Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 28 februari, 2016

Vissa dagar måste få vara mindre bra, eller rentav skit

”Tja, läget?”

”Mjo, helt okej. Själv då?”

Världens vanligaste slentrianlögn. Svenska motsvarigheten till franskans förvirrande oändlighetskedja av ”ça va?” ”ça va”.

Läget.

Nä.

Det funkar inte att hålla på så. Inte för mig, inte längre. Jag har väl ägnat större delen av mitt liv åt att tro att det är lättare att gömma sig bakom det förbannade ”jorå, helt okej” än att bara konstatera att nä, idag är det inte så himla bra, och sedan lämna det därhän.

Bara för att det inte är okej behöver jag inte följa upp den chockerande avvikelsen från gängse umgängesnormer med en evighetsmonolog om vad som försiggår i mitt huvud. Faktiskt. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att kortfattat upplysa omgivningen om att idag är en dag när det känns som att mina hjärnceller hoppar ur led av allt från höga ljud till plötsliga rörelser och att vistas bland mer än tre personer i taget eller försöka småprata får mig att mest vilja sätta mig ner och gråta och sedan fortsätta med vad det nu var jag höll på med. (Förmodligen skotta snö. Det är typ det jag gör.)

”Jorå, helt okej” kanske framstår som det mest energisparande alternativet vid en första anblick, men jag misstänker att jag snarare har lurat mig själv genom att försöka lura alla andra. Som förmodligen inte ens gått på det, för att göra något fånigt ännu fånigare.

Bär alltid mössa, klä in mig i wellpapp om så behövs men var ärlig med det för det är metaforisk wellpapp och om jag inte meddelar folk omkring mig att idag är en dag när jag är inlindad i wellpapp så vet dom inte om det, och då tröttar jag ut mig själv ännu mer genom att låtsas som att jag inte hoppar en halvmeter inombords av att någon höjer volymen på musiken och det är faktiskt förbaskat kontraproduktivt. Slösa inte energi på att vara låtsasglad. Det resulterar i precis ingenting.

Nä, jag är inte hel. Det spelar ingen roll att sjukvården har mig friskförklarad, och hur gärna jag än vill att mina älskade berg ska vara universalmedicin mot precis allt så är de tyvärr inte det. Plåster på själen, javisst, av allra finaste sort. Men det går bara att plåstra om en själ till en viss gräns. Resten av skiten måste tyvärr läka ihop av egen kraft, och det verkar som att det tar tid.

Och den tiden lär knappast gå fortare av att jag säger osanningar som ”helt okej” som i sin tur om jag har otur kan få mig att backa flera kilometer på vägen tillbaka till ungefär som jag var förut.

Så det ska jag sluta med nu. inget mer ”helt okej”. Förutom de gånger som läget är precis just det, förstås.

Helt okej.

For So Long With A War In My Head

Det är blåsigt. Klockan är eftermiddag och jag har fortfarande inte släpat mig ut i backen.

Kommer förmodligen ge mig ut och pliktskyldighetsåka några varv här i Val Thorens om en stund, även om energinivån är frustrerande låg. Det har varit några tröga dagar på sistone.

Fredags var fint, åkte varv i Plan de l’Eau med Ingela på förmiddagen, och efter macklunch hemma i byn plockade vi med oss Sara och Elin och åkte hela vägen ner till St Martin, med ett mindre aerobicspass på vägen. Sista biten var bästa sortens slask och en massa små hopp, hur kul som helst. Påväg upp i liften igen drabbades vi allihop av någon sorts köldinspirerat infall och bestämde oss för att enbart åka äggliftar på tillbakavägen. Så istället för snabba vägen via Granges och Mont de la Chambre knixade vi oss bort till Mottaret istället innan vi åkte hem. Märkligt, men kul.

På kvällen kollade jag och ingela på Step Up (hade glömt hur ofta det behövs skämskudde för att ta sig igenom den filmen alltså..) och käkade popcorn med salt- och pepparsmak. Det låter lite skumt, men de smakade nästan precis som vanliga popcorn, bara lite starkt i eftersmaken. hundra gånger bättre än sockrade popcorn iallafall, det testade jag en gång i Val d’Isère och tänker aldrig äta igen.

Igår hoppade jag in som extraguide åt RollinSnow i några timmar, vilket gick ut på att sitta vid bagageförvaringen i sportcentret och svara på frågor samt förse de resenärer som var över 18 med armband som det står ”over 18” på. Resten av gårdagen försvann i den där sortens dimma som blir av kombinationen mensvärk plus alla värktabletter jag proppar i mig för att uthärda densamma. Jag pratade i telefon med mamma på kvällen, och innan dess hade jag samlat ihop alla omkullblåsta solstolar på terrassen och ätit en stor portion kycklinggryta. Och suttit och gosat med Yaya i typ en halvtimme, såklart. Seriöst, den hunden är den bästa medicinen som finns de där dagarna när jag känner mig lite allmänt tilltufsad och vinglig.

Idag har jag skottat några centimeter vindpinad snö.. det är typ allt.

Det känns i huvudet att jag är inne i en tröttperiod, hjärnan skrynklade ihop sig till ett russin varje gång jag gick förbi boomboxen i entrén till jobbet innan och tankarna stannade upp som en youtubevideo kombinerad med laggigt internet. Det är bra skumt alltså, att känna hur hjärnan laggar. Det nästan som börjar klia inuti huvudet, antar att det är för att om en liten hjärncell bromsar så krockar alla de andra bakom den in i den och så blir det trassel.

Inte har jag någon energi att åka heller. Det hänger nog litegrann ihop med att jag just nu inte är säker på om jag har tillräckligt med social/kommunikativ energi för att ge mig ut på några större äventyr, såna som kräver sällskap. Streckjakten gör jag ju själv, det är en helt annan sak. Även om jag kan bli superintensiv när jag åker runt och bockar av backar så är det samtidigt väldigt vilsamt. Det är bara jag och mina tankar.

Börjar jag tänka på att bestämma tid med folk, och diskutera vart vi ska åka och hur snön är och allt såntdär.. det blir russin-skrynkel-seriekrock i huvudet på en gång. Tyvärr. Och det luriga är att jag inte kan göra så mycket åt saken. Visst vet jag att en del saker får mig att må bättre (åka skidor) och vissa får mig att må sämre (situationer med mycket folk) men samtidigt är det vissa dagar som jag vaknar och bara ”ja, idag orkar jag med mänskligheten” och andra dagar när jag helst inte vill samexistera med omgivningen alls. Och jag vet sällan i förväg vilken sorts dag det är. Jag kan ha sovit lika mycket, gjort likartade saker dagen innan, det kan vara samma väder och ändå är det ibland jag bara vill rulla in mig i en filt och ibland jag vill umgås med Varenda Människa Inom Räckhåll.

allergic

Hursomhelst, tanken när jag började var att detta bara skulle vara ett kort inlägg om Sahara Hotnights – och nu har vi ju facit på hur bra det gick med den planen. Kanske ska ta mig tillbaka till ursprungstanken då.

Jo, alltså. Mamma postar med jämna mellanrum kuvert med diverse artiklar och reportage från DN till mig, vilket är väldigt trevligt – jag gillar papperstidningar (ingen är förvånad, intresseklubben skakas av en mindre explosion). I den senaste leveransen fanns bland annat en intervju med Maria Andersson Lundell, tidigare sångare i Sahara Hotnights och numera soloartist. Och det var en förbaskat bra text som

1. fick mig att sträcklyssna på Sahara Hotnights samlade diskografi

samt

2. fick mig att ännu en gång inse att jag nog aldrig blivit så hänförd av några personers kombinerade coolhet som när jag såg Sahara Hotnights på Diezel i Halmstad hösten 2004. Mängden jävlar anamma de förmedlade där, och alla andra gånger jag sett dem, var inte nådig. Det är inte så konstigt att jag praktiskt taget bodde i min knallblåa Sahara Hotnights-tisha större delen av mina gymnasieår.

Hursomhelst – artikeln hittar ni här: ”Musiken var en plats där vi kunde skrika och gasta”

Nu ska jag släpa mig ut, för jag vet att jag alltid mår bättre när jag åkt lite. Även om det inte känns så när jag ska ta mig i kragen och ut i backen.

Min lista med de bästa Sahara Hotnights-låtarna får helt enkelt vänta till ett senare tillfälle, liftarna är bara öppna i en  och en halv timme till.