Igårkväll var jag hembjuden till min vän Vattendroppe på köttbullemiddag, ekologisk öl och avhandlande av livets stora frågor (Star Wars: The Force Awakens, vuxenliv och skidåkning, typ). Det var som vanligt väldigt trevligt, och som vanligt när vi börjar tjöta går tiden ganska fort.

Det finns alltid saker att säga om val vi gör här i livet, vilka skidor vi väljer för kommande äventyr och minst lika mycket att säga om teorin att Jar Jar Binks ursprungligen var tänkt som den stora skurken i Prequel-trilogin.

Om en vecka är jag hemma i Falkenberg. Om tio dagar är jag i Val Thorens. Det känns märkligt, för denna hösten har varit ovanligt lång, och innehållit mycket. Det är som om dagarna har blivit längre, för jag hinner göra mer, eller orkar. Eller så kanske det bara är så att jag äntligen börjat få grepp om konsten att göra lagom. Inte för mycket. Så att jag orkar ta in och njuta av det jag faktiskt gör.

Det är nog det som är grejen.

Brevbäreriet är trevligt på många sätt – dels för att jag får vara ute och röra på mig minst tre timmar om dagen (ofta mer eftersom jag verkar ha en övre hastighetsbegränsning när det kommer till att springa nerför trappor) och då även kan lyssna på precis vad jag vill. Dels för att jag direkt ser effekterna av mitt arbete – är posten utdelad är det en bra dag. Konkret och allmänt trevligt. Dels för att jag ytterst sällan jobbar längre än till fyra, vilket resulterar i ett par goa timmar under eftermiddag/tidig kväll där jag kan göra precis så mycket eller lite som jag vill, utan att det känns som att jag måste gå och lägga mig omedelbums.

Dessutom får jag se många delar av stan – denna veckan har jag varit utlånad till både Solna och Gärdet, så jag avslutade veckan med ett besök i de finaste finkvarteren vid Strandvägen, bortanför Djurgårdsbron. Jag skojar inte, att kliva in i trappuppgångarna där i gympaskor och urtvättat Citymail-tjocktröja fick mig att känna mig lite som Jack Dawson i Titanic. Allting var guld och speglar och krusiduller och tjocka persiska mattor som förtär vad ljud mina gympadojor kan orsaka. Gigantiska dubbeldörrar, marmorpelare och uråldriga, knirkande hissar med röd sammetssoffa i för att de maximalt tre passagerarna inte ska behöva stå under färden upp till takvåningen.

Surrealistiskt, minst sagt. Men intressant att ha fått se, för jag lär nog aldrig någonsin ha ärende på den änden av Strandvägen som annat än brevbärare.

Trapphusen i gamla byggnader är generellt sett väldigt trevliga att springa ner i också, det visste jag redan sedan alla vändor i gamla hus i delar av Sumpan, men det tål att sägas igen. Om inte annat så är det skönt för knäna att slippa den tvära u-svängen som blir i nyfunkisbyggenas och miljonprogrammens fyrkantiga trapphus. En lagom svängd trappa är bättre, och resulterar gissningsvis även i högre fart nerför, hehe. Mattorna blir som en extra bonus, det är mysigt att röra sig så gott som ljudlöst.

Nu ska jag äta något, jag behöver ha rejäla energidepåer inför eftermiddagens stora ångest: Falkenbergs avgörande kvalmatch mot Sirius. Förhoppningsvis kan resterna av en storm förvirra situationen på IP precis lagom. Och förhoppningsvis är Sirius fortsatt halvkassa i djupled och att Calle Wede har en lika bra dag på jobbet som i torsdags.

Huvva!