Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2016

Vissa dagar måste få vara mindre bra, eller rentav skit

”Tja, läget?”

”Mjo, helt okej. Själv då?”

Världens vanligaste slentrianlögn. Svenska motsvarigheten till franskans förvirrande oändlighetskedja av ”ça va?” ”ça va”.

Läget.

Nä.

Det funkar inte att hålla på så. Inte för mig, inte längre. Jag har väl ägnat större delen av mitt liv åt att tro att det är lättare att gömma sig bakom det förbannade ”jorå, helt okej” än att bara konstatera att nä, idag är det inte så himla bra, och sedan lämna det därhän.

Bara för att det inte är okej behöver jag inte följa upp den chockerande avvikelsen från gängse umgängesnormer med en evighetsmonolog om vad som försiggår i mitt huvud. Faktiskt. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att kortfattat upplysa omgivningen om att idag är en dag när det känns som att mina hjärnceller hoppar ur led av allt från höga ljud till plötsliga rörelser och att vistas bland mer än tre personer i taget eller försöka småprata får mig att mest vilja sätta mig ner och gråta och sedan fortsätta med vad det nu var jag höll på med. (Förmodligen skotta snö. Det är typ det jag gör.)

”Jorå, helt okej” kanske framstår som det mest energisparande alternativet vid en första anblick, men jag misstänker att jag snarare har lurat mig själv genom att försöka lura alla andra. Som förmodligen inte ens gått på det, för att göra något fånigt ännu fånigare.

Bär alltid mössa, klä in mig i wellpapp om så behövs men var ärlig med det för det är metaforisk wellpapp och om jag inte meddelar folk omkring mig att idag är en dag när jag är inlindad i wellpapp så vet dom inte om det, och då tröttar jag ut mig själv ännu mer genom att låtsas som att jag inte hoppar en halvmeter inombords av att någon höjer volymen på musiken och det är faktiskt förbaskat kontraproduktivt. Slösa inte energi på att vara låtsasglad. Det resulterar i precis ingenting.

Nä, jag är inte hel. Det spelar ingen roll att sjukvården har mig friskförklarad, och hur gärna jag än vill att mina älskade berg ska vara universalmedicin mot precis allt så är de tyvärr inte det. Plåster på själen, javisst, av allra finaste sort. Men det går bara att plåstra om en själ till en viss gräns. Resten av skiten måste tyvärr läka ihop av egen kraft, och det verkar som att det tar tid.

Och den tiden lär knappast gå fortare av att jag säger osanningar som ”helt okej” som i sin tur om jag har otur kan få mig att backa flera kilometer på vägen tillbaka till ungefär som jag var förut.

Så det ska jag sluta med nu. inget mer ”helt okej”. Förutom de gånger som läget är precis just det, förstås.

Helt okej.

For So Long With A War In My Head

Det är blåsigt. Klockan är eftermiddag och jag har fortfarande inte släpat mig ut i backen.

Kommer förmodligen ge mig ut och pliktskyldighetsåka några varv här i Val Thorens om en stund, även om energinivån är frustrerande låg. Det har varit några tröga dagar på sistone.

Fredags var fint, åkte varv i Plan de l’Eau med Ingela på förmiddagen, och efter macklunch hemma i byn plockade vi med oss Sara och Elin och åkte hela vägen ner till St Martin, med ett mindre aerobicspass på vägen. Sista biten var bästa sortens slask och en massa små hopp, hur kul som helst. Påväg upp i liften igen drabbades vi allihop av någon sorts köldinspirerat infall och bestämde oss för att enbart åka äggliftar på tillbakavägen. Så istället för snabba vägen via Granges och Mont de la Chambre knixade vi oss bort till Mottaret istället innan vi åkte hem. Märkligt, men kul.

På kvällen kollade jag och ingela på Step Up (hade glömt hur ofta det behövs skämskudde för att ta sig igenom den filmen alltså..) och käkade popcorn med salt- och pepparsmak. Det låter lite skumt, men de smakade nästan precis som vanliga popcorn, bara lite starkt i eftersmaken. hundra gånger bättre än sockrade popcorn iallafall, det testade jag en gång i Val d’Isère och tänker aldrig äta igen.

Igår hoppade jag in som extraguide åt RollinSnow i några timmar, vilket gick ut på att sitta vid bagageförvaringen i sportcentret och svara på frågor samt förse de resenärer som var över 18 med armband som det står ”over 18” på. Resten av gårdagen försvann i den där sortens dimma som blir av kombinationen mensvärk plus alla värktabletter jag proppar i mig för att uthärda densamma. Jag pratade i telefon med mamma på kvällen, och innan dess hade jag samlat ihop alla omkullblåsta solstolar på terrassen och ätit en stor portion kycklinggryta. Och suttit och gosat med Yaya i typ en halvtimme, såklart. Seriöst, den hunden är den bästa medicinen som finns de där dagarna när jag känner mig lite allmänt tilltufsad och vinglig.

Idag har jag skottat några centimeter vindpinad snö.. det är typ allt.

Det känns i huvudet att jag är inne i en tröttperiod, hjärnan skrynklade ihop sig till ett russin varje gång jag gick förbi boomboxen i entrén till jobbet innan och tankarna stannade upp som en youtubevideo kombinerad med laggigt internet. Det är bra skumt alltså, att känna hur hjärnan laggar. Det nästan som börjar klia inuti huvudet, antar att det är för att om en liten hjärncell bromsar så krockar alla de andra bakom den in i den och så blir det trassel.

Inte har jag någon energi att åka heller. Det hänger nog litegrann ihop med att jag just nu inte är säker på om jag har tillräckligt med social/kommunikativ energi för att ge mig ut på några större äventyr, såna som kräver sällskap. Streckjakten gör jag ju själv, det är en helt annan sak. Även om jag kan bli superintensiv när jag åker runt och bockar av backar så är det samtidigt väldigt vilsamt. Det är bara jag och mina tankar.

Börjar jag tänka på att bestämma tid med folk, och diskutera vart vi ska åka och hur snön är och allt såntdär.. det blir russin-skrynkel-seriekrock i huvudet på en gång. Tyvärr. Och det luriga är att jag inte kan göra så mycket åt saken. Visst vet jag att en del saker får mig att må bättre (åka skidor) och vissa får mig att må sämre (situationer med mycket folk) men samtidigt är det vissa dagar som jag vaknar och bara ”ja, idag orkar jag med mänskligheten” och andra dagar när jag helst inte vill samexistera med omgivningen alls. Och jag vet sällan i förväg vilken sorts dag det är. Jag kan ha sovit lika mycket, gjort likartade saker dagen innan, det kan vara samma väder och ändå är det ibland jag bara vill rulla in mig i en filt och ibland jag vill umgås med Varenda Människa Inom Räckhåll.

allergic

Hursomhelst, tanken när jag började var att detta bara skulle vara ett kort inlägg om Sahara Hotnights – och nu har vi ju facit på hur bra det gick med den planen. Kanske ska ta mig tillbaka till ursprungstanken då.

Jo, alltså. Mamma postar med jämna mellanrum kuvert med diverse artiklar och reportage från DN till mig, vilket är väldigt trevligt – jag gillar papperstidningar (ingen är förvånad, intresseklubben skakas av en mindre explosion). I den senaste leveransen fanns bland annat en intervju med Maria Andersson Lundell, tidigare sångare i Sahara Hotnights och numera soloartist. Och det var en förbaskat bra text som

1. fick mig att sträcklyssna på Sahara Hotnights samlade diskografi

samt

2. fick mig att ännu en gång inse att jag nog aldrig blivit så hänförd av några personers kombinerade coolhet som när jag såg Sahara Hotnights på Diezel i Halmstad hösten 2004. Mängden jävlar anamma de förmedlade där, och alla andra gånger jag sett dem, var inte nådig. Det är inte så konstigt att jag praktiskt taget bodde i min knallblåa Sahara Hotnights-tisha större delen av mina gymnasieår.

Hursomhelst – artikeln hittar ni här: ”Musiken var en plats där vi kunde skrika och gasta”

Nu ska jag släpa mig ut, för jag vet att jag alltid mår bättre när jag åkt lite. Även om det inte känns så när jag ska ta mig i kragen och ut i backen.

Min lista med de bästa Sahara Hotnights-låtarna får helt enkelt vänta till ett senare tillfälle, liftarna är bara öppna i en  och en halv timme till.

Amy Winehouse – Valerie

Amy Winehouse – Valerie (The Zutons cover)
Back To Black EP (2007)

Den här låten är betydligt mer känd i upptempoversion, både i The Zutons originalversion och av Amy Winehouse och Mark Ronson, men som jag ser det kommer den betydligt mer till sin rätt i ett långsammare och souligare arr.

Det är dessutom en sjukt go låt att lyssna på när en fulåker i parken i Mottaret. Det verkar kanske lite udda, men det funkar klockrent, jag lovar. Särskilt om det är vårslask.

En tovig bromskloss

Alltså, om jag av någon anledning kommer försent till saker här beror det med 99,9 procents säkerhet på att jag har fastnat i entrén med Yaya.

Det går liksom inte att låta bli.

Byn är full av hundar – bofasta hundar som ränner runt lite hursomhelst, och veckishundar med koppel, men Yaya är helt enkelt bäst. Varje gång jag sitter och gosar med henne så tänker jag att jag borde ta en ordentlig bild, så att ni får se hur hon ser ut, men jag kommer aldrig ihåg att göra det, så jag får väl berätta istället. (Ursäkta om jag har skrivit om hunden innan, ni får helt enkelt stå ut.)

Hon är ganska liten, men inte så liten att hon faller i kategorin ”fånig”. Typ som Francis, Ragnis hund, fast lite mer kortbent och utan underbett. Själva kortbentheten råkar bidra rätt mycket till att Yaya enklast beskrivs som en trasselsudd, det blir liksom så när en hund har lång päls och springer runt bland snöslask och på saltade gator. Hon är så långt ifrån en majestätisk husky eller valfri alphund som det går att komma, en liten svartvit raket som far nerför gatan med lugg över ögonen, öron som fladdrar och fler tovor i pälsen än vad jag har i nackhåret efter en kall dag med fleecebuff. En så jäkla cool jycke. Hon har full koll på alla som kommer och går, men skäller bara på folk hon känner, på ett glatt sätt och knappt ens det. Jag tror aldrig jag har träffat en så tyst hund förr..

Hursomhelst, igår morse när jag skulle gå till jobbet mötte jag Yaya (och Pascal, såklart) i entrén, och eftersom jag inte är oartig stannade jag såklart upp och kliade henne bakom öronen.

Misstag.

One does not simply gå till jobbet efter att ha hälsat på hunden. Hunden kommer nämligen utsätta dig för den värsta sortens ”buffa-dig-på-smalbenen-följa-efter-dig-genom-dörren-titta-uppfordrande-på-dig-med-sorgsna-hundögon-tills-du-klappar-lite-till”-attack du kan tänka dig.

Och sorry, då får gårdagsnattens skörd av glasåtervinning och cigarettfimpar faktiskt vänta. Bara en liten stund. En minut, typ. Eller två. Eller fem.

Det är så väldigt avkopplande att klappa på byns trassligaste hund och konversera med Pascal på min förskräckligt knaggliga franska förstår ni. En konstant i detta eviga kretslopp av veckisar som kommer och går, och säsongare som redan börjat tänka på sommaren. Inte för att Pascal och Yaya är här på sommaren, om jag förstått rätt (se: min förskräckligt knaggliga franska) så håller de till någonstans vid kusten på somrarna, men för att det är någon sorts stillsamhet. Klappa hund. Paus. Hund buffar på en. Klappa lite till. Lära mig något nytt ord på franska. Klia hund bakom öronen.

Ja, jag vet inte. Det känns bara så logiskt att jag trivs så bra med ett så udda och otippat litet djur.

Och det är alltid en liten seger när jag kommer hem efter p-maten vid kvart i sex-snåret och hälsar på Yaya och hon kommer och vill gosa och tvärignorerar alla veckisar som försöker få hennes uppmärksamhet. Dom får ursäkta, och kliva runt – att klia hundar bakom öronen prioriteras högre än framkomlighet till hissarna.

Värmebölja, skitväder och konsten att tära på en stackars bil

Åhej åhå. Två händelserika och väldigt olika dagar har förflutit.

Igår.

Tänk typ ett soundtrack som är Frankie Valli & The Four Seasons’ ”December 1963 (Oh What A Night)”, fast bara musiken, inte texten, eftersom texten handlar om att han låtskrivarsnubben äntligen fick ligga, vilket har väldigt lite att göra med gårdagens fantastiska skidåkning.

(Pluspoäng till alla som tog sig igenom den meningen på första försöket utan att bli förvirrade.)

Tänk typ äntligen varmt och soligt, så varmt att tio minuter i Pas du Lac var tillräckligt svettiga för att motivera ett byte från skaljacka till min hitteflanellskjorta. Tänk har jobbat på förmiddagen och är därför inte i backen förrän halv tolv, vilket betyder att den fantastiska lunchturbulensen (mitt och pappas internskämt, orkar inte förklara, kanske har förklarat i bloggen någon gång för längesedan när jag tänker efter) inträffar och jag inte behöver stå i en enda liftkö på hela dagen förrän jag är tillbaka i Cote Brune, men nu går jag händelserna i förväg.

Jag hade hursomhelst tänkt åka backarna kring Marmotten i Courchevel, eftersom jag vet att det är ett av de varmaste och slaskigaste ställena i hela Tre Dalarna (smack-bang-solsida så det skriker om det, långt värre än tillexempel Plein Sud), men när jag överlevt den obligatoriska tomteslalom som är Creux-backen under sportloven och kom ner till liftarna sneglade jag upp mot Chanrossa och insåg att inte bara den röda utan även den svarta backen hade fått påhälsning av pistmaskin under natten. ”Halleluja”, utbrast mina knän och huxflux var jag på väg åt tvärtemot det hållet jag hade planerat. Antagligen var det någon obskyr gudom som snubblat över förra blogginlägget (där jag som ni kanske minns gnällde över den låga frekvensen med vilken branta backar pistas i den här hörnan av Alperna) och bestämt sig för att skriva mig på näsan, och isåfall tackar jag ödmjukast för det var riktigt trevligt och nästan inte isigt alls när jag åkte ner.

I liften upp igen fortsatte jag min tradition av att konversera med äldre fransoser, den här gången en vänlig herre i typ sjuttioårsåldern som tyckte det var jättekul att agera försökskanin för mig och min pinsamt skrala franska. Varje gång det händer slås jag efter ett tag av hur mycket jag faktiskt kan säga, bara samtalet håller sig inom ramarna för mitt väldigt vinter- och skidåkningscentrerade ordförråd.

Väl uppe i passet tog jag paus eftersom jag dels ville ta bild på utsikten över nationalparken och dels eftersom jag var hungrig.

Det senare var nu ingen större skräll, jag är hungrig mest hela tiden (kontentan av snöskottning plus skidåkning) och igår kan jag eventuellt ha slagit vinterns rekord i hur många mackor jag ätit på en dag. Först typ en halv baguette, och sen två dubbla orostade rostmackor (vi har ingen brödrost, detta är ett i-landsproblem modell större) innan jag ens kommit ut i backen, sen tre mackor till när jag tog lunchpaus i Courchevel och därefter två mackor som nattmat sent på kvällen.

Så jag inhalerade tre mackor, en Twix och en halvliter vatten, drog en vända ner i berg-och-dalbanebacken ovanför 1650 eftersom jag bara inte kunde låta bli och belönades med såväl bra åkning som en gemytlig uppfärd medelst trestolslift (den bästa sortens lift) innan jag svischade (nåja) ner till Marmotten och vad som egentligen var mitt mål för dagen.

Det är märkligt hur ett område som ligger så mitt i Courchevel och är så praktiskt för oss VT-bor (direkt anknytning till både Meribel och Mottaret = mycket bra) också är en del av Courchevel som det känns som att väldigt många VT-bor missar. Antar att det beror på att de flesta som passerar förbi gör just det – passerar. Påväg mot 1650 eller 1850 och med den där störiga rösten i bakhuvudet som säger att det ju är smart att ha åkt klart i Courchevel innan lunch, eftersom ingens plånbok mår bra av annat än att panikköpa fika på Sherpa i Courchevel.

Jag är det första att erkänna att jag nio gånger av tio ignorerar hela Saulireområdet till förmån för att yra vidare mot Chanrossa eller La Tania, men det var väldigt trevligt att som omväxling inte göra det. Trots solsken och sportlov var det inte alls speciellt trångt, och undantaget den allra sista biten ner mot liften var backarna riktigt fina, även om klockan var en bra bit efter lunch. Om någon undrar så tycker jag f.ö. att Park City är en roligare nedfart än Marmottes, den svänger lite mer och är aningens flackare.

Sedan velade jag mellan att ta mig an de svarta backarna ner mot Verdons/1850 eller att åka upp till Creux Noir. Mina ben valde det senare, och det kändes på något sätt passande att pricka av den enda liftservade toppen i systemet som jag fortfarande inte varit uppe på. Ännu en trestolslift (som en unge i liftstolen bakom mig verkade göra sitt yttersta för att ramla ur), ännu en vidunderlig utsikt och ett par korta, branta backar som utan pardon avslutas med att skicka ut en i höger mitten av den tokbreda autostrada som går under namnet Creux. Förutom utsikten gillade jag följande två saker bäst med detta hörn av skidområdet:

  1. Offpistmöjligheterna. Fick lite La Masse-vibbar, fast i ett något kompaktare format. Och en behöver inte vara något geni för att inse att det är härifrån en kommer åt åket från Pointe Emilienne ner till Chanrossa, Mottaret-sidan av Col de Fruit, typ hela Meribelsidan skiers left om Pas du Lac och den stora couloiren mellan Grande Rosiere och Col de Fruit.
  2. Ännu en väg över till Meribel som inte innefattar ägg/kabinlift. Alla vägar som inte innefattar äggliftar är bra vägar.

Vid det här laget hade jag uppnått någon sorts stadie som nog bäst beskrivs som ”hälsosamt manisk”, så uppfylld av denna spattiga energi malde mina hjärnceller på i sällan skådad takt för att planera en hemfärdsrutt med så många oåkta backar som möjligt. För att inte detta blogginlägg ska bli för långt (hatten av om ni orkat läsa ända hit) fortsätter jag enligt principen punktform.

  1. Grande Rosiere. Svart backe ner till Mottaret. Lagom slaskig, inte orimligt brant och heller inte överbefolkad. Gissningsvis ett bra val istället för den ständigt överbefolkade röda.
  2. Alouette. Sin vana trogen en isig historia som leder ner till Cote Brune. Blev påmind om varför jag sällan tar den här vägen tillbaka till Val Thorens.
  3. Triton. En kort, svart backe som leder ut i Pulverimetern. Gav lite känslan av ”äsch vad säger ni, ska vi ta det där offpiståket jämte trippelägget och göra det till en markerad nedfart, vi måste ju ändå alltid spränga där..”.
  4. Chasse. Ett av vinterns nybyggen. Skriver mer om den nån annan gång.. här finns det utrymme för åsikter.

Slutligen tänkte jag gena hem via slalombackeliften för att bespara mig själv femtio meter av promenad, men tji fick jag. Liftwaffen som stod där spände ögonen i mig och frågade om jag skulle åka hela vägen upp, för det var absolut inte tillåtet att hoppa av efter anra liftstolpen. ”Jo, det kan jag väl göra,” svarade jag, och sagt och gjort, kvart i fem stod jag jämte en startkur med ett grafittiporträtt av den lokala boardercrosshjälten Chloé Trespeuch på och konstaterade att dagens sista åk skulle bestå av solvarm manchester. [Plats för glädjeskutt.]

Med tanke på att de flesta skiddagar antingen avslutas med slalom runt berusade veckisar i Plein Sud eller slalom runt slutkörda skidskoleserpentiner i barnbacken jämte stadion var ensamåkningen jämte storslalombanan den här eftermiddagen någonting jag kommer leva på länge.

Totalt landade jag på tolv nya backar att bocka av i Projekt Streckjakten, och fem över fem ramlade jag in på jobbet för att inhalera en jätteportion kycklinggryta med nudlar. Sen sov jag väldigt gott.

Förresten. Jag glömde – på vägen till Meribel tog jag omvägen via Mouflon, en backe ovanför Mottaret som hör till det fåtal nedfarter i Tre Dalarna som jag aktivt undviker, för den suger verkligen nio gånger av tio (oklart varför) men igår var den givetvis fantastisk. Seriöst, vad var grejen med gårdagen? Overkligt bra. Faktiskt.

Ja. Jo.

Idag då.

Idag var det inte soligt, idag har det varit gråväder och regn. Och min stackars kropp var lite död efter gårdagen, lite mer död än vanligt alltså (standardläget är ”typ död”, det blir så när en skottar snö och åker skidor nästan varje dag) så bestämde jag mig för att åka ner till Moutiers och handla. Många saker hade börjat tryta, och alla saker är billigare där nere. Plus att jag inte varit utanför Val Thorens utan skidor på fötterna sedan innan nyår och började få kryp i kroppen.

Efter avklarad snöskottning på morgonen traskade jag alltså ner till P2-garaget och Winston, som lyckats bli väldigt smutsig av att bara stå stilla i ett garage i typ sju veckor. Vägen ner var helt ohalkig, och typ otrafikerad. Jag blev bara omkörd två gånger, vilket är tangerat personligt rekord. Dock var jag lite fundersam över Winstons nya ovana – att pipa ilsket i alla tvära svängar. Ni vet sånt där varningspipljud. Men inga lampor tändes så jag bara ”jaja” och körde vidare. Tills näst sista serpentinsvängen innan Moutiers, då oljelampan blinkade till samtidigt som bilen pep.

Hoppsan.

Kanske inte så bra.

Nåväl, avklara projekt handla mat först, sedan ta tag i eventuellt bilkrångel.

Det här med motorolja, insåg jag när jag stod vid bilprylhyllan inne på Carrefour, är komplicerat. Jag försökte läsa den hjälpsamma manualen (på franska) men fattade typ ingenting mer än att det kan bli fel om en inte passar sig, så jag ringde pappa. Pappa föreslog att jag skulle börja med att kolla i Winstons instruktionsbok om där stod vilken olja han äter, och annars uppsöka någon sorts bilverkstad. Så jag handlade klart, betalade och gick ut för att konsultera instruktionsboken ifråga.

I instruktionsboken stod typ allt en behöver veta om en tio år gammal bil, utom vilken sorts olja han äter. Såklart. Och den franska motsvarigheten till Mekonomen, som praktiskt nog ligger precis jämte Carrefour (för vilket jag är oändligt tacksam) hade såklart siesta till klockan två.

Hur fördriva en halvtimme en gråljummen februarimåndag i Moutiers? Genom att tanka och äta Twix, och noja över hur Winston egentligen mådde.

Klockan två fick jag iallafall köpt min motorolja, till det förvånansvärt facila literpriset av 8,9 €uro. Tyvärr satt locket till där man fyller på oljan så hårt åt att jag fick svälja alla mina ”kan själv”-tendenser som jag ärvt av mamma och gå in och be killen i verkstaden om hjälp att skruva loss det.

Sen sa Winston ”glufs” och sörplade i sig all oljan utan att det syntes någon skillnad alls på oljestickan. Alltså skaffade jag en liter till.

Samma sak upprepade sig igen. ”Glufs”. Inget hände. Mer än att oljan försvann in i bilen alltså.

Djup suck.

Köpte en femlitersdunk med olja. Ifrågasatte mig själv för att inte ha gjort det från början. Började mentalt förbereda mig på seriöst bilkrångel. Hällde i typ hälften.

Klang och jubel, oljan på mätstickan skramlade sig upp till nästan maxstrecket.

En till djup suck. (Av lättnad, den här gången.)

Dagens konstaterande blir därför att oljenivåindikatorn på Winston inte riktigt funkar (läs: funkar typ inte alls) och att jag hädanefter tänker kolla oljan manuellt varje gång han stått still i mer än någon dag.

Å ena sidan kan jag inte låta bli att undra hur nära det var att motorn faktiskt skar ihop, för förutom att det irriterande ”pipa i alla serpentinsvängar”-ljudet försvann så fort oljenivån återställts till vad som får anses som hälsosamt, så upphörde även ett mystiskt skrammel i motorn som jag undrat över de senaste gångerna jag varit ute och kört. Å andra sidan är jag jäkligt glad att jag inte vet, och inte behöver få reda på det heller. Nu har jag extra olja och kommer hädanefter vara lite mer uppmärksam på mitt kära fortskaffningsmedels mående.

Som pricken över i:et (ur Winstons synvinkel, inte min) hällregnade det hela vägen från Moutiers och upp till St Martin, och därefter duggade det resten av vägen, så nu är han ren också. Bara en sån sak.

Allt meck till trots så var det gött att komma ifrån byn i några timmar, och jag har återupptagit mina planer på dagsutflykter till närbelägna skidområden. Ska bara vänta tills sportloven är över, innan dess känns det ganska olönt.

Pusshej!

/H

Streckjakten tar sig..

Mitt stora projekt den här vintern, förutom att få ordning på mig själv och ha det bra och allt såntdär, är som ni kanske vet att åka alla backar i Tre Dalarna. Streckjakten även kallat. Och såhär långt har det gått riktigt bra. Det tog lite stopp i januari, eftersom det snöade så mycket att det dels var otänkbart att harva i pisterna när hela berget var täckt av fluff, dels ofta var stängt över eller så puckligt att låren protesterade vid blotta tanken, och dels att jag var kroppsligen död efter allt snöskottande.

Inte för att jag tror att så många utöver jag själv egentligen är intresserade av hur projektet fortlöper (baserar detta uttalande på Andreas smått förvirrade blick när vi satt i Plattieres idag och jag babblade i rekordfart hela vägen upp om hur jag gjort upp en plan för att hinna med så många oåkta backar som möjligt per dag) men här är iallafall ett gäng pistkartor där jag fyllt i vilka backar jag åkt. Hela alltet finns förvisso i en (inte helt uppdaterad) listform också, men eftersom backar tenderar att korsa/gå ihop med varandra vill jag rita in också, för det går minsann inte för sig att bocka av en backe som åkt förrän jag åkt hela.

Om någon undrar så har jag medvetet nedprioriterat La Masse (för det ligger nära och skuggigt) och 1650 (för att jag garanterat kommer åka där när mamma kommer ner, om inte förr). Nästa projekt blir nog att köra resten av Courchevel.. jag ser verkligen (inte) fram emot de svarta backarna uppe på Saulire. Trenden här är ju att svarta backar enbart pistas om de är korta och/eller ligger så till att veckisarna mer eller mindre måste åka dem *host* Goitschel *host*. Combe Pylones och M hör inte till den kategorin.

Åkte en annan lång svart backe i Courchevel häromdagen, Jean Blanc, och blev faktiskt rätt upprörd över att en pist med så mysig terräng aldrig tas omhand. Branthangen var ispuckel och grus, och flackerna  hade gått att ösa på rejält i om det inte vore för att de inte pistats sedan ”timglasskida” var ett modeord (läs: åtminstone inte sedan det senaste rejäla snöfallet). Tänk Lundsrappet i Åre fast lite längre och smalare, synd på en så potentiellt bra backe.

Äh. Nog nördat, här får ni lite bilder.

Val Thorens/Orelle

20160220-ValThorens-Orelle

Les Menuires/Saint Martin

20160220-LesMenuires

Meribel/Mottaret

20160220-Meribel

Courchevel/La Tania

20160220-Courchevel

Sådär. Det var allt för ikväll. Natti!
/H

Den Stora Bytardagen

Vissa saker med lördagar är både underhållande och irriterande. Exempelvis det faktum att det alltid uppstår någon nivå av trafikkaos längs bargatan framåt eftermiddagen, eftersom franska familjer på sportlov precis som svenska familjer på sportlov envisas med att färdas till sin utvalda destination i en bil, gärna överlastad med täcken, pasta, sällskapsspel och bakistegspjäxor från forntiden. Det räcker med att vistas utomhus för att känna av den kollektiva irritationen/paniken som sipprar ut genom femtioelva mer eller mindre immiga bilrutor, och den vanligtvis så rena luften formligen stinker avgaser från fordon på tomgång.

Jag vet inte jag, mest suckar jag åt eländet och rycker på axlarna.

Idag var i det avseendet som vilken lördag som helst, men kanske ännu lite mer. Det råkar nämligen vara så att denna helgen är när alla franska sportlov överlappar varandra.

<fakta>

När det gäller sportlov är Frankrike indelat i tre zoner – A, B och C – som har två veckor vardera. Zon A har vecka 6 och 7, zon B har vecka 7 och 8, och zon C (som tillråga på allt mestadels består av Paris, huvva) har vecka 8 och 9. En behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det blir lite kaosigt den helgen när samtliga sportlovsfrassar är påväg till eller från ett och samma hörn av landet. Enligt den franska versionen av The Local (engelskspråkig nyhetssida med nationellt fokus som finns i flertalet västeuropeiska länder) kommer det passera en sisådär 120 000 bilar med destination bergen på vägen mellan Lyon och Chambery i helgen. Det är rätt många bilar det.

</fakta>

En annan sak jag har konstaterat med lördagar är hur enormt mycket vädret påverkar humöret hos de nyanlända veckisarna. Den där traumatiska timmen innan tio, när ingenting förutom mataffärerna och bageriet är öppet, blir en gråmulen och kall dag som denna utdragen till en oändlig tortyr och jag både ömkar för och himlar med ögonen åt tonåringarna på grönbete, nyss avsläppta från en klaustrofobisk buss, som med viss ångest i ögonen ställs inför hur mycket det kostar att äta ute. Priset för en öl eller en hamburgare är enligt mina observationer en mycket tyngre börda på det ekonomiska samvetet när Peclet gått och gömt sig i ett grått ludd än när solen strålar och himlen är klarblå ovanför nyss nämnda berg.

Eh. Ja. Jag är lite trött, och har trasslat in mig i ordbajseri här, tror jag. Skitsamma. Kontentan är att veckisar är veckisar och denna veckan är de väldigt många. Och att det har varit ruggigt väder.

Vilket osökt får mig att (kanalisera min inre Peter Harrysson och) tänka på vad jag egentligen skulle skriva om. Dagens åkning.

Antar att de flesta av er redan hört mig tjata om att lördagar är det bästa som finns i Tre Dalarna för det är inget folk i backarna *hoppar jämfota, exalterat*.

It’s funny becuase it’s true, eller nåt ditåt.

Idag har jag av denna anledning tacklat det flatljusigaste av flatljus (jag skojar inte, det var osedvanligt konturlöst, till och med för att vara här) och kört varv i Aiguille de Fruit-liften. Förvisso är jag fortfarande lite grinig över att de demolerade den charmiga gamla trestolen (som dessutom gick högre upp på kammen ovanför Suisses!) men nuvarande kopplingsbara sexstolssoffa som fått ärva den gamla liftens namn är snabb och hyfsat vindskyddad så det är helt okej ändå.

För den som undrar är Aiguille de Fruit:

  1. Namnet på det ståtliga berg som tronar längst in i Courcheveldalen och liksom avgränsar den från Meribeldalen.
  2. Namnet på den lift som de flesta tar för att passera ravinen mellan 1650 och 1850.
  3. Inte en lift som folk tenderar att köra varv i, om en säger så.

Lite som Becca i Menuires eller Tougnete-tvåan i Meribel – merparten av liftåkarna passerar den påväg mellan punkt A och punkt B, och går helt miste om att punkt C, som i det här fallet avser nedfarterna och/eller terrängen i liftens omedelbara närhet, faktiskt är en väldigt trevlig punkt.

Så, låt mig nu delge er en lärdom. Istället för att hålla vänster och åka förbi Suisses-liften, Den Evinnerliga Flygplatsen Där Folk Alltid Förvånat Stannar Och Iakttar Och Därigenom Orsakar Trafikstockning (DEFDAFSOIODOT) och vidare längs flackbacken ner till centrala 1850 och allt vad det medför i form av Tanter I Päls, världens minsta och mesigaste slänggunga, och butiker vars prislappar och smak får dig att himla ögonen ur led, håll höger-ish. För höger-ish leder ner i en backe som heter Cave des Creux, och den är bra. Inte så lång, men röd, böljande och omgärdad av höga granar som håller flatljuset borta och utgör en trolsk fond när lappvantarna som singlar ner från himlen får det att kännas som att åka skidor i en 3D-film. Inte är där mycket folk heller. Nog för att idag var lördag, men även de tidigare gångerna jag åkt den har den varit typiskt Courchevelskt osliten, även efter lunch.

Ärligt talat, under sportlovsveckorna är den relativa folktomheten borta i Courchan det perfekta sättet för mig att inte få spader på den relativa trängseln här uppe i VT. Enda liftköerna som uppstår är från Meribel och uppåt på hemvägen, typ.

Och dessutom passerar jag min nya favoritvärmestuga (men eftersom det är Frankrike vi är i så heter den inte värmestuga, den heter Le Lounge de Chaudanne eller nåt ditåt) i Meribel på vägen hem. Bara en sån sak.

Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort frågetecken till vädergudarna. Jag förstår nämligen inte hur det kan falla lappvantar nere vid Prameruel på typ 1800 meters höjd och vara hur mysigt som helst för att några timmar senare börja duggregna här uppe i VT? Speciellt inte eftersom att det var skitkallt uppe på kalfjället hela dagen idag. Då är det inte okej att bli varmt lagom tills att jag slutat åka för dagen. Skärpning, hörni.

Nationalteatern – Men Bara Om Min Älskade Väntar

Nationalteatern – Men Bara Om Min Älskade Väntar
Livet är en fest: en samling 1972-80 (2002)

Okej, så Alla Hjärtans Dag är i min värld en kommersiell skithögtid, så är det bara. Men eftersom stora delar av världen är mer exalterad över den fjortonde februari än vad jag är kan jag åtminstone bidra med en låt som jag tycker är mycket fin.

Originalcredd till Bob Dylan för melodin, förresten.