Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

La Première

Joråsåatteh.

Idag var dagen för den ”riktiga” säsongspremiären, baserat på transportmedel. Skidor och lift. Bra skit.

Förmodligen var merparten av Val Thorens invånare redigt bakfulla efter gårdagens kombo av tacokväll och ölpong på Panda samt öppningskväll på Saloon, för när jag hasade ner till Funitelen någon minut innan nio var det bara jag och två randotomtar i tajta dunjackor och pannband där.

Randotomtarna sa någonting på franska som jag inte hann dechiffrera, varpå de tog sina superlätta skidor och gick (märkligt folkslag, randotomtar), och damen i liftkortskassan sa ”cinq minutes”, vilket jag utan problem dechiffrerade.

Cinq minutes blev tillslut tjugo – jag satt och filurade, alltjämt ensam medan fler och fler liftkortsförsäljningspersoner flockades kring en och samma bildskärm. Någonting krånglade, oklart vad, men sisådär tjugo över nio fick jag så mitt kraftigt rabatterade dagspass, och en puss på kinden av en av liftwaffarna som tyckte det var hejsan med säsongens första liftåkare.

En orimligt nöjd tönt i första liften.

Själv var jag mest förvånad över att jag fortfarande var ensam. Visst, lätt snöfall och en sikt som vacklade mellan ”totalt flatljus” och ”halvkasst” kanske inte är så himla lockande om en varit uppe till typ fyra men varför vara uppe till fyra om det är säsongspremiär morgonen efter?!

Fetstilen åsido, det är ju ett av skälen till att jag gillar Val Thorens – många här väljer fest före snöflingor, vilket resulterar i trevligheter för mig. Exempelvis två, på sina ställen tre decimeter opistad nysnö ovanpå novemberfärsk manchester av det där slaget som inte bara är konstsnö heller.

Tacka min inre vanemänniska för att jag kan Lac Blanc i ryggmärgen och vågade stå på – mitt första åk var kungligt, trots den minst sagt grötiga sikten. Förmodligen enda gången på hela vintern jag kommer lyckotjuta nerför branten jämte slalombacken, det där stället som i vanliga fall är ispuckelhelvete och/eller myrstack.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Trötta grabbar och halvbra sikt.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Robban är pepp över den lilla stunden med solsken.

Första stunden var det typ bara jag och en hoper skidlärare från Prosneige i backen, men efter ett gäng varv i Funitelen åkte jag ikapp Robban och Simon och tog sällskap med dem en stund. Den stunden var förövrigt solen framme. Typ samtidigt som det dimmade på igen tappade jag bort grabbarna, åkte upp igen, fick sällskap i liften av två ur Prosneige-gänget (som när jag berättade vad jag jobbar med sällade sig till den allt större skara som kisar lite med ögonen och därefter säger något i stil med ”du? skotta snö?”), gick in och värmde fötterna i toppstugan (och drack en kopp te.. varma chokladen var inte tillgänglig) och fortsatte sedan åka tills klockan var typ ett och sikten blev ännu sämre än innan.

Då kände jag

  1. hunger
  2. onödigt att vurpa första dagen

och gick hem.

På det hela taget en mycket trevlig säsonginledning.

Grädde på moset blev att jag slapp hacka is, eftersom saltet jag la ut igårkväll hamnat under snön som kommit sedan dess, och gjort så att isen som bildats inte fryst fast i stenplattorna, utan liksom skapat ett litet mellanrum, så det gick att fösa bort isen med en spade.

Mina armar är mycket, mycket tacksamma för denna slumpartade upptäckt.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Aiguille de Peclet var stundtals insvept i dramatiskt ludd.

Imorgon är det på’t igen, förhoppningsvis med lite bättre sikt, även om väderleksrapporterna inte ger mig några större förhoppningar om förbättring. Dessutom verkar det som om de kommer öppna Moutiére, Portette och Deux Lacs (Två-Lax) med en hoper tillhörande blå backar, och det är ju trevligt. Då går det ju att köra Nära Döden-backen hela vägen, bara en sån sak.

Måste bara komma ihåg att bromsa innan jätteflyget i botten på Fond, särskilt om sikten fortsätter vara dålig.