Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 28 november, 2015

Meribelväder

Jag hade tänkt åka upp till Grand Fond idag. Kanske plåga/testa benmusklerna med att åka hela vägen ner till Plan Bouchet i ett svep, eftersom Mauriennaise i nypistat skick är en av Tre Dalarnas allra finaste röda manchesterdrömmar.

Men nä.

Det är inte sådär väldigt ofta jag viker mig för flatljus – jag vill ändå påstå att 2,5 säsong i denna mystiska månbas till skidort har gjort mig van, men idag var det banne mig brutalt platt. Och eftersom det här och var dök upp konstsnöklumpar som liksom inte syntes förrän jag redan kört på dem, och mina underarmar bönade och bad om vila efter gårdagens snöskottningsmaraton så kände jag att nej, en och en halv timme får räcka, det blir chilldag idag. Åtminstone en stund. För det snöar ju igen, och jag och Morris (snöslungan, jag kände att den behövde ett namn) har fortfarande en del att göra.

Situationen hade troligen sett annorlunda ut om detta väder inträffat om sisådär två veckor. Det är nämligen när flatljuset från [plats för namn på infernalisk fantasyvärld här] sänker sig över Savoiens bergstrakter som en bör ta sitt pick och pack och plåga sig ner för Lac de la Chambre till Plan des Mains och vidare. För i Alluesdalen hägrar något som Bellevilledalen bittert saknar. Skogen.

Verbal akrobatik åsido – hade det varit öppet över till Meribel hade jag antingen ägnat dagen åt att krocka med träd i trakterna kring Loze och ovanför La Tania, eller dönat pist nedanför Roc de Fer och ner mot Meribel Village. Men nu är det inte öppet där än, så istället brottas jag med utkast till en krönika, käkar Milka och överväger att kolla på ett till avsnitt av Jessica Jones. Vansinnigt bra serie, men på gränsen till för läskig för mig, så jag kan inte kolla för många avsnitt i taget.

Annars då? Tango och Snowcafe öppnade igår – jag och Bob traskade upp för backen för att dricka öl, diskutera våra ambivalenta känslor kring Langley och hälsa på överste köksmästarexpert-Fredrik som var på visit från Chamonix. Tango är fortfarande mysigt, Snowcafe är fortfarande ett jäkligt bra substitut till renodlad nattklubb (något som passar en morgonmänniska som mig – jag vill ju gå och lägga mig absolut senast två, så Summit och Malaysia tenderar att gå fetbort).

En titt på väderleksrapporten får mig att tycka lite synd om de som kommit upp hit enbart över helgen, flatljuset och snön/fnyket kommer med största sannolikhet fortgå imorgon med, och sedan är det solar på menyn typ hela nästa vecka. Tagga pistrejs, med andra ord. Jag hyser någon vag förhoppning om att de kommer öppna Boismint snart, men det vettetusan.. det hänger nog väldigt mycket på hur många faktiska veckisar som är här nästa vecka. Att döma av mängden skidklubbsjackor från lägre belägna orter som syntes i backen idag är det nog en väldigt stor del av folket i byn just nu som bara är här över helgen. Och en del av uteställena som öppnat nu kommer förmodligen inte hålla öppet under veckan som kommer. C’est la pre-saison, helt enkelt.

(Och jag kommer säkert sakna det som bara den när den brittiska universitetsinvasionen startar om några veckor.)

Hedda out.

PS. Det vore jättekul med lite kommentarer, feedback och sådär. Eller för all del önskemål – är det något speciellt ni vill att jag ska skriva om?

Kate Bush – Wuthering Heights

Kate Bush – Wuthering Heights
The Kick Inside (1978)

Idag är det dags för ännu en nostalgisk ge-sig-av-låt. Anskrämligt tidigt på morgonen idag för sju år sedan packade jag, CC och hennes föräldrar in oss i en bil med destination Kastrup, för vidare färd ner mot Val d’Isère, för min och CC’s del alltså. Någonstans längs kustvägen innan Halmstad spelades denna gamla dänga på radio, och så var det med det.

Jag har alltid tänkt att Kents 747 är den ultimata köra bil på natten-låten, och det är den väl också, men Kate Bush funkar bra det med.

Det susar i säven

Eller susar i snön, eller susar i mina öron.

Men alltså ja.

Liftkortet är kirrat, jag är åttatusentrehundranitton spänn fattigare, men lårdjupt puder i en gryta jämte Funitelen rikare. Och solsken, och himmel blå och en massa skratt och helt plötsligt känns utbrändhet och skidhat så jävla långt borta och det är förbannat skönt. (Ursäkta mitt språkbruk.)

Det finns liksom inte så mycket att säga, mer än tack till alla goa människor som jag åkt med idag, tack till mina fötter som inte blev olidligt frusna förrän efter tre och en halv timme, tack till all snö som fallit (även om den varit fett jobbig att skotta),

Fem timmar tog det, men nu är Pandaterrassen nästan snöfri. Nästan.

Detta firades med öl och dans dans dans på Snowcafe. Vettetusan vad det är med det stället, men jag har nästan alltid väldigt sköj där. Så även ikväll.

Imorgon öppnar Orelle, så tidig uppgång. Förmodligen. Vi får se.

Gnatt.

PS. På tal om någon helt annat så slog det mig nyss, när jag satt på pallen mittemot våran sovhörna och drack vatten, att jag litegrann saknar hemgåendet från Val d’Isère. Jag, CC Starfish, te och en påse popcorn. Det är sju år sedan, vilket känns helt sjukt eftersom det även känns som igår, men jag bara kom och tänka på det. Antagligen för att jag aldrig senare haft en likadan party-partner in crime. Det var något visst med Valdi Nollnio, tror jag. Hade vi haft en mikrovågsugn i lyan nu hade jag gjort popcorn, inget snack om saken, men nu har vi inte det, så jag får nöja mig med att hinka vatten och hoppas att det räcker för att motverka de 1,25 liter öl och två drinkar jag druckit ikväll. Håhå jaja.

(Jag är medveten om att omvärlden inte är så intresserad av mitt alkoholintag, men whatev.)