Jag funderar en del på om det här är rätt, om det är smart att peka finger åt ”vuxenlivet” och dra tillbaka till det tidlösa, krångelfria. Mitt bankkonto säger nej. Själen kontrar med ett rungande ja. Det är ju egentligen allt jag behöver veta.

Val Thorens är inte på något sätt ett universalbotemedel mot sånt som tynger mig, absolut inte. Men det är en plats som jag känner mig trygg på, och om allt annat falerar har jag bergen bakom knuten. Ingenting är så lugnande som tystnaden på ett berg.

De här första måstesbefriande dagarna har bokstavligen varit plåster på själen. Ett mångdimensionellt plåster i form av ensampromenader på grästoviga sluttningar, panikhungerpasta, bubbelbad bara för att vi har ett badkar, en himla massa ”bara varande”. Gött folk, som jag umgåtts med i lagoma mängder. Vi ska inte ha någon utsliten introvert här inte.

Jag trodde ändå att jag hade plåstrat rätt bra redan innan, för hösten har varit bra – jag mår bra av att sortera saker och att cykla, typ. Men att konfronteras med skidkulturen, jag trodde det skulle vara jobbigare än vad det har varit än så länge.

Och jag tror att det till stor del beror på att jag känner mig så jäkla trygg här.

Nu då? Nu blir det frulle, och sedan en inspektion av vädret. Per bad mig göra en snöfallsvideo, så det är väl dagens projekt. Det och ett personalmöte och säsongens första Panda-afterski (som ju blir pre ski istället).