Två dagar i rad nu har jag kört seriöst pistrace kors och tvärs över Tre Dalarna, och även om snöläget verkligen inte är något att hänga i julgranen har det varit förbaskat kul. Igår morse började jag och mina medhjälpare med att sätta upp möblerna på terrassen, och så fort det var klart kutade jag hem och hämtade skidgrejerna och gav mig av för att jaga ikapp kollegorna som stuckit ut någon timme tidigare. Lite av en tankeväckare kring hur väl jag faktiskt hittar här när jag påväg upp med Trippelägget ringer dem och följande konversation utspelar sig:

Jag: ”Vart är ni?”

Sara: ”I en lift som heter.. Pas du Lac?”

Jag: ”Jaha, är ni påväg till Courchevel?”

Sara: ”Jo, det kanske vi är..?”

Jag har liksom alldeles glömt bort hur det är att inte hela tiden veta vart jag är och hur jag tar mig hem. De senaste åtta åren har jag ju hittat, och åtta år är ganska länge. Mitt största problem just nu är istället att alla liftar och backar inte är öppna så jag måste tänka om och åka andra vägar än vad jag är van vid. Nyttig hjärngympa, men jag kan inte för mitt liv förstå varför Courchevels liftwaffar prompt ska öppna alla de små åkbäkiga äggliftarna istället för stolliftarna som går till ungefär samma ställen. Men men.

Iallafall, efter några till telefonsamtal, fullt ös ner till Meribel och en i vanlig ordning ganska ogemytlig nedfärd för Combe Saulire (seriöst, vad är grejen med att den backen attraherar så många människor som så uppenbart inte kan hantera branten i början?) sammanstrålade jag med övriga gänget vid Saulirekabinen. Därefter irrade vi runt i Courchevel ett tag, tappade bort och återfann Elin och lyckades med bedriften att få plats med fyra personer, två brädor och två par breda skidor i ett av de mycket små Chenus-äggen. Fördel med att vara tjejer – att få plats i liftar som är dimensionerade efter små fransoser. Det hade inte varit lika lätt att trycka in fyra grabbar på sisådär 1,85 i nämnda glasfiberbubbla.

Hemvägen blev en smått reviderad version av vad jag brukar kalla ”liftvisningen”, det vill säga alla de bekväma liftarna i Meribel och Menuires. Fast reviderad, eftersom trenden ”öppna äggliftarna före stolliftarna” verkar vara allomfattande. Bäst på hemvägen var att Sara helt ovetandes började förfölja en ganska stelbent Courchevel-dam i botten av Menuires, vilket var fantastiskt underhållande, och ganska omöjligt att återge med någon form av rättvisa i text.

Håhå jaja.

Imorse var det lite favorit i repris fast ändå inte. Jag och Teddan fixade iordning terrassen redan klockan åtta, sen hann jag med en snabb frukost och klockan nio drog jag, Sara, Teddan och Ingela iväg mot Meribel. Och det säger något om folktomheten och vår åkhastighet att vi hann ner i Meribel, upp till Trois Marches och ner till Menuires innan Ingela som drabbats av den trista åkomman ”jobba lunchpasset” var tvungen att lämna oss.

(Seriöst, jag är så glad att jag inte behöver jobba mitt på dagen eller sena nätter. Halleluja.)

Därefter var det fullt ös medvetslös bort till Courchevel igen, och två smått hejdlösa vändor i den manchestermotorväg till backe som även går under namnet Creux. Under högsäsong är den ett smärre inferno av förvirrade, plogande turister blandat med skidskolor och en och annan fartblind säsongare, men idag var det bara fartblinda säsongare och inte så många andra.

Det är verkligen något visst med att åka idiotfort nerför en backe som aldrig är äckligt brant och alltid bjuder på små fina krön och flygturer. Dessutom en av de minst steniga backarna i Courchevel för tillfället, bara en sån sak. Och varken liften över till 1650 eller Marmotten är öppna än, så vi bara dundrade vidare ner i skogen tills backens faktiska slut, även om kontrastseendet i första hanget efter trädgränsen var mindre än obefintligt. Seriöst, fortsätter jag ägna dagarna åt att jaga efter Sara och Teddan kommer jag antingen bli rejält mycket bättre på att åka, eller krascha. Eller både och, haha.

En annan trevlig sak var att skogsbacken ner till La Tania var öppen. Jag vart uppriktigt förvånad när det inte dök upp nät som tvingade oss att svänga ner till Bouc Blanc istället, men å andra sidan går den backen i princip bara i skuggan, så snön håller sig vid liv. Visst, den var i hårdaste laget, och bara konstig snö, men det var ändå en positiv överraskning. Därefter åkte vi backen som Elin försvann i igår.. den var bitvis bra och bitvis väldigt slaskig/stenig/suspekt.

Jag är väldigt glad att de har öppnat så mycket som de gjort, men framförallt i Courchevel känns det som att de kanske hade kunnat chilla lite med vissa backar. Förbindelsen över Loze är ju ändå inte öppen, så varför ha så många av backarna kring slalomstadion öppna redan? Det är inte som att det är trångt i backarna heller.. något säger mig att stora delar av folket i övriga dalar åker upp hit till Val Thorens bums direkt på morgonen, för häruppe är det betydligt mer folk. Vilket förklarar varför vi istället åker åt andra hållet.

Hmm.. det är mycket med det jordiska.

Nu ska jag gå till posten, vi hörs.

/H