Vissa saker med lördagar är både underhållande och irriterande. Exempelvis det faktum att det alltid uppstår någon nivå av trafikkaos längs bargatan framåt eftermiddagen, eftersom franska familjer på sportlov precis som svenska familjer på sportlov envisas med att färdas till sin utvalda destination i en bil, gärna överlastad med täcken, pasta, sällskapsspel och bakistegspjäxor från forntiden. Det räcker med att vistas utomhus för att känna av den kollektiva irritationen/paniken som sipprar ut genom femtioelva mer eller mindre immiga bilrutor, och den vanligtvis så rena luften formligen stinker avgaser från fordon på tomgång.

Jag vet inte jag, mest suckar jag åt eländet och rycker på axlarna.

Idag var i det avseendet som vilken lördag som helst, men kanske ännu lite mer. Det råkar nämligen vara så att denna helgen är när alla franska sportlov överlappar varandra.

<fakta>

När det gäller sportlov är Frankrike indelat i tre zoner – A, B och C – som har två veckor vardera. Zon A har vecka 6 och 7, zon B har vecka 7 och 8, och zon C (som tillråga på allt mestadels består av Paris, huvva) har vecka 8 och 9. En behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det blir lite kaosigt den helgen när samtliga sportlovsfrassar är påväg till eller från ett och samma hörn av landet. Enligt den franska versionen av The Local (engelskspråkig nyhetssida med nationellt fokus som finns i flertalet västeuropeiska länder) kommer det passera en sisådär 120 000 bilar med destination bergen på vägen mellan Lyon och Chambery i helgen. Det är rätt många bilar det.

</fakta>

En annan sak jag har konstaterat med lördagar är hur enormt mycket vädret påverkar humöret hos de nyanlända veckisarna. Den där traumatiska timmen innan tio, när ingenting förutom mataffärerna och bageriet är öppet, blir en gråmulen och kall dag som denna utdragen till en oändlig tortyr och jag både ömkar för och himlar med ögonen åt tonåringarna på grönbete, nyss avsläppta från en klaustrofobisk buss, som med viss ångest i ögonen ställs inför hur mycket det kostar att äta ute. Priset för en öl eller en hamburgare är enligt mina observationer en mycket tyngre börda på det ekonomiska samvetet när Peclet gått och gömt sig i ett grått ludd än när solen strålar och himlen är klarblå ovanför nyss nämnda berg.

Eh. Ja. Jag är lite trött, och har trasslat in mig i ordbajseri här, tror jag. Skitsamma. Kontentan är att veckisar är veckisar och denna veckan är de väldigt många. Och att det har varit ruggigt väder.

Vilket osökt får mig att (kanalisera min inre Peter Harrysson och) tänka på vad jag egentligen skulle skriva om. Dagens åkning.

Antar att de flesta av er redan hört mig tjata om att lördagar är det bästa som finns i Tre Dalarna för det är inget folk i backarna *hoppar jämfota, exalterat*.

It’s funny becuase it’s true, eller nåt ditåt.

Idag har jag av denna anledning tacklat det flatljusigaste av flatljus (jag skojar inte, det var osedvanligt konturlöst, till och med för att vara här) och kört varv i Aiguille de Fruit-liften. Förvisso är jag fortfarande lite grinig över att de demolerade den charmiga gamla trestolen (som dessutom gick högre upp på kammen ovanför Suisses!) men nuvarande kopplingsbara sexstolssoffa som fått ärva den gamla liftens namn är snabb och hyfsat vindskyddad så det är helt okej ändå.

För den som undrar är Aiguille de Fruit:

  1. Namnet på det ståtliga berg som tronar längst in i Courcheveldalen och liksom avgränsar den från Meribeldalen.
  2. Namnet på den lift som de flesta tar för att passera ravinen mellan 1650 och 1850.
  3. Inte en lift som folk tenderar att köra varv i, om en säger så.

Lite som Becca i Menuires eller Tougnete-tvåan i Meribel – merparten av liftåkarna passerar den påväg mellan punkt A och punkt B, och går helt miste om att punkt C, som i det här fallet avser nedfarterna och/eller terrängen i liftens omedelbara närhet, faktiskt är en väldigt trevlig punkt.

Så, låt mig nu delge er en lärdom. Istället för att hålla vänster och åka förbi Suisses-liften, Den Evinnerliga Flygplatsen Där Folk Alltid Förvånat Stannar Och Iakttar Och Därigenom Orsakar Trafikstockning (DEFDAFSOIODOT) och vidare längs flackbacken ner till centrala 1850 och allt vad det medför i form av Tanter I Päls, världens minsta och mesigaste slänggunga, och butiker vars prislappar och smak får dig att himla ögonen ur led, håll höger-ish. För höger-ish leder ner i en backe som heter Cave des Creux, och den är bra. Inte så lång, men röd, böljande och omgärdad av höga granar som håller flatljuset borta och utgör en trolsk fond när lappvantarna som singlar ner från himlen får det att kännas som att åka skidor i en 3D-film. Inte är där mycket folk heller. Nog för att idag var lördag, men även de tidigare gångerna jag åkt den har den varit typiskt Courchevelskt osliten, även efter lunch.

Ärligt talat, under sportlovsveckorna är den relativa folktomheten borta i Courchan det perfekta sättet för mig att inte få spader på den relativa trängseln här uppe i VT. Enda liftköerna som uppstår är från Meribel och uppåt på hemvägen, typ.

Och dessutom passerar jag min nya favoritvärmestuga (men eftersom det är Frankrike vi är i så heter den inte värmestuga, den heter Le Lounge de Chaudanne eller nåt ditåt) i Meribel på vägen hem. Bara en sån sak.

Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort frågetecken till vädergudarna. Jag förstår nämligen inte hur det kan falla lappvantar nere vid Prameruel på typ 1800 meters höjd och vara hur mysigt som helst för att några timmar senare börja duggregna här uppe i VT? Speciellt inte eftersom att det var skitkallt uppe på kalfjället hela dagen idag. Då är det inte okej att bli varmt lagom tills att jag slutat åka för dagen. Skärpning, hörni.