”Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen, så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.”

Så sjunger Den Svenska Björnstammen i låten Svalkar Vinden, och när jag skriver de orden formulerade just så så hör jag rösten som pratar i Melodikrysset, för det är en sak som rösten i Melodikrysset skulle kunna säga. Formulerat precis just så.

Och smack bang rakt upp i krysset träffar den textraden mig. Hårt.

Sviken dröm.

Hit igen.

Sviken dröm.

Hit igen. Hit där drömmarna som inte längre är en gång tog sin början.

Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen?

Känner du lyckan genom sorgen?

Jag menar hallå seriöst?

Det är inte bara skidåkning, det är också en friskblivningsprocess. Och som sådan kommer den då och då ta utrymme här i bloggen, och det får vara okej. Må så vara att jag traskade ut från Vårdcentralen i Årsta med papper på att jag var typ frisk redan i juni, men det vet ju både jag och läkarna att frisk är en sanning med modifikation. På samma sätt som ett sår kan värka långt efter att huden läkt ihop, eller att en fot som en gång stukats är lättare än förut att stuka igen är min hjärna inte riktigt som den varför några år sedan. Så är det bara.

Jag minns fortfarande alla 151 första generationens Pokemon, och jag skulle förmodligen kunna rabbla namnen på åtminstone nittio procent av liftarna här i Tre Dalarna, men jag har förtvivlat svårt att komma ihåg att handla mer Twix (det är tre dagar sedan de tog slut och jag glömmer det så fort jag går utanför dörren här hemma), köpa frimärken eller valla skidorna. Jag vet att det är saker som behövs göras, men tankarna fastnar som inte i huvudet. På samma sätt har jag fortfarande väldigt svårt att ta tag i saker, det varierar från dag till dag men startmotorn har som fått sig en törn och beter sig inte som jag var van vid. Och segar jag för länge på morgonen och får skynda mig på grund av det, då blir jag helt mosig inombords av skyndandet istället.

Det är förvisso en bra bit bättre nu än i mars, när det tog mig en hel dag att samla ihop mig tillräckligt för att plocka disken ur diskstället, och jag ramlade ihop i en trött hög av att åka tre stationer med Tvärbanan för att jag var helt oförmögen att hantera alla intryck men det är likförbaskat lite läskigt att inse att symptomen fortfarande finns där, bara i mindre skala.

Exempel: Jag har aldrig varit den mest bekväma människan i vimlet på en nattklubb, det är fakta, men nu är det som att jag inte kan slappna av hur mycket jag än hade velat. Innan kunde jag tvinga mig till det, plocka fram reseledarjaget om det verkligen behövdes. Men nu.. trängseln, de blinkande ljusen, volymen som är alldeles för hög (jag blir ett vrak utan öronproppar), det känns som små nålstick på insidan av huden, som myrornas krig i huvudet. Mina batterier tar slut på några minuter. En gång av hundra, när min energinivå är precis rätt och mängden folk inte är ohanterlig, då kan jag säkert ha kul, men det är en gång av hundra. Oftast är det snarare att jag ryggar tillbaka när jag kommer in på Panda vid lunch för att volymen på musiken är enligt mina öron lite för hög.

Det finns en textrad i en låt av Säkert! – en låt som egentligen handlar mer om faran med krossade hjärtan än utbrändhet, men den passar ändå bra här.

”Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp för, du kommer skadas ge dig aldrig hän, du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän.”

Jag önskar att jag kunde klä in mig i wellpapp ibland, för det inbyggda lager av wellpapp, bubbelplast och frigolit jag antar att jag ändå hade innan (även om det var tunt) – det är banne mig helt bortslitet nu. Och det kanske alltid kommer vara så, kanske i resten av mitt liv. Jag vet inte. Det enda jag kan göra åt saken är att skapa metaforisk wellpapp, att tänka på hur jag tar hand om mig själv och vad jag gör. Det är inte lätt men det måste bara gå. Handen på hjärtat och vinda med ögonen, det finns ingen annan väg.

Samtidigt tänker jag inte sluta ge mig hän – bara välja mina tillfällen med omsorg.

Och eftersom dethär inlägget är på god väg att bli en riktig citatbomb kan jag lika gärna fortsätta på inslagen väg.

”It takes a little hell to know what heaven is worth.”

Det är en textrad av Radical Face, och den är ganska mitt i prick. Vad som är ett litet helvete är upp till var och en att avgöra, men även om det stundtals är stretigt och en hel del tillvänjning att vara här i en ny, wellpapp-saknande version av mig själv så är det ändå så att det är min lilla himmel, också. Varenda sväng, oavsett om det är i lårdjup nysnö på flygfältet eller manchester i Courchevel är himmel. Lika mycket himmel som den där dagen i våras när jag inte bara orkade åka kollektivt hela vägen från Årsta till Nockeby utan även gå en lång, väldigt långsam promenad genom Judarskogen och bort till Ängby (sällan har jag varit så stolt över något som för en utomstående måste verka så alldagligt). Och även om det är jävligt dystert att det krävdes nästan två års av-och-till utbrändhet innan jag tog mig i kragen och for tillbaka hit så är jag åtminstone här nu. Lite mer kantstött, ganska mycket mer ömtålig men också tryggare i mig själv än förr.

Jag tänker njuta av varenda sväng, jag tänker stillsamt ge mig hän åt euforin som ibland bara bubblar inom mig när jag verkligen tar in att jag får vara här, bland allt detta storslagna. Jag vägrar vara levande död. Aldrig mer. Bring on the wellpapp.


 

Avslutningsvis vill jag slänga in en bokrekommendation – Väggen: en utbränd psykiaters noteringar, av Pia Dellson.

Finns att få tag på hos diverse nätbokhandlar, och även i den mysiga lilla bokhandeln i Götgatsbacken på vänster sida på väg ner mot Medis sett. Ärligt talat borde alla människor läsa den, oavsett ålder, yrke eller vadsomhelst, men framförallt borde alla som är/har varit utbrända, alla som känner någon som är/har varit utbränd och inte minst alla som har någon form av arbetsledarfunktion läsa den.

Få böcker är så huvudet på spiken som den. Dessutom är den kort och koncis, tänkvärda små fragment av text.

”med envishet
kommer man långt
in i väggen”