Det är klart att all snö som fallit får ett frö av förväntan och förhoppning att gro i skidåkarsjälen. Konstigt vore det annars.

Samtidigt är försiktighetsdelen av hjärnan å sin sida på helspänn, tänker på snölager och hur mycket det egentligen har blåst uppe på berget och hemska rapporter från andra orter i regionen där inga skyddsänglar i världen varit nog.

Jag tar det försiktigt, är väl ett bra sätt att sammanfatta det på, även om det aldrig finns något som är hundra procent tryggt så gör jag mitt bästa för att tänka efter före. För jag tycker så mycket om skidåkning att jag vill syssla med det i många år till – inget puderåk i världen är värt att dö för.

Kontentan av detta resulterade i förrgår i att jag, Angelika och Ingela struntade i allt vad stora och långa åk hette och körde varv i Deux Lacs, där det inte var brant eller vindpinat nog att kännas läskigt. Ibland går det att finna kvalitet även i kombination med kvantitet, för i den korta liften hinns det med många rundor, och när snön flyger upp kring höfterna finns det som inga skäl för mig att kolla med avund bort mot dårarna som for nerför Boismint-väggen. Tvärtom, med tanke på de tre laviner som gick där under fredagsmorgonen.

(Jag vet inte om de var spontansläpp, pistörernas verk eller orsakade av åkare, men jag har inte hört något om olyckor så förhoppningsvis var det inte det senare.)

En bättre liftutsikt. Foto: Angelika Andersson

En bättre liftutsikt.
Foto: Angelika Andersson

Efter ett tag tog vi en vända upp på ett mycket blåsigt och vindpinat Grand Fond – sikten var förskräcklig och det i kombination med femtioelva vinddrivor i pisten, den ena osynligare än den andra, fick oss att omgående förflytta oss tillbaka till mer låglänta sluttningar.

Och det är ibland såna slumpbeslut som blir så satans bra.

Flygfältet, detta korta och i förhållande till mängden skrå/stakning som krävs alltsomoftast rätt ovärda åk, var precis rätt plats i tillvaron. Rätt lutning, knä-lårdjup nästan obegripligt krispig kallsnö, roliga små krön att lägga långa snö-i-ansiktet-surfa-i-oändligheten-svängar över, och förhållandevis lite folk.

Solen kom fram, vi körde varv på varv tills mina stelfrusna fötter inte klarade längre, och efter en stunds upptining i värmestugan under Caron körde vi lite till.

Senast jag hade så genuint bra åkning på flygfältet var i början av säsongen 10/11 (innan den oändliga snötorkan började), med Martin Browall och Fredrik Lind. Det var tider det, men i förrgår var ännu bättre. Förmodligen en kombination av hur mycket bättre jag är på att åka nu och hur mycket bättre snön var.

Men det här med att vi åkte ut där egentligen bara på väg förbi ner mot Moutiere utan några större förhoppningar på något bättre än mjuk pist, och kom hem med pudertrötta ben och leenden som inte gick att skruva ner.. livet är bra fint ibland alltså.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Tröttheten satte sig dock i hela kroppen tillslut, så efter mitt diskpass på kvällen gick jag raka vägen hem utan en tanke på att möta upp folket som firade Teddans tjugoårsdag. Rykten säger dock att det var bra fest, haha.

Igår skottade jag (med hjälp av Ingela och Elin, tack så jättejättemycket!) terrass i sammanlagt sju och en halv timme, och åkte skidor i ungefär en. Det var orimligt kallt, och blåste så mycket motvind uppe i Kylen att jag fick staka i nerförsbacke vissa partier. Elin höll på att förfrysa näsan och man såg inte ett jota, så skideftermiddagen blev inte så lång.

Flatljus och djupsnö.

Flatljus och djupsnö.

Idag var sikten ungefär lika dålig som tidigare, men det blåste mindre som tur var. Jag och Angelika ägnade en lång stund åt att spåra upp det tokdjupa snöfältet jämte Cascades, och efter det köra ett par vändor i Deux Lacs, men även om det var mindre frostigt idag låg termometern ändå stadigt kring 15 minus, så vid ett bestämde mina fötter att det fick vara nog. Klokt av fötterna att säga ifrån, och klokt av mig att lyssna på dem med.

Eh.. vad mer? Inte så mycket, så jag tar och rundar av med lite fler bilder. Några av dem har ni säkert redan sett på Facebook men skitsamma.

Nöjd. Foto: Angelika Andersson

Nöjd.
Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö. Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö.
Foto: Angelika Andersson

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift. Foto: Angelika Andersson

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift.
Foto: Angelika Andersson

Fluff, fluff, fluff.

Fluff, fluff, fluff.

Peas!

/H