Jag har varit sjukt dålig på att blogga de senaste veckorna. Energin har som inte funnits där, med undantag för när jag vart arg och skrämd mitt i natten häromdagen.

Jag har påbörjat en hel hoper blogginlägg, men de har stannat vid halvfärdiga utkast och jag, jag har somnat med datorn i knät.

Föga förvånande har tröttheten med väderomslaget att göra – efter en månad med nästan uteslutande solsken kom så snön, och min dygnsrytm blev än mer brevbärare istället för säsongare. Nuförtiden ringer väckarklockan halv sju, så att jag och Teddan ska hinna upp och skotta så mycket som möjligt innan liftarna öppnar. Denna veckan är det egentligen inte nödvändigt, för vi har inte frukost, så gången behöver inte vara framkomlig förrän klockan tolv, men är det någonting som skulle kännas segt så är det ju att åka mellan nio och elva och sedan vara tvungen att åka tillbaka till byn.

Nej tack.

Dessutom är det bra om leveransingången är framkomlig på morgonen, även om vissa *host* Transgourmet *host* är helt jäkla oförmögna att begripa att några centimeters snö på marken inte är en god nog ursäkt för att inte ställa varorna där de ska ställas. En blir bra trött, alltså.

Och häromdagen bestämde sig Morris för att totalstrejka igen, så jag måste gå ner till bilmekanikern och se om han kan laga honom.. håhå jaja.

Dagarna flyter ihop just nu, på ett bra sätt, och jag vet som inte vad som är intressant att berätta om. Det är ju bara sväng efter sväng i allt djupare snö med allt mindre stenkänning.

Bara.

Fast ändå så långt ifrån bara som det går att komma.

Typ som förra måndagen, när jag och Ingela var bland de första i nedre delen av Haute Combe, och det liksom inte gick att stanna förrän backen var slut och mjölksyran nästan pös ur öronen på mig som resultat. Det är något visst med glädjetjut som har rötterna i en månads snötorka, så är det bara.

Alla åk i blindo rakt under Portette (tack muskelminnet) – liften som det krävdes ett väderomslag för att brädåkarna skulle inse syftet med. Idag var där förövrigt en vinddriva skiers left som när jag väl fattade att den var där gav något flackare spines-i-Alaska-vibbar.

När klockan blivit efter lunch några dagar, och solen fräter sig igenom molnen och en får äran att studsa ner i snö mjuk som bomull under Tre Dalarna-liften, med Fylleduschen som åskådare och hela byn väntandes långt där nere under skidspetsarna. Idag fick jag även äran att i ett ögonblick av över-iver stå på näsan rakt under nämnda lift, och därefter gräva loss mig själv med publik. Sånt får en bju på.. svängarna innan och efter var iallafall synnerligen koordinerade och oflaxiga för att vara jag.

Det är allt annat än ”bara”. Det är livet på en pinne, i all sin oväsentlighet.

Men ändå, ingenting slår förra tisdagen när Teddan av en slump fick hela vårt aningens för stora gäng att slå följe med två lokala fransoser, som fick oss med upp i första Caron-kabinen. Fransoser som kan snacka med pistörerna och få tummen upp för att dundra ner i den avstängda svarta backen rakt under kabinen.

Det är väl ett tecken på hur stort dethär skidområdet är, att jag aldrig känt behovet av att vara först på Caron en puderdag förut. Det har alltid funnits andra åk som jag fastnat vid, grymt bra de med, men handen på hjärtat, det är något visst med Combe Caron. Vi höll oss i princip till den markerade nedfarten (om än försvunnen i knädjup nysnö) och den är aldrig ohemult brant, men berget är så stort, och tack vare avstängt-nätet när vi åkte där så tomt. Den röda backen ner slingrar sig som en serpentinväg – efter att ha skråat sig runt berget är den svarta istället bara skidspetsarna rakt ner i en vidsträckt bowl och varsågod typ åttahundra fallhöjdsmeter sväng på sväng på sväng i orörd nysnö tills benen skriker av trötthet och hjärtat/hjärnan (oklart vilket, kanske båda) tjuter av eufori.

Häftigt, var ordet.

Och samma dag var även mina hittills bästa svängar någonsin, i en liten oväsentlig knix till brant under Grand Fond. Inget märkvärdigt, mer än att det lutade precis på gränsen för vad jag trodde att jag tyckte var bekvämt, och att det var lite trångt i de första svängarna och sluffade lite.

Och det är väl därför, att jag fick ihop svängandet och balansen och inte skråade sönder alltihopa totalt för grabbarna som väntade ovanför, och att jag såg sluffet i ögonvrån men att det inte var läskigt, och att brant är lika med snön flyger upp i ansiktet på en, och att det var sista åket på en dag när vi åkt i en stor och blandad grupp och jag typ inte en enda gång känt att jag inte kunnat hålla jämna steg med de andra (förutom på transportsträckor, jag väger för lite så jag får ingen fart) som de där svängarna fastnade i skallen på mig.

Jag kan leva på den mentala reprisen, igen och igen och igen.

Men nu får det vara nog med ord för ikväll, nu måste jag sova. Har dejt med en ishacka imorgon.