”Tja, läget?”

”Mjo, helt okej. Själv då?”

Världens vanligaste slentrianlögn. Svenska motsvarigheten till franskans förvirrande oändlighetskedja av ”ça va?” ”ça va”.

Läget.

Nä.

Det funkar inte att hålla på så. Inte för mig, inte längre. Jag har väl ägnat större delen av mitt liv åt att tro att det är lättare att gömma sig bakom det förbannade ”jorå, helt okej” än att bara konstatera att nä, idag är det inte så himla bra, och sedan lämna det därhän.

Bara för att det inte är okej behöver jag inte följa upp den chockerande avvikelsen från gängse umgängesnormer med en evighetsmonolog om vad som försiggår i mitt huvud. Faktiskt. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att kortfattat upplysa omgivningen om att idag är en dag när det känns som att mina hjärnceller hoppar ur led av allt från höga ljud till plötsliga rörelser och att vistas bland mer än tre personer i taget eller försöka småprata får mig att mest vilja sätta mig ner och gråta och sedan fortsätta med vad det nu var jag höll på med. (Förmodligen skotta snö. Det är typ det jag gör.)

”Jorå, helt okej” kanske framstår som det mest energisparande alternativet vid en första anblick, men jag misstänker att jag snarare har lurat mig själv genom att försöka lura alla andra. Som förmodligen inte ens gått på det, för att göra något fånigt ännu fånigare.

Bär alltid mössa, klä in mig i wellpapp om så behövs men var ärlig med det för det är metaforisk wellpapp och om jag inte meddelar folk omkring mig att idag är en dag när jag är inlindad i wellpapp så vet dom inte om det, och då tröttar jag ut mig själv ännu mer genom att låtsas som att jag inte hoppar en halvmeter inombords av att någon höjer volymen på musiken och det är faktiskt förbaskat kontraproduktivt. Slösa inte energi på att vara låtsasglad. Det resulterar i precis ingenting.

Nä, jag är inte hel. Det spelar ingen roll att sjukvården har mig friskförklarad, och hur gärna jag än vill att mina älskade berg ska vara universalmedicin mot precis allt så är de tyvärr inte det. Plåster på själen, javisst, av allra finaste sort. Men det går bara att plåstra om en själ till en viss gräns. Resten av skiten måste tyvärr läka ihop av egen kraft, och det verkar som att det tar tid.

Och den tiden lär knappast gå fortare av att jag säger osanningar som ”helt okej” som i sin tur om jag har otur kan få mig att backa flera kilometer på vägen tillbaka till ungefär som jag var förut.

Så det ska jag sluta med nu. inget mer ”helt okej”. Förutom de gånger som läget är precis just det, förstås.

Helt okej.