Alltså, det kom ju ett snöfall härom natten. Fem centimeter, vilket på sätt och vis är en fis i rymden med tanke på hur det ser ut i terrängen häromkring, men samtidigt ska en vara glad för det lilla av just samma anledning. Och efter att ha halkat runt på is och grus i alldeles för många dagar var det en närmast euforisk känsla att åka på nysnö med manchester under nerför Kylen. Ligga på skär på riktigt utan att känna innerskidor och förnedring nosa en i nacken. Att kunna slinka ner på Tangoleden utan att frukta för laggens hälsa var också en trevlig omväxling.

Offpisten var lika icke-existerande som innan, men backarna (på skuggsidan och över 2100 meters höjd) blev faktiskt bättre.

Men som vi alla vet, underbart är kort. Eller nåt.

I torsdags var på det stora hela en okej åkdag, med ett stort och frågeteckenformat undantag: Mont Vallon. Och nu följer mina teorier kring behandlingen av detta egentligen alldeles underbara berg som förtillfället tyvärr är en av de största bajsmackorna Allues-dalen kan uppamma (liften utan fotstöd inkluderad).

Rätta mig om jag har fel, men för liftbolag och skidområden ligger det mycket prestige i att ha många backar och liftar öppna, särskilt tidigt på säsongen. Mont Vallon är dessutom lite av Meribels motsvarighet till Cime Caron – ett ensamt berg med enastående utsikt från toppen, gott om offpistmöjligheter i vanliga fall, och ett fåtal långa och lårmuskelplågande nedfarter. Ett landmärke. Ett säljargument i sig själv.

Det är bara det att när vi var där var Campagnols så långt ifrån bra marknadsföring och carvingdröm som det går att komma.

Ett alldeles för o-snöigt Mont Vallon.

Ett alldeles för o-snöigt Mont Vallon.

Just nu går det att hitta fläckar – ibland rentav hela fält – med sten och grus i så gott som alla öppna backar. Snölagret är tunt, och jag misstänker att pistmaskinernas fräsar ibland river upp en del skravel också. Det går som inte att undvika, och i de lägre liggande områdena får detta till följd att många backar hålls stängda i väntan på mer snö, och bara de nedfarter som behövs för att folk ska kunna ta sig runt har öppet.

Varför liftbolaget då väljer att öppna återvändsgränden Mont Vallon, och låta legioner av knöggel ploga sönder den lilla bas som ändå funnits i backen är för mig fullständigt obegripligt. Vi snackar inte löst grus och små stenar, utan faktisk granitklippa som sticker fram här och var i pisten. Hur tänker dom? Det är inte högsäsong än, den är en vecka bort (och till saken hör att nästa rejäla snöfall är ännu längre bort), varför inte spara backar som inte måste vara öppna istället för att fylla dem med varningspinnar och hålla öppet ändå?

Och när jag ändå är inne på samma ämne – Courchevel 1650? Ett skämt. Ett lerigt, obegripligt skämt.