Alltså, om jag av någon anledning kommer försent till saker här beror det med 99,9 procents säkerhet på att jag har fastnat i entrén med Yaya.

Det går liksom inte att låta bli.

Byn är full av hundar – bofasta hundar som ränner runt lite hursomhelst, och veckishundar med koppel, men Yaya är helt enkelt bäst. Varje gång jag sitter och gosar med henne så tänker jag att jag borde ta en ordentlig bild, så att ni får se hur hon ser ut, men jag kommer aldrig ihåg att göra det, så jag får väl berätta istället. (Ursäkta om jag har skrivit om hunden innan, ni får helt enkelt stå ut.)

Hon är ganska liten, men inte så liten att hon faller i kategorin ”fånig”. Typ som Francis, Ragnis hund, fast lite mer kortbent och utan underbett. Själva kortbentheten råkar bidra rätt mycket till att Yaya enklast beskrivs som en trasselsudd, det blir liksom så när en hund har lång päls och springer runt bland snöslask och på saltade gator. Hon är så långt ifrån en majestätisk husky eller valfri alphund som det går att komma, en liten svartvit raket som far nerför gatan med lugg över ögonen, öron som fladdrar och fler tovor i pälsen än vad jag har i nackhåret efter en kall dag med fleecebuff. En så jäkla cool jycke. Hon har full koll på alla som kommer och går, men skäller bara på folk hon känner, på ett glatt sätt och knappt ens det. Jag tror aldrig jag har träffat en så tyst hund förr..

Hursomhelst, igår morse när jag skulle gå till jobbet mötte jag Yaya (och Pascal, såklart) i entrén, och eftersom jag inte är oartig stannade jag såklart upp och kliade henne bakom öronen.

Misstag.

One does not simply gå till jobbet efter att ha hälsat på hunden. Hunden kommer nämligen utsätta dig för den värsta sortens ”buffa-dig-på-smalbenen-följa-efter-dig-genom-dörren-titta-uppfordrande-på-dig-med-sorgsna-hundögon-tills-du-klappar-lite-till”-attack du kan tänka dig.

Och sorry, då får gårdagsnattens skörd av glasåtervinning och cigarettfimpar faktiskt vänta. Bara en liten stund. En minut, typ. Eller två. Eller fem.

Det är så väldigt avkopplande att klappa på byns trassligaste hund och konversera med Pascal på min förskräckligt knaggliga franska förstår ni. En konstant i detta eviga kretslopp av veckisar som kommer och går, och säsongare som redan börjat tänka på sommaren. Inte för att Pascal och Yaya är här på sommaren, om jag förstått rätt (se: min förskräckligt knaggliga franska) så håller de till någonstans vid kusten på somrarna, men för att det är någon sorts stillsamhet. Klappa hund. Paus. Hund buffar på en. Klappa lite till. Lära mig något nytt ord på franska. Klia hund bakom öronen.

Ja, jag vet inte. Det känns bara så logiskt att jag trivs så bra med ett så udda och otippat litet djur.

Och det är alltid en liten seger när jag kommer hem efter p-maten vid kvart i sex-snåret och hälsar på Yaya och hon kommer och vill gosa och tvärignorerar alla veckisar som försöker få hennes uppmärksamhet. Dom får ursäkta, och kliva runt – att klia hundar bakom öronen prioriteras högre än framkomlighet till hissarna.