Idag har jag jobbat min sista brevbärardag för i år. Tack vare att det är svinmycket post just nu (tydligen typiskt för november) så tog det superlång tid att sortera, jag hann inte ens få klart allt mitt, och det hade därför slutat regna innan jag gav mig ut. Tack och bock.

På två dagar har jag dessutom jobbat typ fem timmar övertid, vilket kommer ge välbehövligt klirr i kassan i mitten på december. Fattar inte riktigt varför vi får lön den femtonde, det känns lite bakvänt, men egentligen spelar det ju inte så stor roll.

Övertiden känns dock i kroppen, och skallen. Jag är supertrött, så nu blir det sova för jag har femtioelva grejer att fixa imorgon.

Jag har som inte riktigt kopplat att jag åker. Snart. Supersnart. Jag menar, i övermorgon är jag hemma i Falkenberg, och om en vecka har jag redan varit i Frankrike i flera dagar.

Tiden rör sig inte i samma tempo som den gjorde innan jag blev sjuk, jag tror det kan ha med det att göra. Ibland går den så långsamt att det känns som superfort.

Skumt, men trevligt.

Men våren alltså, och in.-i-väggen-tillvaron. Det känns som tusen år sedan och igår. En grå massa av dagar som bara gick, och där jag löste sudoko lite smått maniskt för att det var det enda jag orkade med där jag kunde få ett konkret exempel på att jag åstadkom någonting.

I korthet: var rädd om era hjärnor och själar vänner. De är ömtåligare än en kan tro.

Gonatt!