Åhej åhå. Två händelserika och väldigt olika dagar har förflutit.

Igår.

Tänk typ ett soundtrack som är Frankie Valli & The Four Seasons’ ”December 1963 (Oh What A Night)”, fast bara musiken, inte texten, eftersom texten handlar om att han låtskrivarsnubben äntligen fick ligga, vilket har väldigt lite att göra med gårdagens fantastiska skidåkning.

(Pluspoäng till alla som tog sig igenom den meningen på första försöket utan att bli förvirrade.)

Tänk typ äntligen varmt och soligt, så varmt att tio minuter i Pas du Lac var tillräckligt svettiga för att motivera ett byte från skaljacka till min hitteflanellskjorta. Tänk har jobbat på förmiddagen och är därför inte i backen förrän halv tolv, vilket betyder att den fantastiska lunchturbulensen (mitt och pappas internskämt, orkar inte förklara, kanske har förklarat i bloggen någon gång för längesedan när jag tänker efter) inträffar och jag inte behöver stå i en enda liftkö på hela dagen förrän jag är tillbaka i Cote Brune, men nu går jag händelserna i förväg.

Jag hade hursomhelst tänkt åka backarna kring Marmotten i Courchevel, eftersom jag vet att det är ett av de varmaste och slaskigaste ställena i hela Tre Dalarna (smack-bang-solsida så det skriker om det, långt värre än tillexempel Plein Sud), men när jag överlevt den obligatoriska tomteslalom som är Creux-backen under sportloven och kom ner till liftarna sneglade jag upp mot Chanrossa och insåg att inte bara den röda utan även den svarta backen hade fått påhälsning av pistmaskin under natten. ”Halleluja”, utbrast mina knän och huxflux var jag på väg åt tvärtemot det hållet jag hade planerat. Antagligen var det någon obskyr gudom som snubblat över förra blogginlägget (där jag som ni kanske minns gnällde över den låga frekvensen med vilken branta backar pistas i den här hörnan av Alperna) och bestämt sig för att skriva mig på näsan, och isåfall tackar jag ödmjukast för det var riktigt trevligt och nästan inte isigt alls när jag åkte ner.

I liften upp igen fortsatte jag min tradition av att konversera med äldre fransoser, den här gången en vänlig herre i typ sjuttioårsåldern som tyckte det var jättekul att agera försökskanin för mig och min pinsamt skrala franska. Varje gång det händer slås jag efter ett tag av hur mycket jag faktiskt kan säga, bara samtalet håller sig inom ramarna för mitt väldigt vinter- och skidåkningscentrerade ordförråd.

Väl uppe i passet tog jag paus eftersom jag dels ville ta bild på utsikten över nationalparken och dels eftersom jag var hungrig.

Det senare var nu ingen större skräll, jag är hungrig mest hela tiden (kontentan av snöskottning plus skidåkning) och igår kan jag eventuellt ha slagit vinterns rekord i hur många mackor jag ätit på en dag. Först typ en halv baguette, och sen två dubbla orostade rostmackor (vi har ingen brödrost, detta är ett i-landsproblem modell större) innan jag ens kommit ut i backen, sen tre mackor till när jag tog lunchpaus i Courchevel och därefter två mackor som nattmat sent på kvällen.

Så jag inhalerade tre mackor, en Twix och en halvliter vatten, drog en vända ner i berg-och-dalbanebacken ovanför 1650 eftersom jag bara inte kunde låta bli och belönades med såväl bra åkning som en gemytlig uppfärd medelst trestolslift (den bästa sortens lift) innan jag svischade (nåja) ner till Marmotten och vad som egentligen var mitt mål för dagen.

Det är märkligt hur ett område som ligger så mitt i Courchevel och är så praktiskt för oss VT-bor (direkt anknytning till både Meribel och Mottaret = mycket bra) också är en del av Courchevel som det känns som att väldigt många VT-bor missar. Antar att det beror på att de flesta som passerar förbi gör just det – passerar. Påväg mot 1650 eller 1850 och med den där störiga rösten i bakhuvudet som säger att det ju är smart att ha åkt klart i Courchevel innan lunch, eftersom ingens plånbok mår bra av annat än att panikköpa fika på Sherpa i Courchevel.

Jag är det första att erkänna att jag nio gånger av tio ignorerar hela Saulireområdet till förmån för att yra vidare mot Chanrossa eller La Tania, men det var väldigt trevligt att som omväxling inte göra det. Trots solsken och sportlov var det inte alls speciellt trångt, och undantaget den allra sista biten ner mot liften var backarna riktigt fina, även om klockan var en bra bit efter lunch. Om någon undrar så tycker jag f.ö. att Park City är en roligare nedfart än Marmottes, den svänger lite mer och är aningens flackare.

Sedan velade jag mellan att ta mig an de svarta backarna ner mot Verdons/1850 eller att åka upp till Creux Noir. Mina ben valde det senare, och det kändes på något sätt passande att pricka av den enda liftservade toppen i systemet som jag fortfarande inte varit uppe på. Ännu en trestolslift (som en unge i liftstolen bakom mig verkade göra sitt yttersta för att ramla ur), ännu en vidunderlig utsikt och ett par korta, branta backar som utan pardon avslutas med att skicka ut en i höger mitten av den tokbreda autostrada som går under namnet Creux. Förutom utsikten gillade jag följande två saker bäst med detta hörn av skidområdet:

  1. Offpistmöjligheterna. Fick lite La Masse-vibbar, fast i ett något kompaktare format. Och en behöver inte vara något geni för att inse att det är härifrån en kommer åt åket från Pointe Emilienne ner till Chanrossa, Mottaret-sidan av Col de Fruit, typ hela Meribelsidan skiers left om Pas du Lac och den stora couloiren mellan Grande Rosiere och Col de Fruit.
  2. Ännu en väg över till Meribel som inte innefattar ägg/kabinlift. Alla vägar som inte innefattar äggliftar är bra vägar.

Vid det här laget hade jag uppnått någon sorts stadie som nog bäst beskrivs som ”hälsosamt manisk”, så uppfylld av denna spattiga energi malde mina hjärnceller på i sällan skådad takt för att planera en hemfärdsrutt med så många oåkta backar som möjligt. För att inte detta blogginlägg ska bli för långt (hatten av om ni orkat läsa ända hit) fortsätter jag enligt principen punktform.

  1. Grande Rosiere. Svart backe ner till Mottaret. Lagom slaskig, inte orimligt brant och heller inte överbefolkad. Gissningsvis ett bra val istället för den ständigt överbefolkade röda.
  2. Alouette. Sin vana trogen en isig historia som leder ner till Cote Brune. Blev påmind om varför jag sällan tar den här vägen tillbaka till Val Thorens.
  3. Triton. En kort, svart backe som leder ut i Pulverimetern. Gav lite känslan av ”äsch vad säger ni, ska vi ta det där offpiståket jämte trippelägget och göra det till en markerad nedfart, vi måste ju ändå alltid spränga där..”.
  4. Chasse. Ett av vinterns nybyggen. Skriver mer om den nån annan gång.. här finns det utrymme för åsikter.

Slutligen tänkte jag gena hem via slalombackeliften för att bespara mig själv femtio meter av promenad, men tji fick jag. Liftwaffen som stod där spände ögonen i mig och frågade om jag skulle åka hela vägen upp, för det var absolut inte tillåtet att hoppa av efter anra liftstolpen. ”Jo, det kan jag väl göra,” svarade jag, och sagt och gjort, kvart i fem stod jag jämte en startkur med ett grafittiporträtt av den lokala boardercrosshjälten Chloé Trespeuch på och konstaterade att dagens sista åk skulle bestå av solvarm manchester. [Plats för glädjeskutt.]

Med tanke på att de flesta skiddagar antingen avslutas med slalom runt berusade veckisar i Plein Sud eller slalom runt slutkörda skidskoleserpentiner i barnbacken jämte stadion var ensamåkningen jämte storslalombanan den här eftermiddagen någonting jag kommer leva på länge.

Totalt landade jag på tolv nya backar att bocka av i Projekt Streckjakten, och fem över fem ramlade jag in på jobbet för att inhalera en jätteportion kycklinggryta med nudlar. Sen sov jag väldigt gott.

Förresten. Jag glömde – på vägen till Meribel tog jag omvägen via Mouflon, en backe ovanför Mottaret som hör till det fåtal nedfarter i Tre Dalarna som jag aktivt undviker, för den suger verkligen nio gånger av tio (oklart varför) men igår var den givetvis fantastisk. Seriöst, vad var grejen med gårdagen? Overkligt bra. Faktiskt.

Ja. Jo.

Idag då.

Idag var det inte soligt, idag har det varit gråväder och regn. Och min stackars kropp var lite död efter gårdagen, lite mer död än vanligt alltså (standardläget är ”typ död”, det blir så när en skottar snö och åker skidor nästan varje dag) så bestämde jag mig för att åka ner till Moutiers och handla. Många saker hade börjat tryta, och alla saker är billigare där nere. Plus att jag inte varit utanför Val Thorens utan skidor på fötterna sedan innan nyår och började få kryp i kroppen.

Efter avklarad snöskottning på morgonen traskade jag alltså ner till P2-garaget och Winston, som lyckats bli väldigt smutsig av att bara stå stilla i ett garage i typ sju veckor. Vägen ner var helt ohalkig, och typ otrafikerad. Jag blev bara omkörd två gånger, vilket är tangerat personligt rekord. Dock var jag lite fundersam över Winstons nya ovana – att pipa ilsket i alla tvära svängar. Ni vet sånt där varningspipljud. Men inga lampor tändes så jag bara ”jaja” och körde vidare. Tills näst sista serpentinsvängen innan Moutiers, då oljelampan blinkade till samtidigt som bilen pep.

Hoppsan.

Kanske inte så bra.

Nåväl, avklara projekt handla mat först, sedan ta tag i eventuellt bilkrångel.

Det här med motorolja, insåg jag när jag stod vid bilprylhyllan inne på Carrefour, är komplicerat. Jag försökte läsa den hjälpsamma manualen (på franska) men fattade typ ingenting mer än att det kan bli fel om en inte passar sig, så jag ringde pappa. Pappa föreslog att jag skulle börja med att kolla i Winstons instruktionsbok om där stod vilken olja han äter, och annars uppsöka någon sorts bilverkstad. Så jag handlade klart, betalade och gick ut för att konsultera instruktionsboken ifråga.

I instruktionsboken stod typ allt en behöver veta om en tio år gammal bil, utom vilken sorts olja han äter. Såklart. Och den franska motsvarigheten till Mekonomen, som praktiskt nog ligger precis jämte Carrefour (för vilket jag är oändligt tacksam) hade såklart siesta till klockan två.

Hur fördriva en halvtimme en gråljummen februarimåndag i Moutiers? Genom att tanka och äta Twix, och noja över hur Winston egentligen mådde.

Klockan två fick jag iallafall köpt min motorolja, till det förvånansvärt facila literpriset av 8,9 €uro. Tyvärr satt locket till där man fyller på oljan så hårt åt att jag fick svälja alla mina ”kan själv”-tendenser som jag ärvt av mamma och gå in och be killen i verkstaden om hjälp att skruva loss det.

Sen sa Winston ”glufs” och sörplade i sig all oljan utan att det syntes någon skillnad alls på oljestickan. Alltså skaffade jag en liter till.

Samma sak upprepade sig igen. ”Glufs”. Inget hände. Mer än att oljan försvann in i bilen alltså.

Djup suck.

Köpte en femlitersdunk med olja. Ifrågasatte mig själv för att inte ha gjort det från början. Började mentalt förbereda mig på seriöst bilkrångel. Hällde i typ hälften.

Klang och jubel, oljan på mätstickan skramlade sig upp till nästan maxstrecket.

En till djup suck. (Av lättnad, den här gången.)

Dagens konstaterande blir därför att oljenivåindikatorn på Winston inte riktigt funkar (läs: funkar typ inte alls) och att jag hädanefter tänker kolla oljan manuellt varje gång han stått still i mer än någon dag.

Å ena sidan kan jag inte låta bli att undra hur nära det var att motorn faktiskt skar ihop, för förutom att det irriterande ”pipa i alla serpentinsvängar”-ljudet försvann så fort oljenivån återställts till vad som får anses som hälsosamt, så upphörde även ett mystiskt skrammel i motorn som jag undrat över de senaste gångerna jag varit ute och kört. Å andra sidan är jag jäkligt glad att jag inte vet, och inte behöver få reda på det heller. Nu har jag extra olja och kommer hädanefter vara lite mer uppmärksam på mitt kära fortskaffningsmedels mående.

Som pricken över i:et (ur Winstons synvinkel, inte min) hällregnade det hela vägen från Moutiers och upp till St Martin, och därefter duggade det resten av vägen, så nu är han ren också. Bara en sån sak.

Allt meck till trots så var det gött att komma ifrån byn i några timmar, och jag har återupptagit mina planer på dagsutflykter till närbelägna skidområden. Ska bara vänta tills sportloven är över, innan dess känns det ganska olönt.

Pusshej!

/H