Eller susar i snön, eller susar i mina öron.

Men alltså ja.

Liftkortet är kirrat, jag är åttatusentrehundranitton spänn fattigare, men lårdjupt puder i en gryta jämte Funitelen rikare. Och solsken, och himmel blå och en massa skratt och helt plötsligt känns utbrändhet och skidhat så jävla långt borta och det är förbannat skönt. (Ursäkta mitt språkbruk.)

Det finns liksom inte så mycket att säga, mer än tack till alla goa människor som jag åkt med idag, tack till mina fötter som inte blev olidligt frusna förrän efter tre och en halv timme, tack till all snö som fallit (även om den varit fett jobbig att skotta),

Fem timmar tog det, men nu är Pandaterrassen nästan snöfri. Nästan.

Detta firades med öl och dans dans dans på Snowcafe. Vettetusan vad det är med det stället, men jag har nästan alltid väldigt sköj där. Så även ikväll.

Imorgon öppnar Orelle, så tidig uppgång. Förmodligen. Vi får se.

Gnatt.

PS. På tal om någon helt annat så slog det mig nyss, när jag satt på pallen mittemot våran sovhörna och drack vatten, att jag litegrann saknar hemgåendet från Val d’Isère. Jag, CC Starfish, te och en påse popcorn. Det är sju år sedan, vilket känns helt sjukt eftersom det även känns som igår, men jag bara kom och tänka på det. Antagligen för att jag aldrig senare haft en likadan party-partner in crime. Det var något visst med Valdi Nollnio, tror jag. Hade vi haft en mikrovågsugn i lyan nu hade jag gjort popcorn, inget snack om saken, men nu har vi inte det, så jag får nöja mig med att hinka vatten och hoppas att det räcker för att motverka de 1,25 liter öl och två drinkar jag druckit ikväll. Håhå jaja.

(Jag är medveten om att omvärlden inte är så intresserad av mitt alkoholintag, men whatev.)