Det har i ärlighetens namn varit lite sisådär med julstämningen här, vilket på sätt och vis inte är förvånande då det är soligt och varmt så gott som varenda dag, och allting som påminner om snöfall fortsatt lyser med sin frånvaro. De senaste dagarna har det åtminstone varit lite kallare uppe på berget, vilket jag (mina fötter undantaget) verkligen uppskattar.

Dock är det lite svårt att hålla åkpeppen vid liv när det bara blir mer och mer sten och is i backarna, och då vågar jag nog ändå påstå att jag hör till den skaran säsongare som är allra mest ihärdiga när det kommer till att masa sig ut i pisten. Eller som jag och Teddan konstaterade efter en osedvanligt oskön vända i Boismint häromdagen – är inte vi stokade på att åka, då är det fasen dåligt på riktigt.

Två åk senare hittade vi som tur var lite mjuk snö uppe i Tete Ronde, och så var den dagen räddad.

För det är verkligen så just nu, det krävs så lite för att göra en glad. Igår tillexempel, for jag, Elin och Ingela ner till Menuires lite på chans. Mest för att slippa undan morgonens flatljus och den stora mängden nyanlända och väldigt vingliga britter som invaderat VT. Efter dålig sikt och förrädiskt underlag i Mont de la Chambre drog vi bort mot Becca-liften, och det blev precis som det brukar bli när jag åker där. Jag fastnar. Har egentligen aldrig blivit klok på varför, men vissa dagar är det som om nio av tio personer inte ens fattar att den liften och de tillhörande backarna finns. Och då ligger den ändå smack bang mitt i Menuires.

Visst, det finns längre backar på andra ställen, men som plats att köra varv på är inte många liftar mer lämpade. Och gårdagens glädjeämne uppenbarade sig i form av en totalignorerad ferme-skylt vid starten av snowcrossbanan och efterföljande varv i nämnda bana. Någon centimeter gammal nysnö som låg orörd ute i kanterna, mindre stenigt än i de flesta öppna backar och ett perfekt svävigt hopp precis innan mitten resulterade i jag vet inte hur många vändor.

Slutsats: Även dagar med kassa förutsättningar kan bli bra dagar.

Idag var också helt okej, och det har lite att göra med titeln på det här inlägget. Igår bestämde vi oss nämligen för att åka på granjakt i Meribel (eftersom varenda kotte inser att en dylik expedition i Val Thorens är dömd att misslyckas). Sagt och gjort, vi packade matsäck och slingrade oss bort till Meribel via Les Menuires. Efter att ha passerat världshistoriens största och mest skrymmande skidskoleserpentin en bit nedanför Granges kom vi till mellanstationen ovanför Saint Martin, och den tillhörande nya liften som är mycket flådig. Det var verkligen på tiden att de bytte ut den gamla fyrstolen, den hade ju på senare år utvecklat en frustrerande benägenhet att kaosa ihop med allt för regelbundna mellanrum, och dess ersättare gick som ett schweiziskt urverk idag. Tumme upp, med ett litet minus för de konstiga fotpinnarna.

(Tumme ner för att både Pramint och Jerusalem var stängda på grund av snöbrist, men det visste jag att de skulle vara så..)

Vi snirklade oss ner till Mottaret för matpaus, varpå vi mätta och belåtna bekantade oss med den mindre meningsfulla av dagens två ny-lift-upplevelser. En av mina favorit-när-jag-vill-slippa-åka-ägglift-liftar, Combes, har nämligen rivits och ersatts av en ny lift med lite annan sträckning. Så långt inga problem – det är trots allt ganska praktiskt att komma upp på andra sidan av knappliftarna, även om transporten bort till Chatelet/parkliften blir i längsta laget. Inte heller det faktum att den nya liften har en smått förvirrande mellanstation för nybörjare och hjälmfotingar har jag något emot. Däremot har jag väldigt mycket problem med att liftskrället inte har några fotpinnar!

Jag menar alltså hallå?! Till och med den gamla Grand Pre-liften i Valdi begåvades med fotpinnar häromåret. Enda rimliga anledningen till att inte ha fotpinnar är om det är en barnbackelift som tar typ två minuter (läs: Skalet Express i Vemdalen). Det är inte bekvämt att sitta och dingla med benen i det fria i långa liftar. Och visst, första biten dubblar som barnbackelift, men barn klarar ju av att åka alla andra stolliftar i det här gigantiska skidområdet utan problem så varför skulle fotpinnar inte få vara med den här gången? Vissa i-landsproblem är bara så irriterande alltså.

Men men, nog om fotpinnarna. Efter en smått meningslös vända upp i Mottaret togs beslutet att det nog var mindre suspekt att vandalisera granar i en mindre befolkad backe. Därför begav vi oss ner till backen mellan Mottaret och Meribel, där Elin och Ingela tillskansade sig ett gäng rejäla grankvistar och jag bidrog med en ryggsäck att frakta hem nämnda kvistar i. Med följde även fyra kottar, som prydnad, så nu är min ryggsäck lite lätt kådkladdig och full av granbarr. Men den luktar åtminstone gott.

Granplockning på franskt vis.

Granplockning på franskt vis.

På hemvägen var jag lite smått orolig för att någon liftwaffe skulle ifrågasätta grankvistarna som stack upp ur ryggan, och anklaga oss för trädstöld eller vandalisering eller något, men ingen sa någonting alls. Kanske inte så konstigt när jag tänker efter.. mängden maskeradkostymer som figurerar i backarna här en genomsnittlig vecka är nog alldeles för stor för att liftvakterna ska höja på ögonbrynen åt lite granbarr. Så nu har tjejerna iallafall lite julpynt eller vad en ska kalla det. Jag är lite avundsjuk, men samtidigt finns det som ingen plats för dekorativa kvistar i min och Andreas lya, så det får vara.

Ska göra några nejlikoapelsiner någon dag nu iallafall, så luktar här annat än pjäxor och chips, haha.

I övrigt händer inte så mycket speciellt. Förra veckans britter har ersatts av ännu vildare britter, och tyskar. Jag har på tre dagar jobbat i disken, servisen, köket och som glasplock utöver mitt vanliga runtflyttande av möbler och kuddar. Det snöar fortfarande inte.

På det hela taget en helt okej, om än i snöfattigaste laget, tillvaro.

Attor.

/H

Bonusbild på när vi virade in Axel i bubbelplast.

Bonusbild på när vi virade in Axel i bubbelplast.