Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Öppet brev till en mansgris.

(In english below the Swedish text..)

Du, ditt jävla svin

som tyckte att det var okej att kliva upp bakom mig på Summit inatt,

som tyckte att det var okej att dra ner min mössa över mina ögon,

som tyckte att det var okej att hålla dina händer runt min hals.

(I din värld var det väl på skoj.)

 

Fast jag kämpade emot.

Fast jag slet i dina händer, armar, mycket starkare än mina.

Fast jag försökte få dig att släppa taget.

Jag hörde dig skratta.

När det inte fanns något syre kvar.

(Sekunder, evighetslånga sekunder.)

 

Jag hoppas att jag träffar dig igen,

och kan massakrera dina pungkulor, all din genom normer och tröttsamma vanor priviligierade manlighet,

med ett välriktat knä.

Jag hoppas att du isåfall känner smärta och att världen kollapsar under dina darrande knän,

att dina lungor får kämpa för att samla sig,

att världen krymper i hörnen av ditt synfält,

i panik.

 

För det var det du gav mig.

Du trodde förmodligen att du var rolig,

men det var det du gav mig.

 

Paniken.

Maktlösheten.

Känslan av att ingen ilska och vanmakt i världen räcker till.

För du var starkare än jag.

(Såklart, jag är bara en tjej, ingen snöskottning i världen kan göra mig starkare än dig.)

 

Och världen är så åthelvete snedvriden att jag i efterhand, vid mitt tangentbord gläds åt att du nöjde dig med det – att lämna mig förblindad och utan syre i några fruktansvärt maktlösa sekunder.

Det kunde ha varit så mycket värre. Du kunde ha varit efter hela min kropp.

 

Jag vet inte vad du heter, jag vet ingenting om dig,

mer än att du trodde dig ha rätten att bestämma över min kropp och mitt liv i hur många sekunder minns jag inte.

Jag minns bara panik.

 

Jag hoppas att jag får möjlighet att spotta dig i ansiktet någon gång. Det känns som ett rimligt pris, en rimlig revansch för mina darrande ben och armar, för mina tårar. För min nyfunna misstro. För mina flämtande andetag, för att du trodde dig ha rätten till mina lungors funktion ditt patetiska jävla arsle .

Förstår du ens att jag blev rädd?

Godnatt.

 

(Tack Bob och Pontus, för att ni fanns där. Tack Sara för att du följde mig hem. Tack alla tre för att ni höll om och tröstade.)

You, you absolute fucking asshole

who thought it was okay to sneak up behind me at Summit tonight,

who thought it was okay to drag my beanie over my eyes,

who thought it was okay to put your hands around my throat.

(I bet it was all fun and games for you..)

 

Even though I tried to fend you off.

Even though I grabbed your hands, arms, so much stronger than my own.

Even though I tried to make you let me go.

I heard you laugh.

When I ran out of oxygen.

(Seconds, seconds that lasted an eternity.)

 

I hope that I’ll see you again,

just because I wanna demolish your testicles, and all of your through norms and habits tiresome made-up manliness,

with a well-directed knee.

In that case I hope you’ll feel pain, I hope you’ll feel the world collapse under your quivering knees,

that your lungs will have to struggle to function,

that the world will shrink in the edges of your field of view,

from panic.

 

Because that was what you gave me.

You probably thought you were funny.

but that was what you gave me.

The panic.

The helplessness.

The feeling that no anger or fury in the world would be enough.

Because you were stronger than me.

(Of course, I’m just a girl, no matter how much snow I shovel you’ll still be stronger than I am.)

 

And the world is still so impossibly fucked up that I, in hindsight by my keyboard, am relieved that you were satisfied by that. To temporarily blind me, choke me for a couple of horrible, powerless seconds.

It could have been so much worse. You could have sought after my whole body.

 

I don’t know you, I don’t know anything about you,

other than that you thought you had the right to dictate my body and my life for god only knows how many seconds.

All I remember is panic.

 

I hope that I’ll get the opportunity to spit you in the face one day. It feels like a reasonable price, a reasonable revenge for my quivering arms and legs, for my tears. For my re-found distrust. For my shaky breaths, for the fact that you thought you had the right to dictate the function of my lungs, you absolute despicable fucking asshole.

Do you even realize how scared I was? How scared I still am writing this?

Good night.

(Thank you, Bob and Pontus for being there. Thank you, Sara for following me home. Thanks, all three of you for the hugs and the comfort.)