Idoga läsare av denna blogg kanske drar sig till minnes en tingest jag gett namnet Morris? Morris är våran snöslunga, och handen på hjärtat – han kanske inte är den allra bästa. Grejen som snön slungas ut genom är lite halvtrasig och går enbart att rikta rakt framåt (vilket gör att all snöslungning måste planeras noggrant), och framförallt startar han bara när han själv känner för det. Trodde jag.

Efter ännu en morgon av meningslöst ryckande i startsnöret med exakt ingenting utöver ett moln av bensindoft som resultat, följt av lite klag från min sida (det är faktiskt fett jobbigt när snöslungor tvärvägrar) dök det upp en räddare i nöden – Elins pappa, som lägligt nog är på besök denna veckan.

Han visar sig vara väl bevandrad vad gäller maskiner (vilket jag som bekant inte är) och det tog honom ungefär en sekund att upptäcka att Morris tydligen har ett startläge, och bara man ställer reglaget på det så puttrar han igång helt utan krångel efter max två ryck i snöret.

Så kan det vara.

Han konstaterade även att snöslungeskrället även skulle må bra av lite mer motorolja, så jag knatade ner till macken (som numera är öppen mest hela tiden, till skillnad från i november) och köpte olja och bensin och lyckades skvätta ner halva mig med bensin och fick därför tvätta tre tröjärmar och en högerhandske i badkaret för att bli av med bensinstanken.

En liten del av mig är purken på mig själv för att jag inte kunde komma på det där med startläget själv.

Merparten är dock bara väldigt tacksam över att Elins pappa var på besök just denhär veckan, eftersom x antal personer i Pandapersonalen har slitit sitt hår, och startsnöret, utan att Morris blivit mer startbenägen. Det hade varit jobbigt om vi fått all den här snön och fortfarande inte kommit överrens med Morris. Jag får ont i ryggen och axlarna av blotta tanken faktiskt. Nu får det gärna snöa hur mycket som helst*.

Fotnöt: Kanske inte kramsnö dock.. det har visat sig att det tydligen inte hör till Morris favoriträtter..