Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 25 november, 2015

La Première

Joråsåatteh.

Idag var dagen för den ”riktiga” säsongspremiären, baserat på transportmedel. Skidor och lift. Bra skit.

Förmodligen var merparten av Val Thorens invånare redigt bakfulla efter gårdagens kombo av tacokväll och ölpong på Panda samt öppningskväll på Saloon, för när jag hasade ner till Funitelen någon minut innan nio var det bara jag och två randotomtar i tajta dunjackor och pannband där.

Randotomtarna sa någonting på franska som jag inte hann dechiffrera, varpå de tog sina superlätta skidor och gick (märkligt folkslag, randotomtar), och damen i liftkortskassan sa ”cinq minutes”, vilket jag utan problem dechiffrerade.

Cinq minutes blev tillslut tjugo – jag satt och filurade, alltjämt ensam medan fler och fler liftkortsförsäljningspersoner flockades kring en och samma bildskärm. Någonting krånglade, oklart vad, men sisådär tjugo över nio fick jag så mitt kraftigt rabatterade dagspass, och en puss på kinden av en av liftwaffarna som tyckte det var hejsan med säsongens första liftåkare.

En orimligt nöjd tönt i första liften.

Själv var jag mest förvånad över att jag fortfarande var ensam. Visst, lätt snöfall och en sikt som vacklade mellan ”totalt flatljus” och ”halvkasst” kanske inte är så himla lockande om en varit uppe till typ fyra men varför vara uppe till fyra om det är säsongspremiär morgonen efter?!

Fetstilen åsido, det är ju ett av skälen till att jag gillar Val Thorens – många här väljer fest före snöflingor, vilket resulterar i trevligheter för mig. Exempelvis två, på sina ställen tre decimeter opistad nysnö ovanpå novemberfärsk manchester av det där slaget som inte bara är konstsnö heller.

Tacka min inre vanemänniska för att jag kan Lac Blanc i ryggmärgen och vågade stå på – mitt första åk var kungligt, trots den minst sagt grötiga sikten. Förmodligen enda gången på hela vintern jag kommer lyckotjuta nerför branten jämte slalombacken, det där stället som i vanliga fall är ispuckelhelvete och/eller myrstack.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Första stunden var det typ bara jag och en hoper skidlärare från Prosneige i backen, men efter ett gäng varv i Funitelen åkte jag ikapp Robban och Simon och tog sällskap med dem en stund. Den stunden var förövrigt solen framme. Typ samtidigt som det dimmade på igen tappade jag bort grabbarna, åkte upp igen, fick sällskap i liften av två ur Prosneige-gänget (som när jag berättade vad jag jobbar med sällade sig till den allt större skara som kisar lite med ögonen och därefter säger något i stil med ”du? skotta snö?”), gick in och värmde fötterna i toppstugan (och drack en kopp te.. varma chokladen var inte tillgänglig) och fortsatte sedan åka tills klockan var typ ett och sikten blev ännu sämre än innan.

Då kände jag

  1. hunger
  2. onödigt att vurpa första dagen

och gick hem.

På det hela taget en mycket trevlig säsonginledning.

Grädde på moset blev att jag slapp hacka is, eftersom saltet jag la ut igårkväll hamnat under snön som kommit sedan dess, och gjort så att isen som bildats inte fryst fast i stenplattorna, utan liksom skapat ett litet mellanrum, så det gick att fösa bort isen med en spade.

Mina armar är mycket, mycket tacksamma för denna slumpartade upptäckt.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Imorgon är det på’t igen, förhoppningsvis med lite bättre sikt, även om väderleksrapporterna inte ger mig några större förhoppningar om förbättring. Dessutom verkar det som om de kommer öppna Moutiére, Portette och Deux Lacs (Två-Lax) med en hoper tillhörande blå backar, och det är ju trevligt. Då går det ju att köra Nära Döden-backen hela vägen, bara en sån sak.

Måste bara komma ihåg att bromsa innan jätteflyget i botten på Fond, särskilt om sikten fortsätter vara dålig.

Vardagslivsnjuteri

Halli hallå.

Igår fick vi igång snöslungan, och typ halva Pandapersonalen engagerades i projekt Skotta Rent Terrassen. Och i eftermiddags ägnade jag typ fyra timmar åt att medelst urusla redskap banka loss den is som blivit på själva gången förbi huset. Att terrassen fortfarande har ett lager av snö på sig är inte hela världen, men det är inte bra om det är is där fulla människor ska snava förbi inatt, särskilt inte som det börjat snöa igen. Is under snö är minst sagt förrädiskt.

Det om jobb.

Annars?

Häromdagen gick jag runt och slängde mig i snödrivor, och kilade förbi snötorget där några driftiga grabbar satt upp ett pvc-rör. Jag nöjde mig dock med att försöka ta mig ner för den lilla sluttningen utan att krascha (jag misslyckades) vilket var en tillräcklig utmaning eftersom jag dagen till ära (läs: jag orkade inte ta på mig pjäxor, de är jobbiga att gå i) plockat fram snowboarden.

Snöhög.

Snöhög.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Yay, puder!

Yay, puder!

Ingela passade på att ta ett åk nerför kyrkbacken/backen nedanför Tango. Snön var så djup att det liksom inte ens var någon idé att svänga. Själv insåg jag mina snöbräderelaterade begränsningar och nöjde mig med att ta kort.

Idag inledde jag dagen med att tillsammans med Andreas knata upp till vattenreservoaren uppe vid lavinstaketen igen. Utan skidor, vilket jag nästan ångrade när vi kom upp och jag såg spåren som några andra typer gjort i slalombacken. Nåväl, vintern är lång. Efter den nätta promenaden med typ hundra meters höjdskillnad gick vi till Panda och satte oss på terrassen för lite livsnjuteri. Snackade med förbipasserande nyanlända småttingar, gosade med en hund som eventuellt egentligen är en varg, käkade Pain Chocolat, ni vet. Göttade.

Andreas bland berg #1

Andreas bland berg #1

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Andreas och berg #2.

Andreas och berg #2.

Det är såhär det ska se ut.

Det är såhär det ska se ut.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Valle och några bummargrabbar spelade rundpingis/beerpong/ölpingis/oklart, precis sådär som en gör när det är försäsong och solen skiner.

Ett bättre pingisbord.

Ett bättre pingisbord.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Ölpingis?

Ölpingis?

Je ne comprends pas.

Je ne comprends pas.

Valle chillar järnet i motljuset.

Valle chillar järnet i motljuset.

Sedan skrev jag på jobbkontrakt (vuxenpoäng!) och fick därefter den lysande idén att hajka upp i Plein Sud tillsammans med Ingela.

För det första är min kondis ett skämt. För det andra är jag inte alls tillräckligt bra på att åka snowboard för att kunna hantera ett underlag bestående av uppfräst och påfrusen men inte pistad snö, toppad med konstsnö som egentligen mest uppför sig som is. Det var med andra ord typ lika svettigt att ta mig ner som upp. Och som om inte det vore nog dök det upp pistmaskiner mitt i alltihopa, och en kort stund var vi oroliga att antingen bli pistmaskinsmos eller utskällda. Lyckligvis slapp vi bägge delar.

Och det bör sägas, och kan förmodligen användas som någon sorts bevis för hur knäpp jag är, att trots det risiga underlaget var dagens lilla exkursion definitivt lyckoframkallande. Det är kul. Även skrovel på snowboard är kul. (Glömde dock att ta bilder.. men det är väl kanske lika bra det.)

Men vet ni vad – imorgon öppnar Peclet och Cascades. På riktigt.

Hejdå skravel, hej pist.

Och hej skidorna. Det är nog dags att jag plockar fram dem nu. Jag har som demoner förankrade kring dem, känns det som, men jag ska ta tag i det. Jag är bättre än demonerna, jag tänker inte låta det kännas avigt.

Nu ska jag sova, liftkortskassan öppnar om åtta timmar!!