Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: november 2015 (sida 1 av 4)

Annie Lennox – No More ”I Love You’s”

Annie Lennox – No More ”I Love You’s”
Medusa (1995)

Jag var nog typ sex år gammal när vår familj skaffade en cd-spelare. Och det här med att bränna skivor fanns inte på kartan i mitten av nittiotalet, åtminstone inte i min värld, däremot var det ganska vanligt att låna skivor av bekanta då och då.

Utöver pappas skivsamling, och låtarna jag hörde på dansen och radio var min huvudkälla till ny musik min kusin Hanna. Jag har ett vagt minne av hur andäktigt det kändes att få låna hennes plattor med Enya och Annie Lennox mot löfte att vara försiktig med texthäftena (det vill säga hålla dem utom ordentligt räckhåll för min tre år yngre bror).

Så tack kusin, för att du introducerade mig för Annie Lennox. Inte nog med att det är fantastisk musik – det fick även till följd att jag på senare år lärt mig vad ord som ”woebegone” och ”lunatic” betyder. Dessutom är det lite kul att nyss nämnda ord är en del av texten i en låt som upprepar frasen ”language is leaving me” säkert tio gånger.

Daba-daba-dum-dum-dum, woo-ooh!

Teknikens under

Vad göra när det enda fönstret i lägenheten har frostat glas och alltså är tämligen icke-anpassat för att bedöma väder genom?

Gå in på skidortens hemsida och kolla vädret genom webcam.
Alternativt gå ut i korridoren och kolla genom fönstret där, men det skulle medföra ett behov av klädbyte från flanellpyjamas till något annat, så nej.

Hursomhelst är det fortfarande gråväder, och av någon jävla anledning tyckte jag att det var en bra idé att gå på Summits öppning igår (inatt) så jag är svintrött, småbakis och irriterad på mig själv. Ambitionerna för idag består av ungefär ingenting.

Imorgon återvänder solen. Jag peppar för det istället.

Meribelväder

Jag hade tänkt åka upp till Grand Fond idag. Kanske plåga/testa benmusklerna med att åka hela vägen ner till Plan Bouchet i ett svep, eftersom Mauriennaise i nypistat skick är en av Tre Dalarnas allra finaste röda manchesterdrömmar.

Men nä.

Det är inte sådär väldigt ofta jag viker mig för flatljus – jag vill ändå påstå att 2,5 säsong i denna mystiska månbas till skidort har gjort mig van, men idag var det banne mig brutalt platt. Och eftersom det här och var dök upp konstsnöklumpar som liksom inte syntes förrän jag redan kört på dem, och mina underarmar bönade och bad om vila efter gårdagens snöskottningsmaraton så kände jag att nej, en och en halv timme får räcka, det blir chilldag idag. Åtminstone en stund. För det snöar ju igen, och jag och Morris (snöslungan, jag kände att den behövde ett namn) har fortfarande en del att göra.

Situationen hade troligen sett annorlunda ut om detta väder inträffat om sisådär två veckor. Det är nämligen när flatljuset från [plats för namn på infernalisk fantasyvärld här] sänker sig över Savoiens bergstrakter som en bör ta sitt pick och pack och plåga sig ner för Lac de la Chambre till Plan des Mains och vidare. För i Alluesdalen hägrar något som Bellevilledalen bittert saknar. Skogen.

Verbal akrobatik åsido – hade det varit öppet över till Meribel hade jag antingen ägnat dagen åt att krocka med träd i trakterna kring Loze och ovanför La Tania, eller dönat pist nedanför Roc de Fer och ner mot Meribel Village. Men nu är det inte öppet där än, så istället brottas jag med utkast till en krönika, käkar Milka och överväger att kolla på ett till avsnitt av Jessica Jones. Vansinnigt bra serie, men på gränsen till för läskig för mig, så jag kan inte kolla för många avsnitt i taget.

Annars då? Tango och Snowcafe öppnade igår – jag och Bob traskade upp för backen för att dricka öl, diskutera våra ambivalenta känslor kring Langley och hälsa på överste köksmästarexpert-Fredrik som var på visit från Chamonix. Tango är fortfarande mysigt, Snowcafe är fortfarande ett jäkligt bra substitut till renodlad nattklubb (något som passar en morgonmänniska som mig – jag vill ju gå och lägga mig absolut senast två, så Summit och Malaysia tenderar att gå fetbort).

En titt på väderleksrapporten får mig att tycka lite synd om de som kommit upp hit enbart över helgen, flatljuset och snön/fnyket kommer med största sannolikhet fortgå imorgon med, och sedan är det solar på menyn typ hela nästa vecka. Tagga pistrejs, med andra ord. Jag hyser någon vag förhoppning om att de kommer öppna Boismint snart, men det vettetusan.. det hänger nog väldigt mycket på hur många faktiska veckisar som är här nästa vecka. Att döma av mängden skidklubbsjackor från lägre belägna orter som syntes i backen idag är det nog en väldigt stor del av folket i byn just nu som bara är här över helgen. Och en del av uteställena som öppnat nu kommer förmodligen inte hålla öppet under veckan som kommer. C’est la pre-saison, helt enkelt.

(Och jag kommer säkert sakna det som bara den när den brittiska universitetsinvasionen startar om några veckor.)

Hedda out.

PS. Det vore jättekul med lite kommentarer, feedback och sådär. Eller för all del önskemål – är det något speciellt ni vill att jag ska skriva om?

Kate Bush – Wuthering Heights

Kate Bush – Wuthering Heights
The Kick Inside (1978)

Idag är det dags för ännu en nostalgisk ge-sig-av-låt. Anskrämligt tidigt på morgonen idag för sju år sedan packade jag, CC och hennes föräldrar in oss i en bil med destination Kastrup, för vidare färd ner mot Val d’Isère, för min och CC’s del alltså. Någonstans längs kustvägen innan Halmstad spelades denna gamla dänga på radio, och så var det med det.

Jag har alltid tänkt att Kents 747 är den ultimata köra bil på natten-låten, och det är den väl också, men Kate Bush funkar bra det med.

Det susar i säven

Eller susar i snön, eller susar i mina öron.

Men alltså ja.

Liftkortet är kirrat, jag är åttatusentrehundranitton spänn fattigare, men lårdjupt puder i en gryta jämte Funitelen rikare. Och solsken, och himmel blå och en massa skratt och helt plötsligt känns utbrändhet och skidhat så jävla långt borta och det är förbannat skönt. (Ursäkta mitt språkbruk.)

Det finns liksom inte så mycket att säga, mer än tack till alla goa människor som jag åkt med idag, tack till mina fötter som inte blev olidligt frusna förrän efter tre och en halv timme, tack till all snö som fallit (även om den varit fett jobbig att skotta),

Fem timmar tog det, men nu är Pandaterrassen nästan snöfri. Nästan.

Detta firades med öl och dans dans dans på Snowcafe. Vettetusan vad det är med det stället, men jag har nästan alltid väldigt sköj där. Så även ikväll.

Imorgon öppnar Orelle, så tidig uppgång. Förmodligen. Vi får se.

Gnatt.

PS. På tal om någon helt annat så slog det mig nyss, när jag satt på pallen mittemot våran sovhörna och drack vatten, att jag litegrann saknar hemgåendet från Val d’Isère. Jag, CC Starfish, te och en påse popcorn. Det är sju år sedan, vilket känns helt sjukt eftersom det även känns som igår, men jag bara kom och tänka på det. Antagligen för att jag aldrig senare haft en likadan party-partner in crime. Det var något visst med Valdi Nollnio, tror jag. Hade vi haft en mikrovågsugn i lyan nu hade jag gjort popcorn, inget snack om saken, men nu har vi inte det, så jag får nöja mig med att hinka vatten och hoppas att det räcker för att motverka de 1,25 liter öl och två drinkar jag druckit ikväll. Håhå jaja.

(Jag är medveten om att omvärlden inte är så intresserad av mitt alkoholintag, men whatev.)

Flingor

Flingor heter flocons på franska. Det tycker jag är väldigt gulligt. Snöflingor heter flocons de neige, och havregryn heter flocons de avoine. Inte för att det senare är något som fransoserna uppfunnit eller ens vet existerar eller så.

Idag blev en delvis vilodag, för min snöskottningströtta kropp kände behov av det. Istället för att åka har jag alltså betraktat ett stort antal fallande snöflingor, rensat på en hårddisk och filmat snö.

Och skottat snö.

Dessutom var jag redig och gick ner med jobbkontraktet till parkeringshuset, och har köpt Carte Neige. Så nu är jag dubbelt försäkrad, och fix-färdig för att köpa säsongskort imorgon.

Men ja. Såhär såg det ut i byn innan idag. Och det slutar inte. Bara under tiden jag skottade ikväll kom det typ fem centimeter till. På lite över en timme. Och på taket utanför vår lägenhet har jag mätt drygt 40 centimeter sedan igårkväll. Aaah!

Andra iakttagelser:

  • Salt-under-isen-knepet fortsätter att fungera. Tack och lov.
  • Igår fyllde Bob i köket år. Han hade tydligen firat detta med att dricka lika många shots som han fyllde år. Tjugotvå stycken. Så han var lite blek idag. Men grattis, Bob!
  • Kökschef-Saga var på dansbandshumör. Trevlig kontrast mellan ovanvåningens topplistemusik, och så kommer man ner i köket och hör ”Dagny, kom hit och spill”. Haha.
  • Andreas har slängt sallad i vår återvinningskasse.
  • Finns det någon i hela byn som inte tycker att det är förskräckligt ologiskt att en skranglig tjej jobbar med att skotta byns största terrass? Någon? NÅÅÅGON?! (Jag vet, det är ologiskt. Ni behöver inte tala om det för mig när jag håller på att hacka is.)
  • Hungry + angry = Hangry. Hungry + grumpy = humpy. Vettetusan hur bra det senare funkar..
  • Jag hade glömt att jag köpte chokladpudding när jag handlade i förra veckan. Hittade den när jag kom hem från jobbet innan. Lycklig nu.

Nördinlägg om funitelar (funiteler?)

Jag gillar att i tid och otid upplysa folk om att ”liftsorten funitel faktiskt uppfanns i Val Thorens”.

Och detta hänger litegrann samman med detta blogginläggs huvudsyfte. Den allra första funitelen som byggdes är nämligen Funitel de Peclet – även känd som ”den där stora äggliften som går upp på det där stora berget” här i Val Thorens.

Sedan dess tillkomst har Val Thorens knåpat ihop ytterligare tre stycken funitelar (funiteler?), och patentet har gått på export till övriga världen (läs: Doppelmayr), så den mest lättgooglade funitelen numera är nog den i St Anton. Whatever – jag tappar tråden.

Jo. Fyra funitelar (funiteler?) i Val Thorens.

  1. Peclet. The Original and Best, typ. Om inte annat så för att den möjliggör sju kilometer pulkabacke. Men jag är skeptisk till inredningen i de nya äggen. Fällstolar? På Min Ära!
  2. Grand Fond. Så lång. Så svajig när det blåser. Så hopplöst seg att stå i. Men ett nödvändigt ont för att ta sig till Orelle utan att passera Caron, vilket en vill eftersom Caron-vägen till Orelle stavas svart puckelpist.
  3. Bouquetin. Namnändringen är tramsig, den heter Bouquetin oavsett vad det numera står på pistkartan. Sådeså. Övertydlighet är för mesar. (Bouquetin är sedan ett par år tillbaka namnbytt till Funitel des 3 Vallées så att inte ens den mest intelligensbefriade sportlovsturisten ska missa att det är den liften (och en stollift med samma namn) som leder vidare ut i Tre Dalarna.) *djup suck*
  4. Thorens. *blänger skeptiskt och muttrar något om Col-Fyrans tillgänglighet* Jag förstår inte varför den finns, den ger inte mycket i förhållande till upp-tid, men jag ska ge den en ny chans i vinter, jag lovar.

Grejen är att det är bara en som är ”Funitelen”. Och det är såklart Peclet. Och jag vet inte riktigt varför jag kände att jag behövde skriva ett inlägg bara för att klargöra att när jag säger ”Funitelen” är det Peclet och inget annat som avses, men nu är det gjort. Så.

Original-Funitelen, och diverse utsikt.

Original-Funitelen, och diverse utsikt. Ursäkta halvkass mobilbild..

PS. Vill ni veta mer detaljerat vad en funitel är, och vad som skiljer den från en ordinär ägglift föreslår jag Wikipedia eller Google. Jag orkar inte förklara.

Förövrigt vill jag bara meddela att jag drömde någon sorts kvasi-mardröm inatt där jag blev utskälld av Police Municipale för att ha använt för mycket salt när jag försökt få bort isen utanför Panda. Hoppas verkligen att den drömmen inte har någon verklighetsförankring, det orkar jag inte med.

La Première

Joråsåatteh.

Idag var dagen för den ”riktiga” säsongspremiären, baserat på transportmedel. Skidor och lift. Bra skit.

Förmodligen var merparten av Val Thorens invånare redigt bakfulla efter gårdagens kombo av tacokväll och ölpong på Panda samt öppningskväll på Saloon, för när jag hasade ner till Funitelen någon minut innan nio var det bara jag och två randotomtar i tajta dunjackor och pannband där.

Randotomtarna sa någonting på franska som jag inte hann dechiffrera, varpå de tog sina superlätta skidor och gick (märkligt folkslag, randotomtar), och damen i liftkortskassan sa ”cinq minutes”, vilket jag utan problem dechiffrerade.

Cinq minutes blev tillslut tjugo – jag satt och filurade, alltjämt ensam medan fler och fler liftkortsförsäljningspersoner flockades kring en och samma bildskärm. Någonting krånglade, oklart vad, men sisådär tjugo över nio fick jag så mitt kraftigt rabatterade dagspass, och en puss på kinden av en av liftwaffarna som tyckte det var hejsan med säsongens första liftåkare.

En orimligt nöjd tönt i första liften.

Själv var jag mest förvånad över att jag fortfarande var ensam. Visst, lätt snöfall och en sikt som vacklade mellan ”totalt flatljus” och ”halvkasst” kanske inte är så himla lockande om en varit uppe till typ fyra men varför vara uppe till fyra om det är säsongspremiär morgonen efter?!

Fetstilen åsido, det är ju ett av skälen till att jag gillar Val Thorens – många här väljer fest före snöflingor, vilket resulterar i trevligheter för mig. Exempelvis två, på sina ställen tre decimeter opistad nysnö ovanpå novemberfärsk manchester av det där slaget som inte bara är konstsnö heller.

Tacka min inre vanemänniska för att jag kan Lac Blanc i ryggmärgen och vågade stå på – mitt första åk var kungligt, trots den minst sagt grötiga sikten. Förmodligen enda gången på hela vintern jag kommer lyckotjuta nerför branten jämte slalombacken, det där stället som i vanliga fall är ispuckelhelvete och/eller myrstack.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Första stunden var det typ bara jag och en hoper skidlärare från Prosneige i backen, men efter ett gäng varv i Funitelen åkte jag ikapp Robban och Simon och tog sällskap med dem en stund. Den stunden var förövrigt solen framme. Typ samtidigt som det dimmade på igen tappade jag bort grabbarna, åkte upp igen, fick sällskap i liften av två ur Prosneige-gänget (som när jag berättade vad jag jobbar med sällade sig till den allt större skara som kisar lite med ögonen och därefter säger något i stil med ”du? skotta snö?”), gick in och värmde fötterna i toppstugan (och drack en kopp te.. varma chokladen var inte tillgänglig) och fortsatte sedan åka tills klockan var typ ett och sikten blev ännu sämre än innan.

Då kände jag

  1. hunger
  2. onödigt att vurpa första dagen

och gick hem.

På det hela taget en mycket trevlig säsonginledning.

Grädde på moset blev att jag slapp hacka is, eftersom saltet jag la ut igårkväll hamnat under snön som kommit sedan dess, och gjort så att isen som bildats inte fryst fast i stenplattorna, utan liksom skapat ett litet mellanrum, så det gick att fösa bort isen med en spade.

Mina armar är mycket, mycket tacksamma för denna slumpartade upptäckt.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Imorgon är det på’t igen, förhoppningsvis med lite bättre sikt, även om väderleksrapporterna inte ger mig några större förhoppningar om förbättring. Dessutom verkar det som om de kommer öppna Moutiére, Portette och Deux Lacs (Två-Lax) med en hoper tillhörande blå backar, och det är ju trevligt. Då går det ju att köra Nära Döden-backen hela vägen, bara en sån sak.

Måste bara komma ihåg att bromsa innan jätteflyget i botten på Fond, särskilt om sikten fortsätter vara dålig.

Vardagslivsnjuteri

Halli hallå.

Igår fick vi igång snöslungan, och typ halva Pandapersonalen engagerades i projekt Skotta Rent Terrassen. Och i eftermiddags ägnade jag typ fyra timmar åt att medelst urusla redskap banka loss den is som blivit på själva gången förbi huset. Att terrassen fortfarande har ett lager av snö på sig är inte hela världen, men det är inte bra om det är is där fulla människor ska snava förbi inatt, särskilt inte som det börjat snöa igen. Is under snö är minst sagt förrädiskt.

Det om jobb.

Annars?

Häromdagen gick jag runt och slängde mig i snödrivor, och kilade förbi snötorget där några driftiga grabbar satt upp ett pvc-rör. Jag nöjde mig dock med att försöka ta mig ner för den lilla sluttningen utan att krascha (jag misslyckades) vilket var en tillräcklig utmaning eftersom jag dagen till ära (läs: jag orkade inte ta på mig pjäxor, de är jobbiga att gå i) plockat fram snowboarden.

Snöhög.

Snöhög.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Yay, puder!

Yay, puder!

Ingela passade på att ta ett åk nerför kyrkbacken/backen nedanför Tango. Snön var så djup att det liksom inte ens var någon idé att svänga. Själv insåg jag mina snöbräderelaterade begränsningar och nöjde mig med att ta kort.

Idag inledde jag dagen med att tillsammans med Andreas knata upp till vattenreservoaren uppe vid lavinstaketen igen. Utan skidor, vilket jag nästan ångrade när vi kom upp och jag såg spåren som några andra typer gjort i slalombacken. Nåväl, vintern är lång. Efter den nätta promenaden med typ hundra meters höjdskillnad gick vi till Panda och satte oss på terrassen för lite livsnjuteri. Snackade med förbipasserande nyanlända småttingar, gosade med en hund som eventuellt egentligen är en varg, käkade Pain Chocolat, ni vet. Göttade.

Andreas bland berg #1

Andreas bland berg #1

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Andreas och berg #2.

Andreas och berg #2.

Det är såhär det ska se ut.

Det är såhär det ska se ut.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Valle och några bummargrabbar spelade rundpingis/beerpong/ölpingis/oklart, precis sådär som en gör när det är försäsong och solen skiner.

Ett bättre pingisbord.

Ett bättre pingisbord.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Ölpingis?

Ölpingis?

Je ne comprends pas.

Je ne comprends pas.

Valle chillar järnet i motljuset.

Valle chillar järnet i motljuset.

Sedan skrev jag på jobbkontrakt (vuxenpoäng!) och fick därefter den lysande idén att hajka upp i Plein Sud tillsammans med Ingela.

För det första är min kondis ett skämt. För det andra är jag inte alls tillräckligt bra på att åka snowboard för att kunna hantera ett underlag bestående av uppfräst och påfrusen men inte pistad snö, toppad med konstsnö som egentligen mest uppför sig som is. Det var med andra ord typ lika svettigt att ta mig ner som upp. Och som om inte det vore nog dök det upp pistmaskiner mitt i alltihopa, och en kort stund var vi oroliga att antingen bli pistmaskinsmos eller utskällda. Lyckligvis slapp vi bägge delar.

Och det bör sägas, och kan förmodligen användas som någon sorts bevis för hur knäpp jag är, att trots det risiga underlaget var dagens lilla exkursion definitivt lyckoframkallande. Det är kul. Även skrovel på snowboard är kul. (Glömde dock att ta bilder.. men det är väl kanske lika bra det.)

Men vet ni vad – imorgon öppnar Peclet och Cascades. På riktigt.

Hejdå skravel, hej pist.

Och hej skidorna. Det är nog dags att jag plockar fram dem nu. Jag har som demoner förankrade kring dem, känns det som, men jag ska ta tag i det. Jag är bättre än demonerna, jag tänker inte låta det kännas avigt.

Nu ska jag sova, liftkortskassan öppnar om åtta timmar!!

The Ark – It Takes A Fool To Remain Sane

The Ark – It Takes A Fool To Remain Sane
We Are The Ark (2000)

Kommer ni ihåg när Absolute Music-skivor fortfarande var något folk köpte? Den mörka tidsålder när Limewire var i sin linda, ingen hade hört talas om torrents och det var fullständigt normalt att lägga månadspengen på en cd-skiva med fyra-fem bra låtar och femton som inte alls var bra?

På Absolute Music 34 fanns det en låt som framfördes av ett nytt band med en gänglig, rödhårig frontman. Den låten blev soundtracket till mina första högstadieår, när jag traskade runt i Tångaskolans korridorer och kände mig lite udda.

Några år senare såg jag The Ark live, på Peace & Love i Borlänge. Ola Salos hår var inte knallrött längre, men när han skulle presentera en av de allra sista låtarna på setlistan sa han något i stil med ”Det här är våran nationalsång. Alla vi som inte passade in, var utstötta, inte höll sig till reglerna. Den här låten är till oss.”

Och visste jag det innan så visste jag nog då att den låten förevigt skulle ha en hedersplats på mitt livslånga blandband.