Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: januari 2016 (sida 1 av 2)

Silke

Does bouncing count?

– Silk (Magician’s Gambit by David Eddings)

En dag i Frysen

Jag tror det var i onsdags, det borde ha varit i onsdags för jag var trött och oinspirerad på morgonen, och det hade fjantsnöat litegrann dagen innan men inget speciellt, och jag hade varit trött då med men sent omsider släpat mig ut för några även med mina mått instabila snowboardåk på eftermiddagen. Så jo, det måste ha varit i onsdags.

Det var kallt satan, för detta tilldrog sig innan den relativa värmen (läs: nollgradigt) drog in över oss. Och som tur var hade Angelika lite högre energi- och ambitionsnivåer än jag, och tjatade med mig upp till Thorens-funitelen, en lift som jag överväger att börja kalla för Turboliften, för helsike vilken fart den har.

Mina ambitionsnivåer låg förövrigt någonstans kring ”kan vi inte åka bort till Menuires och Saint Martin och slöåka pist”.

Jag är glad att jag gav vika i beslutsfattandet.

Nu vet jag inte hur insatta ni, mina kära läsare, är i Val Thorens övergripande topografi, men mellan liften som kallas ”Frysen” och nyss nämnda eventuellt raketmotordrivna funitel ligger ett område som på det stora hela inte har några markerade nedfarter. Allra överst ligger Pointe de Thorens, en fin typ pyramidformad topp som av allt att döma hade ett finger med i spelet när skidområdet skulle få sitt namn. Under den återfinns en liten, och precis som de flesta andra av sin art krympande, glaciär, som eftersom världen är en oerhört fantasifull plats heter Glacier de Thorens. Logiskt så det förslår. Och nedanför glaciären finns ett brett område som är genomkorsat av små klippband och krön. Lite krasst räknat så finns det sex möjliga vägval att skråa sig till där, slarvigt numrerade vänsterifrån Frysenliften sett. Vi kallar dem Col 1 till och med 6, eftersom Frysen egentligen heter Col (efter passet den går upp i, som på grund av samma infall av logik/antifantasi givetvis heter Col de Thorens).

Som den sidospårens mästare jag är vill jag bara passa på att nämna att i den mörka forntiden (läs: innan vintern 2012) krävdes det en hel del knatande, sidklivande och skråande för att komma åt de högre numrerade vägarna nerför Col, då de enda vägarna dit var antingen långskrå från Col och sedan knata snett uppåt, eller att hajka så långt upp en bara orkade från Portette. Numera finns den lilla raketfunitelen, så nu är det inte lika omständligt. Det ska dock sägas att jag är lite skeptisk till utvecklingen – liftburet leder ju som ni alla säkert vet till snabbare uppkört och en inte helt oansenlig mängd muppar som egentligen inte har i lavinterräng att göra  som plötsligt får det mycket lättare att ta sig dit, och allt det där. Ja, ni vet. Skitsamma.

Vi trängde in oss i Turboliften tillsammans med femtioelva danska turister och två franska brädåkare, och sedan lämnade vi alla dem därhän och skapade ett stakspår rakt ut i kallsnön.

Om jag någonsin skulle få för mig att bli vykortsfotograf är stakspåret ut mot bortre Col en av platserna jag skulle bege mig till, helt klart. Västsidan av Peclet, med alla dess snorbranta coulouirer ligger smack-bang i bakgrunden, och vill man går det att ta bilder där varken liftar eller backar syns. Det är sådär lite hjärtskärande att stå där, i nästantystnad och bara iaktta en stund. Och det var väldigt trevligt, för vi hade inga som följde efter oss, så vi hann som kolla och fundera och se efter riktigt ordentligt hur snön hade fallit, hur vinden hade flyttat runt snön och vad som var sten, gamla spår och en lavinrest från tidigare. Jag försöker alltid kolla och tänka efter, men det är lite extra gött att faktiskt stå och resonera kring det ett långt tag.

Och det är grädde på moset när en får svänga runt i kallsnö efter avslutat funderande.

Vi hängde kvar i Colsexan tre eller fyra varv har jag för mig, men sista vändan fick vi sällskap av några otåliga ryggsäckslösa personer, och jag tog en högre linje sista biten och där var snön sluffig och lät inte alls förtroendeingivande, så vi rörde oss vidare.

Mittenåken var inte riktigt någon idé, mest för att insteget till det skråspår en behöver ta för att komma dit var helt stenigt och oåkbart, så vi åkte varv i botten av Ettan istället. Där lutar inte så mycket, så vi roade oss med att lägga Snowroller-åttor rakt i fallinjen jämte liften, vilket också är svinkul. Egentligen är Col rätt segt att åka varv i, för efter avslutat åk är det Genepibacken hela vägen ner till Kylen igen, och sammanlagt typ en kvarts liftåkande i tilltagande kyla innan en är uppe, men det var bra snö och då är det värt. Det är nog lite så jag prioriterar – hellre bra snö än brant och klurigt, även om brant och klurigt också är kul ibland.

Sista vändan tog vi ett högre spår ut i fluffet, precis under kanten på glaciären, och dundrade ut i flackpudret med högre fart än innan. Surfsvängar med frivillig bakvikt när det är som bäst alltså. Det tog säkert två timmar innan känseln helt hade återvänt till mina fötter efter alla de vändorna i Frysen, men det var det banne mig värt.

Ännu en dag med noll förväntningar som slutade i heldag och flin modell större. Bara en sån sak som att lunchen bestod av varsin Pain Chocolat (stelfrusen!) i liften klockan kvart över två talar sitt tydliga språk. Tusen tummar upp.

Från en sviken dröm och hit igen

”Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen, så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.”

Så sjunger Den Svenska Björnstammen i låten Svalkar Vinden, och när jag skriver de orden formulerade just så så hör jag rösten som pratar i Melodikrysset, för det är en sak som rösten i Melodikrysset skulle kunna säga. Formulerat precis just så.

Och smack bang rakt upp i krysset träffar den textraden mig. Hårt.

Sviken dröm.

Hit igen.

Sviken dröm.

Hit igen. Hit där drömmarna som inte längre är en gång tog sin början.

Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen?

Känner du lyckan genom sorgen?

Jag menar hallå seriöst?

Det är inte bara skidåkning, det är också en friskblivningsprocess. Och som sådan kommer den då och då ta utrymme här i bloggen, och det får vara okej. Må så vara att jag traskade ut från Vårdcentralen i Årsta med papper på att jag var typ frisk redan i juni, men det vet ju både jag och läkarna att frisk är en sanning med modifikation. På samma sätt som ett sår kan värka långt efter att huden läkt ihop, eller att en fot som en gång stukats är lättare än förut att stuka igen är min hjärna inte riktigt som den varför några år sedan. Så är det bara.

Jag minns fortfarande alla 151 första generationens Pokemon, och jag skulle förmodligen kunna rabbla namnen på åtminstone nittio procent av liftarna här i Tre Dalarna, men jag har förtvivlat svårt att komma ihåg att handla mer Twix (det är tre dagar sedan de tog slut och jag glömmer det så fort jag går utanför dörren här hemma), köpa frimärken eller valla skidorna. Jag vet att det är saker som behövs göras, men tankarna fastnar som inte i huvudet. På samma sätt har jag fortfarande väldigt svårt att ta tag i saker, det varierar från dag till dag men startmotorn har som fått sig en törn och beter sig inte som jag var van vid. Och segar jag för länge på morgonen och får skynda mig på grund av det, då blir jag helt mosig inombords av skyndandet istället.

Det är förvisso en bra bit bättre nu än i mars, när det tog mig en hel dag att samla ihop mig tillräckligt för att plocka disken ur diskstället, och jag ramlade ihop i en trött hög av att åka tre stationer med Tvärbanan för att jag var helt oförmögen att hantera alla intryck men det är likförbaskat lite läskigt att inse att symptomen fortfarande finns där, bara i mindre skala.

Exempel: Jag har aldrig varit den mest bekväma människan i vimlet på en nattklubb, det är fakta, men nu är det som att jag inte kan slappna av hur mycket jag än hade velat. Innan kunde jag tvinga mig till det, plocka fram reseledarjaget om det verkligen behövdes. Men nu.. trängseln, de blinkande ljusen, volymen som är alldeles för hög (jag blir ett vrak utan öronproppar), det känns som små nålstick på insidan av huden, som myrornas krig i huvudet. Mina batterier tar slut på några minuter. En gång av hundra, när min energinivå är precis rätt och mängden folk inte är ohanterlig, då kan jag säkert ha kul, men det är en gång av hundra. Oftast är det snarare att jag ryggar tillbaka när jag kommer in på Panda vid lunch för att volymen på musiken är enligt mina öron lite för hög.

Det finns en textrad i en låt av Säkert! – en låt som egentligen handlar mer om faran med krossade hjärtan än utbrändhet, men den passar ändå bra här.

”Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp för, du kommer skadas ge dig aldrig hän, du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.”

Jag önskar att jag kunde klä in mig i wellpapp ibland, för det inbyggda lager av wellpapp, bubbelplast och frigolit jag antar att jag ändå hade innan (även om det var tunt) – det är banne mig helt bortslitet nu. Och det kanske alltid kommer vara så, kanske i resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag kan göra åt saken är att skapa metaforisk wellpapp, att tänka på hur jag tar hand om mig själv och vad jag gör. Det är inte lätt men det måste bara gå. Handen på hjärtat och vinda med ögonen, det finns ingen annan väg.

Samtidigt tänker jag inte sluta ge mig hän – bara välja mina tillfällen med omsorg.

Och eftersom dethär inlägget är på god väg att bli en riktig citatbomb kan jag lika gärna fortsätta på inslagen väg.

”It takes a little hell to know what heaven is worth.”

Det är en textrad av Radical Face, och den är ganska mitt i prick. Vad som är ett litet helvete är upp till var och en att avgöra, men även om det stundtals är stretigt och en hel del tillvänjning att vara här i en ny, wellpapp-saknande version av mig själv så är det ändå så att det är min lilla himmel, också. Varenda sväng, oavsett om det är i lårdjup nysnö på flygfältet eller manchester i Courchevel är himmel. Lika mycket himmel som den där dagen i våras när jag inte bara orkade åka kollektivt hela vägen från Årsta till Nockeby utan även gå en lång, väldigt långsam promenad genom Judarskogen och bort till Ängby (sällan har jag varit så stolt över något som för en utomstående måste verka så alldagligt). Och även om det är jävligt dystert att det krävdes nästan två års av-och-till utbrändhet innan jag tog mig i kragen och for tillbaka hit så är jag åtminstone här nu. Lite mer kantstött, ganska mycket mer ömtålig men också tryggare i mig själv än förr.

Jag tänker njuta av varenda sväng, jag tänker stillsamt ge mig hän åt euforin som ibland bara bubblar inom mig när jag verkligen tar in att jag får vara här, bland allt detta storslagna. Jag vägrar vara levande död. Aldrig mer. Bring on the wellpapp.


 

Avslutningsvis vill jag slänga in en bokrekommendation – Väggen: en utbränd psykiaters noteringar, av Pia Dellson.

Finns att få tag på hos diverse nätbokhandlar, och även i den mysiga lilla bokhandeln i Götgatsbacken på vänster sida på väg ner mot Medis sett. Ärligt talat borde alla människor läsa den, oavsett ålder, yrke eller vadsomhelst, men framförallt borde alla som är/har varit utbrända, alla som känner någon som är/har varit utbränd och inte minst alla som har någon form av arbetsledarfunktion läsa den.

Få böcker är så huvudet på spiken som den. Dessutom är den kort och koncis, tänkvärda små fragment av text.

”med envishet
kommer man långt
in i väggen”

Ett till konstaterande

Väldigt många svenskar som blev föräldrar i början av nittiotalet gav sina söner namnet Anton. Jag är faktiskt osäker på hur många Anton det är i säsongarskaran i år, varje gång jag räknar känns det som att jag glömt någon. Hursomhelst blir typ alla Antonar kallade sina efternamn, annars blir det alldeles för förvirrande.

Det är lite som för fyra år sedan när typ varannan dansk hette Martin.

(Tack mamma och pappa för att jag fick ett ovanligt namn. Även om alla britter tror att jag heter Heather.)

Vardagslyx

Ugnsvarma pain chocolat i en liten papperspåse, lappvantar som singlar ner genom luften när jag knatar nerför gatan hem.

Det finns bara en bagerirelaterad sak som är bättre än det, i min värld. Färsk limpa från Västra Bageriet hemma i Falkenberg. Det är oslagbart.

Men pinfärska pain chocolat är fint det med. Mycket.

Tänker att jag kan behöva det, vecka tre har jobbat sig upp till att bli en riktig slitvecka för typ alla, mig inkluderad. Studentresor är lika med studentmiddagar är lika med Hedda jobbar disken ett antal kvällar i rad, och sedan morgonfixet åtta timmar senare. Å ena sidan trevligt för jag behöver pengarna. Å andra sidan lite segt att jobba till elva och gå upp halv sju. Tack och lov att det inte snöar lika intensivt längre, även om vi nu är inne på artonde dygnet i rad med nederbörd. Jisses.

Idag blir nog lite av en vilodag, jag vaknade kvart i åtta med ett ryck efter att ha sovit igenom tre alarm och ytterligare 45 minuter. Det skulle väl med lite god vilja gå att skylla på att jag och Ingela tog varsin öl på Tango efter att hon slutat jobba igår, men samtidigt näe. Jag var hemma klockan ett, vilket är en knapp timme senare än jag vanligtvis somnar, och jag hade inte druckit mycket alls. Jag var nog bara väldigt trött.

Men det är trevligt, att gå ut en sväng och bara tjöta. Fast efter Tango gick vi hem till tjejernas lya, det var som ingen idé att hitta någon annan lugn stans att gå vidare till, det var fullt ös på alla barer redan vid halv tolv. Och som tur hade det inte snöat supermycket inatt, så det var inte som att gången in till Panda var blockerad när jag väl släpat mig dit. Dock kan snubben som levererar varor från Tramsgourmet ha slagit rekord i hur många gånger en kan säga ”putain” på en kvart – han var svårartat missnöjd med att jag inte hackat bort snön från gången upp till gatan.

Men å andra sidan är jag svårartat missnöjd med hans jävla sätt att vägra bära ner varor till leveransingången trots att den alltid är ordentligt skottad, så det går väl jämnt ut.

Nu ska jag dega en stund till, sen blir det nog en sväng ut i backen trots allt – jag är inte skapt för att inte ut och åka. Antingen blir det en vända på brädan, eller möjligen en tur bort till Menuires. Jag håller seriöst på att få klaustrofobi, jag har inte varit utanför Val Thorens på typ två veckor, senast var när jag och Teddan hade ”vilodag” och var i Courchevel. Vi får se.

May the force be with you, always.

/H

Två konstateranden

  1. Jag fick en lätt känsla av ångest i magen när jag kollade långtidsprognosen på Yr och insåg att det inte är några nämnvärda snöfall på ingång efter det fnyk som väntas bedarra under tisdagen. Men samtidigt är en del av mig mer än redo för någon vecka av sol och pistrejs och att inte frysa fötterna av sig redan innan lunch. Femton minus är trevligt, om inte annat för att snön blir så fenomenalt fluffig när det är svinkallt, men det behöver kanske inte vara total frysbox varje dag hela tiden. Fyra-fem minus är också en bra temperatur, liksom.
  2. Baserat på ljudvolym och beteende är det ungefär ingen alls skillnad mellan de yngre årgångarna av alla studenter som är här denna veckan och den genomsnittliga sportlovsfjortisen. Mer än att de sistnämnda i många fall håller sig med falskleg då förstås. (Vadå ”håller på att bli gammal”? Vem? Jag? Tssss.) Positivt är dock att bägge grupperna till stor del verkar dela beteendet att inte åka sådär värst supermycket skidor, åtminstone inte på samma platser och tidpunkter som jag. Detta är ett beteende som även fortsättningsvis bör uppmuntras. (Läs: Festa på ni, så plockar jag upp era fimpar och ölburkar imorgonbitti innan jag kör liftöppning.)

Det fantastiska i att inte förvänta sig

Det är klart att all snö som fallit får ett frö av förväntan och förhoppning att gro i skidåkarsjälen. Konstigt vore det annars.

Samtidigt är försiktighetsdelen av hjärnan å sin sida på helspänn, tänker på snölager och hur mycket det egentligen har blåst uppe på berget och hemska rapporter från andra orter i regionen där inga skyddsänglar i världen varit nog.

Jag tar det försiktigt, är väl ett bra sätt att sammanfatta det på, även om det aldrig finns något som är hundra procent tryggt så gör jag mitt bästa för att tänka efter före. För jag tycker så mycket om skidåkning att jag vill syssla med det i många år till – inget puderåk i världen är värt att dö för.

Kontentan av detta resulterade i förrgår i att jag, Angelika och Ingela struntade i allt vad stora och långa åk hette och körde varv i Deux Lacs, där det inte var brant eller vindpinat nog att kännas läskigt. Ibland går det att finna kvalitet även i kombination med kvantitet, för i den korta liften hinns det med många rundor, och när snön flyger upp kring höfterna finns det som inga skäl för mig att kolla med avund bort mot dårarna som for nerför Boismint-väggen. Tvärtom, med tanke på de tre laviner som gick där under fredagsmorgonen.

(Jag vet inte om de var spontansläpp, pistörernas verk eller orsakade av åkare, men jag har inte hört något om olyckor så förhoppningsvis var det inte det senare.)

En bättre liftutsikt. Foto: Angelika Andersson

En bättre liftutsikt.
Foto: Angelika Andersson

Efter ett tag tog vi en vända upp på ett mycket blåsigt och vindpinat Grand Fond – sikten var förskräcklig och det i kombination med femtioelva vinddrivor i pisten, den ena osynligare än den andra, fick oss att omgående förflytta oss tillbaka till mer låglänta sluttningar.

Och det är ibland såna slumpbeslut som blir så satans bra.

Flygfältet, detta korta och i förhållande till mängden skrå/stakning som krävs alltsomoftast rätt ovärda åk, var precis rätt plats i tillvaron. Rätt lutning, knä-lårdjup nästan obegripligt krispig kallsnö, roliga små krön att lägga långa snö-i-ansiktet-surfa-i-oändligheten-svängar över, och förhållandevis lite folk.

Solen kom fram, vi körde varv på varv tills mina stelfrusna fötter inte klarade längre, och efter en stunds upptining i värmestugan under Caron körde vi lite till.

Senast jag hade så genuint bra åkning på flygfältet var i början av säsongen 10/11 (innan den oändliga snötorkan började), med Martin Browall och Fredrik Lind. Det var tider det, men i förrgår var ännu bättre. Förmodligen en kombination av hur mycket bättre jag är på att åka nu och hur mycket bättre snön var.

Men det här med att vi åkte ut där egentligen bara på väg förbi ner mot Moutiere utan några större förhoppningar på något bättre än mjuk pist, och kom hem med pudertrötta ben och leenden som inte gick att skruva ner.. livet är bra fint ibland alltså.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Tröttheten satte sig dock i hela kroppen tillslut, så efter mitt diskpass på kvällen gick jag raka vägen hem utan en tanke på att möta upp folket som firade Teddans tjugoårsdag. Rykten säger dock att det var bra fest, haha.

Igår skottade jag (med hjälp av Ingela och Elin, tack så jättejättemycket!) terrass i sammanlagt sju och en halv timme, och åkte skidor i ungefär en. Det var orimligt kallt, och blåste så mycket motvind uppe i Kylen att jag fick staka i nerförsbacke vissa partier. Elin höll på att förfrysa näsan och man såg inte ett jota, så skideftermiddagen blev inte så lång.

Flatljus och djupsnö.

Flatljus och djupsnö.

Idag var sikten ungefär lika dålig som tidigare, men det blåste mindre som tur var. Jag och Angelika ägnade en lång stund åt att spåra upp det tokdjupa snöfältet jämte Cascades, och efter det köra ett par vändor i Deux Lacs, men även om det var mindre frostigt idag låg termometern ändå stadigt kring 15 minus, så vid ett bestämde mina fötter att det fick vara nog. Klokt av fötterna att säga ifrån, och klokt av mig att lyssna på dem med.

Eh.. vad mer? Inte så mycket, så jag tar och rundar av med lite fler bilder. Några av dem har ni säkert redan sett på Facebook men skitsamma.

Nöjd. Foto: Angelika Andersson

Nöjd.
Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö. Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö.
Foto: Angelika Andersson

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift. Foto: Angelika Andersson

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift.
Foto: Angelika Andersson

Fluff, fluff, fluff.

Fluff, fluff, fluff.

Peas!

/H

Visdomsord från en snöskottare

Det som göms i snö är oftast cigarettfimpar eller hundbajs.

Ögonblick

Jag har varit ungefär lika bra på att fota som att skriva det senaste, men här är iallafall ett gäng bilder från de senaste veckorna.

Andreas.

Andreas.

Bob, Ingela och Hanna i dimman vid Portette.

Bob, Ingela och Hanna i dimman vid Portette en av de första dagarna med snö.

Hanna och en omedveten linslus i form av Sara.

Hanna och en omedveten linslus i form av Sara.

En något suddig Teddan.

En något suddig Teddan. Kontentan av temperaturskillnaden mellan ute och inne.

Val Thorens. Det är såhär det ska se ut.

Val Thorens i blekblått januariljus. Det är såhär det ska se ut.

Puderdagar

Jag har varit sjukt dålig på att blogga de senaste veckorna. Energin har som inte funnits där, med undantag för när jag vart arg och skrämd mitt i natten häromdagen.

Jag har påbörjat en hel hoper blogginlägg, men de har stannat vid halvfärdiga utkast och jag, jag har somnat med datorn i knät.

Föga förvånande har tröttheten med väderomslaget att göra – efter en månad med nästan uteslutande solsken kom så snön, och min dygnsrytm blev än mer brevbärare istället för säsongare. Nuförtiden ringer väckarklockan halv sju, så att jag och Teddan ska hinna upp och skotta så mycket som möjligt innan liftarna öppnar. Denna veckan är det egentligen inte nödvändigt, för vi har inte frukost, så gången behöver inte vara framkomlig förrän klockan tolv, men är det någonting som skulle kännas segt så är det ju att åka mellan nio och elva och sedan vara tvungen att åka tillbaka till byn.

Nej tack.

Dessutom är det bra om leveransingången är framkomlig på morgonen, även om vissa *host* Transgourmet *host* är helt jäkla oförmögna att begripa att några centimeters snö på marken inte är en god nog ursäkt för att inte ställa varorna där de ska ställas. En blir bra trött, alltså.

Och häromdagen bestämde sig Morris för att totalstrejka igen, så jag måste gå ner till bilmekanikern och se om han kan laga honom.. håhå jaja.

Dagarna flyter ihop just nu, på ett bra sätt, och jag vet som inte vad som är intressant att berätta om. Det är ju bara sväng efter sväng i allt djupare snö med allt mindre stenkänning.

Bara.

Fast ändå så långt ifrån bara som det går att komma.

Typ som förra måndagen, när jag och Ingela var bland de första i nedre delen av Haute Combe, och det liksom inte gick att stanna förrän backen var slut och mjölksyran nästan pös ur öronen på mig som resultat. Det är något visst med glädjetjut som har rötterna i en månads snötorka, så är det bara.

Alla åk i blindo rakt under Portette (tack muskelminnet) – liften som det krävdes ett väderomslag för att brädåkarna skulle inse syftet med. Idag var där förövrigt en vinddriva skiers left som när jag väl fattade att den var där gav något flackare spines-i-Alaska-vibbar.

När klockan blivit efter lunch några dagar, och solen fräter sig igenom molnen och en får äran att studsa ner i snö mjuk som bomull under Tre Dalarna-liften, med Fylleduschen som åskådare och hela byn väntandes långt där nere under skidspetsarna. Idag fick jag även äran att i ett ögonblick av över-iver stå på näsan rakt under nämnda lift, och därefter gräva loss mig själv med publik. Sånt får en bju på.. svängarna innan och efter var iallafall synnerligen koordinerade och oflaxiga för att vara jag.

Det är allt annat än ”bara”. Det är livet på en pinne, i all sin oväsentlighet.

Men ändå, ingenting slår förra tisdagen när Teddan av en slump fick hela vårt aningens för stora gäng att slå följe med två lokala fransoser, som fick oss med upp i första Caron-kabinen. Fransoser som kan snacka med pistörerna och få tummen upp för att dundra ner i den avstängda svarta backen rakt under kabinen.

Det är väl ett tecken på hur stort dethär skidområdet är, att jag aldrig känt behovet av att vara först på Caron en puderdag förut. Det har alltid funnits andra åk som jag fastnat vid, grymt bra de med, men handen på hjärtat, det är något visst med Combe Caron. Vi höll oss i princip till den markerade nedfarten (om än försvunnen i knädjup nysnö) och den är aldrig ohemult brant, men berget är så stort, och tack vare avstängt-nätet när vi åkte där så tomt. Den röda backen ner slingrar sig som en serpentinväg – efter att ha skråat sig runt berget är den svarta istället bara skidspetsarna rakt ner i en vidsträckt bowl och varsågod typ åttahundra fallhöjdsmeter sväng på sväng på sväng i orörd nysnö tills benen skriker av trötthet och hjärtat/hjärnan (oklart vilket, kanske båda) tjuter av eufori.

Häftigt, var ordet.

Och samma dag var även mina hittills bästa svängar någonsin, i en liten oväsentlig knix till brant under Grand Fond. Inget märkvärdigt, mer än att det lutade precis på gränsen för vad jag trodde att jag tyckte var bekvämt, och att det var lite trångt i de första svängarna och sluffade lite.

Och det är väl därför, att jag fick ihop svängandet och balansen och inte skråade sönder alltihopa totalt för grabbarna som väntade ovanför, och att jag såg sluffet i ögonvrån men att det inte var läskigt, och att brant är lika med snön flyger upp i ansiktet på en, och att det var sista åket på en dag när vi åkt i en stor och blandad grupp och jag typ inte en enda gång känt att jag inte kunnat hålla jämna steg med de andra (förutom på transportsträckor, jag väger för lite så jag får ingen fart) som de där svängarna fastnade i skallen på mig.

Jag kan leva på den mentala reprisen, igen och igen och igen.

Men nu får det vara nog med ord för ikväll, nu måste jag sova. Har dejt med en ishacka imorgon.