte och passar med min hjälm. Uppfyller ett par gogglar inte denna punkten spelar de andra punkterna tyvärr ingen roll.
Scott LCG

Scott LCG

Precis som andra gogglar i denna prisklass har LCG rejält med vaddering mot ansiktet och även silikon på insidan av bandet, (vilket borde vara standard för alla gogglar men inte alltid är det) en liten men trevlig detalj. Jag har använt dem med två olika hjälmar (POC Bug och POC Fornix) och den vagt rundade ovansidan funkar som en smäck med bägge. LCG är rätt stora, men bygger inte lika mycket på höjden som sfäriska modeller från andra tillverkare, vilket passar mig som har ganska brett, men inte så högt ansikte.
Ventilationshålen på framsidan av linsen är små, men jag har sällan råkat ut för imma, bara i typiska ”gräva mig loss ur djup snö efter vurpa”-situationer.

Linserna:

Till den blåa ramen jag valde fick jag med två linser – en ljus (Illuminator 50) och en mörkare (Solar Blue Chrome). Den förstnämnda är ljust gul med lite snyggt blålila skimmer på utsidan, och gör sig bäst i riktigt dålig sikt och kvällsljus. Jag är ganska känslig för ljus och allting som inte var flatljus, svensk midvinter, snöfall eller mörker fick mig att börja kisa med denna lins. Å andra sidan är de riktigt bra i usla ljusförhållanden.

Lins nummer två (Solar Blue Chrome) skulle jag påstå klarar sig bra i allt utom snöstorm och de allra himmelsblåaste vårdagarna i Alperna eller fjällen. Utifrån är den blå, på insidan är den mörkt rosa/orange-aktig. För dagar när ljusförhållandena ändras titt som tätt, eller man växlar mellan att åka i sol och skugga är den helt perfekt. Det finns en svart lins som är ännu mörkare, men förutom under de allra bästa blåfågeldagarna tycker jag denna funkar fint.

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Ljus lins (Illuminator 50)

Ljus lins (Illuminator 50)

Linsbytet:

Ett av huvudskälen till att skaffa dyra gogglar är att de i de flesta fall har någon sorts snabbsystem för att byta lins. På LCG funkar det som såhär: Linsen lossas med en liten spak på högerkanten av ramen, därefter hakar man loss den på bägge sidor, sätter i en annan lins och drar tillbaka spaken så den ger ifrån sig ett klick. Processen tar ungefär 10 sekunder och det är inga problem att göra bytet i liften med vantarna på. Jag har heller aldrig varit med om att linsen har lossnat när den inte ska.

Linsfästesmojängen

Linsfästesmojängen

Linsen har hakar som fästs i ramen

Linsen har hakar som fästs i mojängen

Annat piffigt:

Det går att justera passformen över näsan med två skruvar på undersidan av ramen. Min första åsikt var att det lät som en fånig gimmick, men jag testade att ändra dem och märkte faktiskt skillnad. Konstruktionen är gjord så att den inte verkar försämra hållbarheten på gogglarna i stort, så den får klart godkänt.

Extralinsen kommer förpackad i ett hårt case som är format helt efter linsen, vilket är schysst för det tar liten plats i ryggan men samtidigt krävs det en vurpa modell större för att linsen ska ta stryk i packningen.

Skruvar för att justera passformen över näsan

Skruvar för att justera passformen över näsan

Praktiskt fodral

Praktiskt fodral

Stryktålighet:

Jag har använt dessa gogglar drygt 100 åkdagar i Sverige och Alperna under två års tid, de har packats upp och ner ur ryggsäckar och resväskor otaliga gånger men jag har inte varit oaktsam med dem. Efter varje åkdag har jag lagt ner dem i påsen för att skydda linsen. Jag har gjort några framstupa-snömonster-vurpor och krockat med otaliga trädgrenar vilket totalt har resulterat i två repor som är stora nog att märkas i sikten när jag har gogglarna på mig, vilket får ses som helt okej sett till hur mycket jag använt dem. Den enda anmärkningen jag har är att de väldigt lätt får fingeravtryck på utsidan av linsen och att det krävs viss idoghet för att gnugga bort dessa.


Pryl: Scott LCG Goggles
Pris: 1900:-
Linstyp: Sfärisk
Extralins: Ja
Testperiod: Mer än en säsong
Betyg: 8/10. Det enda som är minus är priset, men det är i klass med andra gogglar med samma funktioner så det är egentligen inte så mycket att orda om. Nya linser kostar mellan 500 och 700 spänn, vilket heller inte är värre än några andra.

Ytterligare information: Denna pryl har jag bekostat själv och recenserar helt på eget bevåg. Skulle jag i framtiden bli ombedd att testa/recensera prylar här på bloggen och få tillgång till dessa utan att betala så kommer detta isåfall framgå tydligt i texten.

Frankie Valli & The Four Seasons – Who Loves You

Frankie Valli & The Four Seasons – Who Loves You
Who Loves You (1975)

Denna låten lyssnar jag på nästan varje dag när jag cyklar från postterminalen i Hallonbergen, genom höstlöven och nerför den långa backen mot Ursviksvägen, Duvbo och Sundbybergs centrum.

Bra skit.

Det är något med basen och sången och alltihopa som bara gör mig så himla glad. Det är så svängigt, liksom.

Skanstull – Gullmars

Säga vad en vill om Stockholm, men när morgondimman lättar och ljuset är alldeles gult och Nackamasterna sticker upp som två streck ur luddet bortanför Hammarbys Övre Medelklassreservat, då är det bra fint alltså.

Förövrigt tänker jag ofta på hur märkligt det är att en av Stockholms gråaste platser kan dela namn med en vacker fjord i Bohuslän.

oktober01 oktober03 oktober04 oktober05 oktober06 oktober08 oktober09 oktober10 oktober12 oktober13 oktober14 oktober15 oktober16 oktober17

Det kan bli en uppföljare

Den här bloggen såg dagens ljus i sin ursprungliga form för ungefär åtta år sedan. Då som en serie inlägg på den numera insomnade (tror jag iallafall) hemsidan Resedagboken.

Jag skrev mest för att släkten där hemma skulle få matigare uppdateringar om min tillvaro i Val Thorens än vad som får plats på ett vykort, och för att jag väl alltid har skrivit. För min egen skull.

Jag trodde jag var färdig med säsongandet. En del av mig är kanske det, den delen som skulle kunna tänka sig plugg eller jobb och helt okej lägenhet hemma i Sverige istället för att trängas med okända människor på alldeles för få alpkvadratmeter. Men när jag började leta efter saker att plugga till, och undersökte jobb som jag skulle kunna vara kvalificerad för stötte jag på problem. Vadå börja plugga i mars? Jag vill ju åka skidor i vinter.
Hoppa på ett halvårsvikariat i oktober? Och eliminera alla möjligheter till mer än någon enstaka vecka av skidliv? Hilfe..

Det är uppenbart. Jag har ingen lust att inte åka skidor i förhållandevis stor mängd den kommande vintern. Detta faktum orsakar viss panik i den delen av mitt huvud som även blir nervös av det faktum att jag fyller 27 om några veckor. Övriga delen av huvudet ser dock på vinterplanerna med tillförsikt, tar det hela med en klackspark och fortsätter fundera.

Det kan tillexempel knappast bli ett sämre snöår än vintern 2010-2011.