Jag har alltid varit försiktig. Det där barnet som på fullt allvar kan redogöra för när, var och hur jag fick mitt första skrubbsår.

Tydligen är inte det något som folk i allmänhet minns. Tydligen får de flesta så många skrubbsår som små att de liksom smälter ihop till ett enda oviktigt minne.

Jag har aldrig fått stötar från något elstängsel (mina modigare kompisar fick trampa ner stängslen ifråga innan jag ens gick i närheten av dem). Jag hyste länge en orimlig skräck för alla maneter. Och då menar jag även de harmlösa geléklumparna öronmaneter som någon gång varje sommar invaderar Västkusten. Numera har skräcken ersatts av vagt obehag, och gällande brännmaneter förnuftig vaksamhet, men när jag var lite kunde jag badvägra i trettio graders värme om det inte var någorlunda manetfritt.

Min första konfrontation med barnbacken i Duved? Slutade med gråt och tandagnisslan.
Min första konfrontation med Gunnilbacken i Tegefjäll (den lutar bara marginellt mer än en helt platt yta)? Tja, det tog garanterat en halvtimme för mamma att tjata mig ner från mellanstationen medelst ihärdigt plogande och x antal ”åk-och-modtabletter” (Mentos), och den händelsen nämns av någon anledning ganska ofta när skidåkning kommer på tal i vår familj.

Min första konfrontation med centrala Åre slutade förövrigt med att jag ena dagen ”kom bort” (läs: mamma och pappa körde i min lillebrors tempo – detta tilldrog sig precis när jag börjat bli mindre usel på att åka och brorsan var ungefär lika mycket hjälmfoting som alltid – och tog en annan väg ner från toppen av Skutan) och andra dagen ramlade över kanten på Störtloppet precis vid branten ovanför Olympiaplatån. Jag vågar fortfarande aldrig släppa på helt och hållet i den delen av backen, och handen på hjärtat – jag tycker fortfarande att delar av Störtloppet, för att inte tala om branten i Lundsrappet, är äckliga och undviker dem gärna.

Jag älskar att vara ute i naturen, men om jag hoppar på stenar och en sten är lös och vinglig lugnar jag genast ner mig eller väljer en annan väg. Det här med att slå sig? Nej tack. Vilket också är varför jag kan ungefär fyra skateboardtrick, och trots att ett decennium med marginal passerat sedan jag först började åka bräda vägrar jag fortfarande droppa eftersom första försöket att lära mig slutade med att jag slog nacken i minirampens coping.

Jag gillar många saker, och jag testar gärna mina gränser, men har jag slagit mig håller jag mig hädanefter på behörigt avstånd.

Och det är någonstans där det blir komplicerat. För är det någonting som jag gillar, och gör hela tiden utan att ens reflektera över det så är det att umgås med ord. Skriva. Läsa.
Jag minns inte när jag lärde mig, men jag minns att jag läste ut min första kapitelbok, ”Se Upp För Elefanterna”, när jag gick på dagis. Och den första längre frasen jag skrev finns sparad i form av en postit-lapp med texten ”MAMMA HATAR MOBERATAR”, i versaler nedplitat inför valet 1994. (Vadå politiskt indoktrinerad? Vem? Jag?) Jag minns även att jag skrev det med en av mammas Lärarförbundet-pennor, en sån med smalsvart bläckpenna i ena änden och orange neon i andra. Men det hör inte hit. (Onödig information: det neonorangea bläcket bleks nåt alldeles väldigt med tiden..)

Jag bara gör det. Skriver. Läser. Umgås med ord.

Skrattar mer åt lustiga ordval och formuleringar än faktiska skämt.

Men jag slog mig på orden (eller min vilja att massproducera dem), och nu vet jag inte riktigt hur jag ska bli vän med dem igen.

Återhämtningsarbetet har redan börjat. Jag har återupptagit mitt dagboksskrivande. Även om det inte blir många meningar så är det bättre än ingenting. Försöker skriva något varje kväll. Jag ska få in vanan igen, skapa rutin. Analogt.

Jag skrev ett tal till min kompis bröllop härförleden. Det var det första genomtänkta jag skrivit, varit nöjd med och dessutom delat med mig av till omgivningen, på ganska många månader. En skarp kontrast till innan jag gick in i väggen, när jag hällde ur mig tusentals ord om dagen. Förvisso sällan så välvalda, omsorgsfullt putsade, men ändå. Jag brukade kunna skriva på kommando. Nu är allting ett slit.

Men tanken är att jag ska blogga igen. Och med lite tur så kanske det blir en Bummarblogg på riktigt när vintern kommer. Men massa inlägg och vardagsbabbel från mina klassiska tassemarker. Vi får se. Om tre veckor är jag ”hemma” i Val Thorens igen, jag ska skotta snö och skriva på engelska. Om tre veckor börjar nästa steg i min långsamma återhämtningsstrategi.

Synpunkter, åsikter, hejarop, kärleksbrev och annat som består av ettor och nollor förmedlas bäst via kommentarsfältet.