De senaste dagarna har jag ägnat mig åt själavård. Mest av mig själv, men även lite åt köket. Det är en stressig vecka, och då är det minsta jag kan göra att ställa upp med kramar och hjälpsamhet när det behövs. Och ibland när det inte är stressigt uppstår sånadär fantastiska ögonblick som innan idag när jag mest gick ner för att värma mig mot pizzaugnen, och vi alla fyra drack ingefärste och sjöng med till I’ll Make Men Out Of You för fulla halsar.

På det stora hela tycker jag att samtliga kockar har en förträfflig musiksmak.

Men åter till Hedda-vården. Det är ju bara så det är – även om jag inte längre ligger på mammas soffa och knappt orkar göra något mer än att titta i taket, än mindre plocka undan disken eller klä mig i något annat än mjukisbyxor betyder inte det att jag är lika tålig som tidigare. Och det är förbaskat lätt att glömma här, bland alla tokdårar jag vill hänga med, alla backar jag vill åka, alla saker jag vill göra.

Så jag fann mig själv i något av en nedåtspiral, som jag tror uppstod av en kombination av ovanstående saker och det faktum att Val Thorens-livet är väldigt långt från mina synnerligen inrutade brevbärardagar i höstas.

Då var det liksom

05:30 – GÅ UPP.
06:07 – Spring till pendeltåget.06:21 – Spring genom stressgången och ner till blåa. Hinn precis med tåget mot Hallonbergen.
06:47 – Byt om till jobbkläder.
07:00 – Sortera post. Dela post.
15:00 – Färdig med post. Åk hem, innan alla kontorstomtar från Kista invaderar samtliga sittplatser på t-banan.
16:00 – Slappa
22:00 – SOV. (Repetera.)

Och även om jag inte jobbar en bråkdel av de timmar jag jobbade då nu så är det ändå som om en massa tid försvinner och jag slarvar och ibland när jag försöker vara organiserad så går det åt pipsvängen eftersom en nyckelknippa befinner sig någon helt annanstans än var jag trodde och jag måste börja dagen med att leta upp dess nya hemvist. Lite så. Och små skitprylar som det trasslar till mina nerver.

Så de senaste dagarna har jag blivit duktig och börjat ta hand om mig själv. Vilket bland annat tar sitt uttryck i att jag inte slarvar med frukost, och antingen gör mackor och tar med i backen, eller går hem och lagar pasta när jag åkt klart, även fast det ibland får effekten att jag inte är hungrig när personalmaten är klar klockan fem. Och att jag har självsam-kvällar framför datorn och läser nördiga analyser av nördiga teveserier och inte är sugen på öl och hög musik ett endaste dugg. Och att jag stannar upp för att klappa på vaktmästarens gulliga trasselsudd till hund och inte bryr mig ett skvatt om att jag förmodligen, i andras ögon, är jättemycket ivägen när jag sitter mitt på heltäckningsmattan i entren.

Jag vet att jag har en ignorerad inkorg, jag vet att min tillvaro knappt är ekonomiskt hållbar, men det är faktiskt sekundärt. Jag tänker aldrig bränna slut mina batterier så mycket att jag bara orkar ligga på en soffa och göra ingenting igen. Aldrig. Aldrig trötta ut mig själv så mycket igen att jag tappar förmågan att ta in vilken fantastisk plats jag har förmånen att få tillbringa min tid på. Och då får mejlkorgen faktiskt ursäkta.

Det är kanske lite extra känsligt eftersom jag faktiskt tillbringade en hel del av min ”the botten is nådd”-tid här, jag vet inte riktigt. Eller vet och vet – det är svårt att sätta exakta ord på.

Jag vet bara att när jag går nerför gatan för att byta om från terrassfixarkläder till skidkläder när byn börjar vakna på morgonen och himlen ovanför Pointe de Thorens och Cime Caron är blå som en försommarmorgon hemma på västkusten, men med vita vassa berg under sig istället för böljande rapsfält, då är det så förunderligt lätt att andas. Även om kroppen är trött och magen är hungrig och backarna fulla med sten.

Det är något smått overkligt över det, att få fart under belagen nerför Kylen, se Teddan ta luft över det första lilla krönet och jaga efter genom ett kvarlämnat litet moln av snö, sitta i liften och svära över trängsel och tomtar och dårar som går UPPFÖR I BACKARNA, skratta åt huruvida Elin har kommit bort än eller inte (oftast inte, numera), gå tillbaka till jobbet på kvällen när himlen är en svag strimma av ljus som ger bergen konturer och inte så mycket mer och fortfarande känna samma känsla av nyp-mig-i-armen-drömmer-jag?

Det här är mig vardag.

Jag är nåt så fullständigt absurt supermegapriviligierad som har möjligheten att få ha en vardag som denna.

Så jag tänker inte sumpa den på att inte ta hand om mig själv och riskera att bli en grönsak igen.

Därför: mackor i backen och självsamhet när behov uppstår. För jag vill känna den där förundringen varje dag när jag går uppför backen för att plocka upp andra människors cigarettfimpar. Varje dag.

En gång i tiden fanns det en hemsida som hette Lunarstorm. Den var smått ökänd och skrattad åt av många anledningar – en av dem var att det var populärt att inreda sina presentationssidor, på Lunar kallade Krypin, med små käcka dikter. Oftast riktigt plågsamt dåliga sådana, det fanns några dussin som liksom återfanns precis överallt.

Jag var nog inte mycket bättre jag, jag snodde hämningslöst en kort text som jag hittade i Linas krypin. Vet att jag frågade henne en gång, vem som skrivit den från början, men om jag inte minns fel så sa hon att hon inte visste. Google gör mig inte mycket klokare idag, men hursomhelst får den avrunda detta inlägg. För att det är några tänkvärda meningar, helt enkelt.

Jag ska brinna så länge jag lever.
Ingen ska någonsin få släcka min glöd.
Jag ska brinna så alla kan se mig.
Jag vägrar vara levande död.

(Slutsats: Jag vägrar vara levande död.)

Ursäkta att detta blev ett så allvarsamt inlägg, men en av anledningarna till att jag ens är här är ju att jag ska få styr på mig själv igen, på riktigt. Och då måste jag skriva om annat än skidåkning, också. Men var lugna, det kommer snart ett till inlägg där jag skäller på liftbolagen och den lokala biografen och är mitt vanliga nördiga jag igen.

Tills dess – kraften vare med er.

/H