Ibland har jag så mycket tur/är så obegripligt klantig att jag inte förstår hur saker inte går åt helskotta.

Som idag.

Jag var i skidförrådet för att hämta min bräda när vaktmästar-Pascal kommer och frågar om jag satt någon namnlapp på postfacket än, eftersom brevbäraren tydligen inte hittat vart han skulle lägga min post. Jag förklarar att jo, jag satte upp en lapp igår, varpå Pascal ger tummen upp och jag tar min bräda under armen och beger mig ut i backen.

Gängshredd i dimma och flatljus är en trevlig historia, även på snowboard, och det blev inte sämre av att solen tittade fram efter några vändor i Kylen. Däremot blir det lite sämre när jag påväg ner mot Caron känner att det nog inte ligger några nycklar i min höger byxficka, vilket det brukar göra.

Nåväl, ingen idé att hispa upp sig över det där och då tänker jag och åker någorlunda obekymrat vidare. Men en stund senare när jag står på rullbandet tillbaka upp mot byn känner jag efter i alla fickor och där är exakt inga nycklar någonstans.

Angst.

Inte sådär okontrollerbar angst, men ändå ”helvete jag har ingen lust att hosta upp femtio alpdollar för en ny nyckel”-noja.

Tröstar mig med en varm choklad på Panda, eftersom jag ändå behöver gå därom och få nycklar av Andreas. Sen lufsar jag hem för en timmes vegeterande innan personalmaten.
Och då!

Vad sitter i skidförrådsdörren om inte min nyckel? Nyckeln som inte bara går till skidförrådet, utan även lägenheten och gud allena vete hur många tusen kronor i teknikprylar som däri ryms. Nyckeln som till råga på allt har en nyckelring med lägenhetens nummer på?!

Skidförrådet är precis lika välfyllt som när jag lämnade det, och ingen har varit i lägenheten heller.

Det är sånahär dagar jag är glad för kombinationen lågsäsong plus att bo i ett hus med många bofasta och familjer. I ett stökigare hus med fler personer i omlopp är det inte alls lika säkert att jag haft mina prylar i behåll.

Så, dagens påminnelse till mig själv: Glöm inte att ta nycklarna ur skidförrådsdörren bara för att Pascal kommer och pratar post.

I övrigt har det varit några kulinariska dygn – igår körde vi fikaåkning bort till Courchevel, det vill säga vi satt på en bänk i 1850 och käkade medhavda mackor och Twix, en skarp kontrast till hypertempoåkningen jag, Sara och Teddan körde i förrgår. Och i förmiddags var diverse människor inbjudna på pannkaksfrukost i 143:an, vilket var synnerligen gemytligt.

Njuteri i solen.

Njuteri i solen.

Det är uppenbarligen tröttande att rejsa pist..

Det är uppenbarligen tröttande att rejsa pist..

PANNKAKOR!!

PANNKAKOR!! FATTIGA RIDDARE!!

Finns det hjärterum så..

Finns det hjärterum så..

I afton då.. tja, det är någon sorts barrunda för all personal som inte jobbar, och eftersom jag aldrig jobbar kväll och dessutom är ganska dålig på att gå ut och socialisera utanför den vänkrets jag redan skapat mig är det förmodligen en god idé att hänga ed åtminstone en stund. Men nå Summit blir det INTE. Det är åkning klockan tio imorgon igen, och det tänker jag inte missa.

Avslutar med en kort väderleksrapport – det snöade (fnök) ungefär fyra centimeter mellan igårkväll och lunchtid idag. Därefter smälte ungefär hälften av den nyss fallna snön tämligen omgående när solen kom fram. Och Yr har ändrat sin prognos från snöfall i början av nästa vecka till inget snöfall inom överskådlig tid.

Jag vill inte vara nån gnällspik men seriöst, vädret, skärp dig.