Jag tror det var i onsdags, det borde ha varit i onsdags för jag var trött och oinspirerad på morgonen, och det hade fjantsnöat litegrann dagen innan men inget speciellt, och jag hade varit trött då med men sent omsider släpat mig ut för några även med mina mått instabila snowboardåk på eftermiddagen. Så jo, det måste ha varit i onsdags.

Det var kallt satan, för detta tilldrog sig innan den relativa värmen (läs: nollgradigt) drog in över oss. Och som tur var hade Angelika lite högre energi- och ambitionsnivåer än jag, och tjatade med mig upp till Thorens-funitelen, en lift som jag överväger att börja kalla för Turboliften, för helsike vilken fart den har.

Mina ambitionsnivåer låg förövrigt någonstans kring ”kan vi inte åka bort till Menuires och Saint Martin och slöåka pist”.

Jag är glad att jag gav vika i beslutsfattandet.

Nu vet jag inte hur insatta ni, mina kära läsare, är i Val Thorens övergripande topografi, men mellan liften som kallas ”Frysen” och nyss nämnda eventuellt raketmotordrivna funitel ligger ett område som på det stora hela inte har några markerade nedfarter. Allra överst ligger Pointe de Thorens, en fin typ pyramidformad topp som av allt att döma hade ett finger med i spelet när skidområdet skulle få sitt namn. Under den återfinns en liten, och precis som de flesta andra av sin art krympande, glaciär, som eftersom världen är en oerhört fantasifull plats heter Glacier de Thorens. Logiskt så det förslår. Och nedanför glaciären finns ett brett område som är genomkorsat av små klippband och krön. Lite krasst räknat så finns det sex möjliga vägval att skråa sig till där, slarvigt numrerade vänsterifrån Frysenliften sett. Vi kallar dem Col 1 till och med 6, eftersom Frysen egentligen heter Col (efter passet den går upp i, som på grund av samma infall av logik/antifantasi givetvis heter Col de Thorens).

Som den sidospårens mästare jag är vill jag bara passa på att nämna att i den mörka forntiden (läs: innan vintern 2012) krävdes det en hel del knatande, sidklivande och skråande för att komma åt de högre numrerade vägarna nerför Col, då de enda vägarna dit var antingen långskrå från Col och sedan knata snett uppåt, eller att hajka så långt upp en bara orkade från Portette. Numera finns den lilla raketfunitelen, så nu är det inte lika omständligt. Det ska dock sägas att jag är lite skeptisk till utvecklingen – liftburet leder ju som ni alla säkert vet till snabbare uppkört och en inte helt oansenlig mängd muppar som egentligen inte har i lavinterräng att göra  som plötsligt får det mycket lättare att ta sig dit, och allt det där. Ja, ni vet. Skitsamma.

Vi trängde in oss i Turboliften tillsammans med femtioelva danska turister och två franska brädåkare, och sedan lämnade vi alla dem därhän och skapade ett stakspår rakt ut i kallsnön.

Om jag någonsin skulle få för mig att bli vykortsfotograf är stakspåret ut mot bortre Col en av platserna jag skulle bege mig till, helt klart. Västsidan av Peclet, med alla dess snorbranta coulouirer ligger smack-bang i bakgrunden, och vill man går det att ta bilder där varken liftar eller backar syns. Det är sådär lite hjärtskärande att stå där, i nästantystnad och bara iaktta en stund. Och det var väldigt trevligt, för vi hade inga som följde efter oss, så vi hann som kolla och fundera och se efter riktigt ordentligt hur snön hade fallit, hur vinden hade flyttat runt snön och vad som var sten, gamla spår och en lavinrest från tidigare. Jag försöker alltid kolla och tänka efter, men det är lite extra gött att faktiskt stå och resonera kring det ett långt tag.

Och det är grädde på moset när en får svänga runt i kallsnö efter avslutat funderande.

Vi hängde kvar i Colsexan tre eller fyra varv har jag för mig, men sista vändan fick vi sällskap av några otåliga ryggsäckslösa personer, och jag tog en högre linje sista biten och där var snön sluffig och lät inte alls förtroendeingivande, så vi rörde oss vidare.

Mittenåken var inte riktigt någon idé, mest för att insteget till det skråspår en behöver ta för att komma dit var helt stenigt och oåkbart, så vi åkte varv i botten av Ettan istället. Där lutar inte så mycket, så vi roade oss med att lägga Snowroller-åttor rakt i fallinjen jämte liften, vilket också är svinkul. Egentligen är Col rätt segt att åka varv i, för efter avslutat åk är det Genepibacken hela vägen ner till Kylen igen, och sammanlagt typ en kvarts liftåkande i tilltagande kyla innan en är uppe, men det var bra snö och då är det värt. Det är nog lite så jag prioriterar – hellre bra snö än brant och klurigt, även om brant och klurigt också är kul ibland.

Sista vändan tog vi ett högre spår ut i fluffet, precis under kanten på glaciären, och dundrade ut i flackpudret med högre fart än innan. Surfsvängar med frivillig bakvikt när det är som bäst alltså. Det tog säkert två timmar innan känseln helt hade återvänt till mina fötter efter alla de vändorna i Frysen, men det var det banne mig värt.

Ännu en dag med noll förväntningar som slutade i heldag och flin modell större. Bara en sån sak som att lunchen bestod av varsin Pain Chocolat (stelfrusen!) i liften klockan kvart över två talar sitt tydliga språk. Tusen tummar upp.