Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: december 2015 (sida 1 av 3)

Death Cab For Cutie – The New Year

Death Cab For Cutie – The New Year
Transatlanticism (2003)


 

So this is the new year.
And i don’t feel any different.
The clanking of crystal
Explosions off in the distance.

So this is the new year
And I have no resolutions
For self assigned penance
For problems with easy solutions

So everybody put your best suit or dress on
Let’s make believe that we are wealthy for just this once
Lighting firecrackers off on the front lawn
As thirty dialogs bleed into one

I wish the world was flat like the old days
Then i could travel just by folding a map
No more airplanes, or speed trains, or freeways
There’d be no distance that could hold us back.


Nyår är inte min grej. Det slutade vara min grej ungefär samtidigt som det slutade bestå av oändliga lekar med barndomsvännerna, att smått förskräckt kolla på fyrverkerier, och trött uppätande av det sista julgodiset framför Ivanhoe eller Sound of Music dagen därpå. Toppat med lite backhoppning på teve såklart.

I år är jag pepp på det nya året, eftersom det nya året för med sig löften om snö. Men nyårsfirande? Näh. Jag ska stå i disken på Panda, och om ingenting krånglar till sig kommer jag sluta innan tolv. Sen hänger jag säkert kvar för tolvslaget, men efter det är det fritt fram att gå hem. Och det tänker jag göra.

Planer kan förvisso alltid ändra sig, men jag blir hellre full och dum någon annan dag. Särskilt som 99 procent av alla jag känner här i byn jobbar. Nyår är inte min grej. Det är en av de där festligheterna som mest av allt får mig att känna mig likgiltig. Och övertygad om att 2016 har goda chanser att bli bättre än 2015, särskilt den första halvan. Mer skidåkning, mindre tid på vårdcentralen i Årsta, om allt går som det ska.

Och nyårslöften är inte heller min grej. Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig frisk, särskilt i huvudet men rent allmänt också. Jag ska låta bli att dricka tequila, för det slutar sällan särskilt lyckat. Förhoppningsvis kanske jag kan komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Mer än så vet jag inte. Och på ett sätt kanske det är bra.

Gott nytt på er.

/H

Bildpost #1

Eftersom vädret har varit som det varit har det inte blivit så många bilder tagna. Bara mobilbilder på solsken och fikor och annat mys. De få gångerna kameran gått varm har det istället varit natt. Här är några av dem. Förhoppningsvis blir nästa bildpost lite med snöfylld.

pandaparty

Pandaparty med brittiska studenter.

HCB_2189

Tillbakakastning till vinterns första ölpongturnering med en bild på DJ-Simon.

sara

En lugn kväll när Sara slängde flaskor omkring sig.

centipede

En mindre lugn kväll ur fågelperspektiv.

stars

Utomhus är det alltid lugnt. Och nästa gång ska jag göra rent linsen innan jag tar nattbilder.

Örongodis

Jag är som några av er säkert vet lite av en teknikvägrare ibland. Tillexempel lever jag fortfarande ett liv nästan helt utan Spotify. Detta betyder dock inte att jag inte lyssnar på musik – bara att jag fortfarande kör med samma kombination av iTunes och Last.fm som jag har använt sedan gymnasiet.

Änywho, här är en lista på de låtar som jag lyssnat mest på, utan inbördes ordning, eftersom att det är nyårsafton och sådär. Vill ni lyssna finns en spellista med de flesta låtarna HÄR.

I Heddas Hörlurar 2015:

  • Jeremy Zuckerman – Legend of Korra: Finale
  • Taylor Swift – Style
  • Hayley Kiyoko – Girls Like Girls
  • Zara Larsson – Lush Life
  • Frankie Valli & The Four Seasons – Who Loves You
  • Walk The Moon – Shut Up And Dance
  • Ingrid Michaelson – One Night Town
  • One Direction – I Would
  • Savage Garden – Affirmation
  • Sara Bareilles – Brave
  • Avicii – The Nights
  • Bruce Springsteen – Jungleland
  • Thomas Stenström – Slå Mig Hårt I Ansiktet
  • Taylor Swift – Wonderland
  • Owl City – The Verge (feat. Aloe Blacc)
  • Imagine Dragons – I Bet My Life
  • Kitok – Krossa Eller Krossas
  • Miriam Bryant – One Last Time
  • Tove Lo – Timebomb
  • Ellie Goulding – Love Me Like You Do
  • Hanson – Madeline
  • Taylor Swift – I Wish You Would
  • Alan Silvestri – The Avengers
  • OneRepublic – Good Life
  • Mikky Ekko – Smile
  • Silvana Imam – Svär På Min Mamma
  • Greg Holden – Hold On Tight
  • Rachel Platten – Fight Song
  • Jakob Karlberg – Fan Va Bra
  • The American Dollar – Anything You Synthesize
  • Den Svenska Björnstammen – Svalkar Vinden
  • Erasure – A Little Respect
  • Youngblood Hawke – Stars (Hold On)
  • Angel Haze – Same Love
  • Sara Bareilles – Gonna Get Over You
  • Darin – Lagom
  • Kids of 88 – Home
  • Rihanna – Pon De Replay
  • Håkan Hellström – En Midsommarnattsdröm
  • Glee Cast – I Lived

Passion Pit – Little Secrets

Passion Pit – Little Secrets
Manners (2009)

För några år sedan hade jag en diskussion med Jeppenator och CHjalmeby om vad som var bra musik till skidedits. Minns inte alla detaljer, men jag vidhåller att denna dänga är en odödligt glad åk-låt.

Peas!

Åkförbud och snölängtan

Det var givetvis oundvikligt att jag förr eller senare skulle bli sjuk. Men all heder till vad jag misstänker är en kombination av bra immunförsvar och ett sällsynt glesbefolkat boende, jag höll ändå ut i längre än en månad innan jag började snörvla. Och min krasslighet är vältajmad, SETAMs och SEVABELs (liftbolagens) julklapp till allmänheten bestod nämligen av ett utskick där de vänligt men bestämt bad alla bofasta, säsongare, skidklubbar etcetera att avhålla sig från åkning från den 27 december till och med nyårsdagen, för att ge veckisarna bästa möjliga upplevelse av de hårt belamrade och snöfattiga backarna. Denna kungörelse lyckades faktiskt nästla sig in i flertalet större dagstidningar härnere, vilket kanske säger något om oron över det rådande väldigt varma väderläget.

Iallafall – jag förstår hur liftbolagen tänker, absolut, men efter att enligt klassiskt Hedda-manér ha ignorerat nämnda uppmaning en stund på eftermiddagen igår (jag blev orimligt rastlös, okej?) har jag mycket svårt att se hur avsaknaden av någon handfull säsongare och locals skulle kunna göra någon större skillnad i den åverkan som de stackars pisterna just nu utsätts för.

För det första har de flesta säsongare (skidlärare och reseledare undantaget) redan temporärt gett upp allt vad åkning heter, vilket inte är så konstigt med tanke på att det blivit stenigare och isigare för varje dag sedan flera veckor tillbaka, och gränsen för vad som egentligen kan kategoriseras som ”okej underlag” i ärlighetens namn passerades någon gång kring Lucia.

För det andra är det mig veterligen inte säsongarna som åstadkommer meterhöga pucklar i Nära-Döden-Backen i höjd med UCPA-avfarten. För där har nämligen inte varit en puckel i sikte förrän igår. (Vi pratar alltså om en backe med lutning i klass med Gustavbacken i Lindvallen, om någon vill ha en referenspunkt.) Generellt sett så verkar veckisar, särskilt i början av veckan*, ha en tendens att ta sig an backar som är lite brantare än vad de är bekväma i, vilket som bekant resulterar i majestätiska pucklar överallt – även på transportsträckor och horisontella ytor.

Puckelparadiset i Plein Sud.

Puckelparadiset i Plein Sud.

Men skitsamma. Det är övervägande shitfuck nu, och jag är förkyld så det är bara bra att jag tar det lite lugnt. I lördags rekognoscerade jag och Teddan situationen i Courchevel och Meribel, och om någon undrar så bör merparten av Courchan undvikas. Det är för stenigt för att vara värt det.  Meribel var faktiskt helt okej, undantaget ett mindre grustag i backen ner från Val Thorens till Plan des Mains (Lac de la Chambre), och Niverolle ner till mitten av Pas du Lac, men det var ju lördagsödsligt, så förmodligen är det inte lika kul nu. Teddans skidor har pajat, så han körde på lånade pistrejsers från sitt jobb och hade orättvist bra grepp på isen. Själv sladdade jag runt på parklaggen, allt för att rädda mina TST från ytterligare repor och skavanker.

Lyckligtvis är det väderomslag på ingång – Yr ändrar sig vad gäller mängd mest hela tiden, men rapporterna om snö kryper närmare och närmare – kanske börjas det redan på nyårsafton, nästan helt säkert de första dagarna i januari. Och jag vet, jag vet, vi behöver metervis med snö för att börja kunna hävda att det är bra på riktigt, men jag tänker ärligt talat vara glad över vad jag kan få. All snö är bra snö just nu, och de kommande dagarna tänker jag iaktta stenmängden på mina gamla vanliga åkställen för att försöka lura ut var det kan tänkas vara minst hopplöst när flingorna väl faller.

I övrigt kan jag berätta att julafton firades med skidområdesrebus med kollegorna (jag hade redan gjort den så jag fick inte hjälpa till, men mitt lag med jag, Ingela och Jackson vann ändå – det var lika mellan oss och Linnea, Andreas och Robban, men de hade kommit in typ tjugo minuter efter utsatt tid så vi vann), julmat och Kalle Anka på Panda, mer julmat hemma hos Linn och Per och lite allmänt öldrickande.

Dock hade jag svinont i halsen så jag gick hem när de andra gick ut, vilket kanske var tur. Juldagen fick bli vilo/kureringsdag.. jag var inte speciellt frisk. I lördags blev jag väckt i ottan av Bella som behövde hjälp att fixa bagageförvaring till Rollin’Snowgäster på terrassen, och igår ägnade jag ett par timmar mitt på dagen åt min oändliga vendetta mot onödiga kartonger samt att organisera sugrör, värmeljus och annat jox nere i ölburen. Lagom spännande tillvaro. Avrundade dagen med drinkar på Tango och chokladrom på RhumBox, så jag var inte superpigg när vi satte upp terrassen imorse. Ovanligt tidigt, eftersom Teddan och Linnea skulle låna Winston för att hämta upp diverse folk i Geneve, men det är väl bra tillvänjning inför nästa vecka. Börjar det snöa gäller det ju att vara morgonpigg för att få ihop skottandet med att vara tidigt i backen.

Nu ska jag ut i backen en sväng, bara för sakens skull, och imorgon blir det en sväng till IKEA i Grenoble med Bella.

Egentligen väntar jag bara på att det ska börja snöa. Eller att de ska få ihop en grön/blå hopplinje i parken. Eller någonting vadsomhelst som inte är en miljard puckelskapande veckisar.

Hejsvejs!

/H

Fotnöt: I Val Thorens börjar en vecka på lördagen, eftersom det är då allt folk byts ut och det liksom startar om igen. En vecka sträcker sig alltså från lördag till nästkommande fredag, vilket är lika delar förvirrande och logiskt. I år är det förövrigt väldigt bra drag på utelivet på lördagar, vilket inte var fallet sist jag var här. Om någonting är förvirrande så är det nog det.

Craig Armstrong – Glasgow Love Theme

Craig Armstrong – Glasgow Love Theme
Love Actually Soundtrack (2003)

Eftersom det är jul.
Jag är ju inte speciellt mycket för julen egentligen. Så länge jag får kolla på Kalle Anka och Karl Bertil och äta mitt julgodis är jag nöjd. Julmusik är kul, men inget måste.. antar att alla år i skolkörernas luciatåg och avslutningsuppträdanden gjort mig en smula luttrad eller nåt.

Men den här trudelutten tycker jag om. Kanske för att det inte är någon egentlig jullåt – bara en låt som råkar vara med i julfilmernas julfilm. Den är lika mycket ”låtsas att mitt liv är en musikvideo när jag går genom stressgången på T-Centralen en torsdagseftermiddag i november” som den är ”tindrande ljus och glögg”. Fin som bara den.

Den låter som att inte vilja vara någon annanstans än just här, men ändå sakna mormors risgrynsgröt och knäckeflarn, och pappas julgransplockningsiver och lycka över att få vara tomte. Låter som alla grådimmiga västkustjular när jag längtat efter minsta lilla snöflinga om möjligt ännu mer än vad jag längtar efter snö just nu. Som att absolut inte vilja hem till hemvändarfesten i småstaden på juldagen, men ändå få lite ont i själen för att några av dom jag ändå saknar säkert kommer vara där.

Lite så låter den.

Lite vemod och glädje på samma gång.

God jul på er.

Miljöombyte – En dag i La Plagne

Vädergudarna har inte hängt med i svängarna, men det förhindrar inte det faktum att högsäsongen är här, och med den liftköerna, de oförklarliga pucklarna även i de blåaste av backar, och de högröstade familjefäderna som liksom inte inser att de inte besitter den kunskap de nog egentligen skulle behöva för att utan bekymmer lära sina telningar den ädla konsten att glida utförs på snö.

Nästa vecka är förvisso en betydligt röjigare sådan, men även de x antal legioner franska barnfamiljer som rullade in i byn i fullpackade kombis i lördags gör sitt för att tära på humöret. Man kan väl säga som så att detta nog är en av de veckor på året då den genomsnittliga åkförmågan är som lägst och procenthalten skidskoleserpentiner som plogar ända ut i kanterna av de allt dystrare backarna är som högst.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Jackson satte huvudet på spiken ganska bra i söndags när vi var över till Courchevel och Meribel en snabbis – bra sväng, bra sväng, bra sväng, sten. Eller i värre fall – bra sväng, skidskola, skidskola, skidskola, bra sväng, sten.

Det är helt enkelt inte speciellt inspirerande att åka – en effekt av snöbristen är att samma typ 50 procent av backarna har varit öppna i en dryg månad nu, och att de övriga femtio procenten fortfarande är sten, gräs och ferme-skyltar. Och när det är samma backar om och om igen, i kombination med att det blir allt svårare att blunda för hur underlaget i dem blir brunare och tunnare för varje dag som går, då är det svårt att hitta peppen. (Även om ett par hundra meter av backen som sedermera kommer bli övre Meribelparken just nu är ett litet men lysande undantag när det kommer till snöläge.) Så vad göra?

Lisa och Anders kom med förslaget roadtrip, och jag var inte sen att haka på.

Så, igår morse knödde vi in oss och våra prylar i Winston och puttrade nerför de 16 serpentinsvängarna till Moutiers, varpå vi vände uppåt igen på en dryg mil motorväg följt av ytterligare 21 serpentinsvängar till La Plagne – ena halvan av ett annat av den här regionens Mycket Stora Skidområden, nämligen Paradiski.

Nedan följer en koncentrerad dos fakta om detta område:

<fakta>

Paradiski ligger ”typ mellan Tre Dalarna och Espace Killy” och består av La Plagne och Les Arcs. Dessa två skidområden var tidigare åtskilda av en ravin – vilket de fortfarande är, men nuförtiden kan man ta sig emellan dem medelst en mycket stor kabinbana. Exakt varför det gemensamma namnet är Paradiski vet jag inte, men gissningsvis tyckte någon med en reklamutbildning i bagaget att det lät snärtigt. De högsta topparna i området är Bellecôte (La Plagne) och Aiguille Rouge (Les Arcs). Närmaste vanliga samhällen är Aime (La Plagne) och Bourg-Saint-Maurice (Les Arcs). Om jag har uppfattat saken rätt så bör respektive skidortsnamn uttalas någonting i stil med Laplannj och Lezarrk. Området har agerat grogrund åt en hoper framgångsrika skidåkare, bland dem pipefantomen Kevin Rolland (som du kan se härja runt i videoklippet nedan). La Plagne var värd för bob- och rodeltävlingarna under Albertville-OS 1992, och i Les Arcs var det uppvisning i speedski.

</fakta>

Hursomhaver – vi ankom en av de många små satellitbyarna som tillsammans utgör La Plagne strax efter halv elva, och fick direkt en positiv överraskning. Damen i liftkortskassan såg inga problem alls med att låta oss nyttja en av de gratisdagar vi enligt våra Tre Dalarna-kort skulle ha rätt till. En tvär kontrast till damen på SETAM (liftkontoret i Val Thorens) som tvärt sa nej när vi frågade innan avfärd, och hänvisade till att det var för lite snö. Plus i kanten där, La Plagne. Så fort liftkortsjoxet var fixat tog vi oss upp med närmsta större lift för att skaffa oss En Överblick. Överblicken som sådan var inte fy skam, från Grande Rochette kunde vi beskåda såväl Mont Blanc som Grande Motte och Grande Casse. Och inte minst Courchevel, baksidan av Aiguille Peclet och till och med Cime Caron långt bort i fjärran. Kartnörden i mig blev närmast orimligt lycklig över detta.

Därefter bestämde vi oss för att ta oss snettåt bortåt, i riktning typ Les Arcs.

Ganska omgående stod det klart att snöläget här, precis som hemma i Tre Dalarna var (är) en gnutta deprimerande, och att de centrala delarna av La Plagne, även det precis som här hemma i VT, var gravt överbefolkade av vingliga julfirande, även om demografin var lite annorlunda. Väldigt mycket britter och beneluxare, men jag hörde inte ett ord skandinaviska från någon annan än oss tre på hela dagen.

Det stod även klart att jag lämnat allt vad åkstil och värdighet heter i Val Thorens. För det var is. Is, och gräs, och någon enstaka liten snöhög tack och lov för annars hade det kunnat sluta med förskräckelse. Det var längesedan jag kände mig så mycket som Bambi som igår. Efter att ha färdats österut mot Les Arcs nerför allt isigare backar i typ en dryg timme var Lisa som tur var klok nog att sätta ner foten, varpå vi tog oss högre upp i La Plagne istället. Klokt val. Vi skippade Bellecote och glaciären, för liftkön var brutal, och hittade istället en lång blå backe som var lagom solvarm för att faktiskt erbjuda grepp åt stålkanterna. Halleluja! Där hängde vi kvar tills solen började sjunka på en allt isigare himmel, innan vi gav oss i kast med isbanan tillbaka ner till byn igen.

Därefter tog jag och Anders det något tvivelaktiga beslutet att avsluta dagen med ett sista åk upp så långt västerut vi kunde komma från Plagne Centre, vilket resulterade i en ispucklig nedfärd för den lokala slalomstadion, men utsikten var åtminstone fin så det gjorde inte så mycket.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

På det hela taget var det väldigt trevligt att se någonting nytt – att åka runt på motsvarande vansinnigt isiga underlag hemma i VT hade varit i stort sett meningslöst, men tack vare ny omgivning blev det ändå en kul dag. Terrängen – både nedfarterna och allting utanför dem är av det där slaget att jag gång på gång tänkte ”jag måste åka hit igen när det är bra snö”. Något säger mig att den långa backen ner mot kabinen över till Les Arcs, den vi gav upp efter drygt halva för att den helt enkelt var för isig, vid bra förhållanden kan vara en såndär som man bränner nerför i ett enda carvande svep. Mitt intryck är att backarna uppe på kalfjället är lite kortare än i Tre Dalarna, och upplägget med femtioelva småbyar istället för en större centralby tror jag kan vara ett minus om man vistas i La Plagne längre än bara över dagen, men jag vill definitivt komma tillbaka. Dessutom finns det en ”bakväg” in för oss från Tre Dalarna – istället för att köra via Aime till Plagne Centre går det att åka till Champagny och komma in i systemet från strax bortanför Courchevel. Lite kortare körtid.. det kommer jag nog testa nästa gång, även om 1,5 timme är klart hanterbart för en så övervägande krokig vägsträcka.

Liftsystemet var, trots en hel del stängda nedfarter och liftar, lätt att förstå sig på, och det gick fort att ta sig runt även om det påminde en del om Tignes/Val d’Isère med diverse repliftar och icke kopplingsbara stolliftar (två saker som knappt existerar i Tre Dalarna längre..). Det var verkligen antingen eller på den  fronten – replift eller kopplingsbar åttapersoners-soffa, inga mellanting här inte.

På hemvägen stannade vi till i Moutiers för att handla på Carrefour, vilket en halv biljon andra folk också gjorde precis just då. Jag köpte mest godis och öl, och glömde det jag egentligen have behövt handla: smör, som är väldigt mycket billigare (och finns i större lådor) än här uppe. Sedan rundade jag av kvällen med att göra en nejlikoapelsin, och därefter somnade jag som en stock.

Idag har jag haft en fantastisk kombination av feber, halsont och mensvärk, och beslutade därför att ta en vilodag, vilket nog var smart för jag mår betydligt bättre nu än imorse. Det enda ansträngande jag åstadkommit är att flytta fram och tillbaka terrassmöblerna, samt att jobba två timmar med att lära mig göra pizza. Bacon, ananas och inlagd paprika är en riktigt bra kombo, bara så ni vet. Och mina pizzabottnar blev nästan runda redan direkt. Odrägligt nöjd med mig själv faktiskt.

Annat spännande som hänt sedan sist är väl att jag och Marina tillbringade hela kvällen i förrgår med att organisera det bokstavliga kaos som varit källaren på Panda. Det låter supertråkigt, men vår gemensamma filosofi som grundade sig i att hiva alla kartonger och allt annat skrot som inte fyller något syfte gjorde det hela till ett par ganska angenäma timmar. Någonstans under allt jox befann sig ett golv – vem hade kunnat ana det?!  Dessutom hittade vi typ hundra meter ljusgirlang som vi sedan spikade upp längs väggarna i hela nedre baren. Vettetusan hur snyggt det blev egentligen, men det var roligt, och ibland är det faktiskt huvudsaken.

Nu ska jag snart sova, hoppningsvis är jag pigg nog att hänga med på den gemensamma personaljulskidåkningen imorgon.

Pöss!

/H

Rey of Hope

Detta lilla inlägg handlar till viss del om Star Wars: The Force Awakens, men är såvitt jag kan bedöma spoilerfritt. Men är du en puritan som inte ens sett trailrarna kanske du inte ska läsa detta inlägget innan du har sett filmen.

reybb8

Frankrike är ett underligt land på många sätt. Tillexempel är det tydligen inte okej för vissa biografer (läs: den här uppe i Val Throens) att visa filmer på originalspråk. Så vad göra när den mest hajpade filmen på flera år tar över all världens biografer och en tur in på sociala medier känns som ett minfält av rädsla för att bli spoilad?

Roadtrip, såklart. Till närmaste bio som visar den på engelska, vilken visade sig finnas i Annecy.

Sagt och gjort – i söndags kväll knödde jag, Tälje, Andreas, Bob och Jackson in oss i min inte pyttelilla men ändå inte spatiösa bil och rullade de drygt tio milen ner till Annecy, givetvis med obligatorisk matpaus på Donken i Albertville. Efter viss förvirring då biopersonalen av någon extremt oklar anledning hänvisade oss uppenbarligen inte fransktalande människor till en av de franskdubbade visningarna fann vi rätt biosalong, och fick därefter avnjuta en klassisk John Williams-fanfar och den därefter följande filmen.

Som så många andra har mina förhoppningar inför denna uppföljare pendlat mellan ”hoppas inte för mycket, kom ihåg hur tvivelaktiga prequelsen faktiskt var”, och ”men trailern är ju jättebra, hjälp!”. JJ Abrams må vara erkänt bra på att sparka nytt liv i tämligen dammiga franchiser (Star Trek), men jag hemsöks fortfarande av hur odrägligt träskallig Anakin var, och hur ofta Padme knappt var mer än rekvisita i Episode 1-3, så ja, jag var orolig. Jag ville inte bli besviken.

Men, The Force Awakens har faktiskt själ. De nya karaktärerna är intressanta, de gamla håller måttet och det är dessutom förbaskat uppfriskande med mångfald, exempelvis i form av kvinnliga X-Wingpiloter och att två av tre huvudpersoner inte är vita män. Det är Star Wars ut i fingerspetsarna, igenkännigsfaktorn är stor och det känns som att teamet bakom har gjort sitt yttersta för att göra en film som de redan inbitna fansen ska gilla, och skapa lite hopp och förtroende inför de kommande Episode VIII och IX, och sidospåren (Rouge One m.fl) snarare än att bryta mönster och göra något genuint oväntat.

Och jag kan bara tala för mig själv här, men jag tycker att det funkar finfint. Särskilt om en har i åtanke att The Force Awakens ska fungera som språngbräda in i tredje generationens rymdsaga lika mycket som den ska stå på egna ben. Det finns många lösa trådar i slutet, mycket mer att få reda på om de nya karaktärerna och jag längtar redan efter att de ska nystas upp om ett och ett halvt år.

Kraften vare med er.

/H

Liftbolagen tänker inte långsiktigt

Alltså, det kom ju ett snöfall härom natten. Fem centimeter, vilket på sätt och vis är en fis i rymden med tanke på hur det ser ut i terrängen häromkring, men samtidigt ska en vara glad för det lilla av just samma anledning. Och efter att ha halkat runt på is och grus i alldeles för många dagar var det en närmast euforisk känsla att åka på nysnö med manchester under nerför Kylen. Ligga på skär på riktigt utan att känna innerskidor och förnedring nosa en i nacken. Att kunna slinka ner på Tangoleden utan att frukta för laggens hälsa var också en trevlig omväxling.

Offpisten var lika icke-existerande som innan, men backarna (på skuggsidan och över 2100 meters höjd) blev faktiskt bättre.

Men som vi alla vet, underbart är kort. Eller nåt.

I torsdags var på det stora hela en okej åkdag, med ett stort och frågeteckenformat undantag: Mont Vallon. Och nu följer mina teorier kring behandlingen av detta egentligen alldeles underbara berg som förtillfället tyvärr är en av de största bajsmackorna Allues-dalen kan uppamma (liften utan fotstöd inkluderad).

Rätta mig om jag har fel, men för liftbolag och skidområden ligger det mycket prestige i att ha många backar och liftar öppna, särskilt tidigt på säsongen. Mont Vallon är dessutom lite av Meribels motsvarighet till Cime Caron – ett ensamt berg med enastående utsikt från toppen, gott om offpistmöjligheter i vanliga fall, och ett fåtal långa och lårmuskelplågande nedfarter. Ett landmärke. Ett säljargument i sig själv.

Det är bara det att när vi var där var Campagnols så långt ifrån bra marknadsföring och carvingdröm som det går att komma.

Ett alldeles för o-snöigt Mont Vallon.

Ett alldeles för o-snöigt Mont Vallon.

Just nu går det att hitta fläckar – ibland rentav hela fält – med sten och grus i så gott som alla öppna backar. Snölagret är tunt, och jag misstänker att pistmaskinernas fräsar ibland river upp en del skravel också. Det går som inte att undvika, och i de lägre liggande områdena får detta till följd att många backar hålls stängda i väntan på mer snö, och bara de nedfarter som behövs för att folk ska kunna ta sig runt har öppet.

Varför liftbolaget då väljer att öppna återvändsgränden Mont Vallon, och låta legioner av knöggel ploga sönder den lilla bas som ändå funnits i backen är för mig fullständigt obegripligt. Vi snackar inte löst grus och små stenar, utan faktisk granitklippa som sticker fram här och var i pisten. Hur tänker dom? Det är inte högsäsong än, den är en vecka bort (och till saken hör att nästa rejäla snöfall är ännu längre bort), varför inte spara backar som inte måste vara öppna istället för att fylla dem med varningspinnar och hålla öppet ändå?

Och när jag ändå är inne på samma ämne – Courchevel 1650? Ett skämt. Ett lerigt, obegripligt skämt.

American Idiot Cast – 21 Guns

American Idiot Cast – 21 Guns (Green Day)
American Idiot: The Original Broadway Cast Recording (2010)

Jag var tämligen oimponerad av 21st Century Breakdown, Green Days uppföljare till den närmast perfekta återkomstplattan American Idiot, när den släpptes. Plattan som helhet saknar omedelbarheten som American Idiot har, och lyckas på samma gång kännas både överarbetad och lite oengagerad. En trött upprepning av ett lyckat recept, typ. Guldklimparna är inte så många, men ett av de bättre spåren är 21 Guns, som dock kräver en musikalomarbetning och en kvinnlig leadsångare för att verkligen komma till sin rätt.

Tur då att den versionen finns att tillgå.