Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: mars 2016

Ut på tur, aldrig sur

Hejhopp.

Idag har jag om inte annat förmodligen cementerat årets upplaga av gogglebränna. Fast jag har hunnit med en del annat också, vilket väl till viss del kan förklaras med att idag är min näst första helt lediga dag (som inte varit en sjukdag) sedan typ november. Kan meddela allmänheten att det är förbaskat trevligt att vakna klockan sju och kunna njuta av att det är hela två timmar tills liftarna öppnar och inte behöva rusa iväg och flytta möbler för att hinna ut i backen till klockan nio. Den första lediga dagen var förresten igår.

Den tillbringade jag med att åka runt och jaga streck borta i 1650, vilket ledde till upphittandet av ännu en såndär backe som alla verkar glömma att den existerar. Den heter Granges, precis samma namn som den långa liften mellan St Martin och Menuires, men den är inte så lång (backen alltså) men exemplariskt obefolkad. Hursomhelst var jag ute i backen strax efter tio, och kom inte hem förrän fem, så jag var lagom död på kvällen. På kvällen anlände även min vän Osquar (som vissa av er kanske känner till som Vattendroppe – en av forumnördarna på Freeride) så dagen idag har ägnats åt att introducera honom till Val Thorens med omnejd.

Det är nu lite speciellt att guida runt den sortens kompis som packar med sig tre par skidor för en veckas vistelse, och har tagit bort handledsremmarna på sina stavar ”för att spara vikt” – det blir inte direkt pistvisning om en säger så. Istället tog vi oss ner till La Masse (via Mont de la Chambre för att kolla lite utsikt och få grepp om hur stort det här skidområdet egentligen är) och undvek de typiska söndagsliftköerna genom att ta de två snigliga stolliftarna upp till Lac Noir istället för att svettas i trånga äggliftar tillsammans med bröliga holländare/belgare. Därefter började vi knata. Och det var varmt.

Det lustiga med att slänga på stighudar och traska iväg längs en bergskam är att varje meter man går gör varje sväng på nervägen så mycket mer värd. Om jag skråar trettio meter från en lift för att få tio svängar i halvhyfsad snö så är det knappast något jag författar blogginlägg om på kvällen. Men om jag traskar en kilometer längs en bergskam, och upp på en liten topp, då är tio-femton svängar i varm vårsnö en upplevelse. Så är det bara.

Saker som inte är en upplevelse även om de rent krasst var en del av upplevelsen:

  1. Mina pjäxor. Sorry, men det här går inte längre. Jag kan inte svänga i skare, och knappt i tungt slask heller. Det går inte. Veckans projekt.
  2. Mina stavar. Det är inte optimalt att gå på tur med 110 centimeter långa stavar med världens minsta trugor. Så nu har jag skaffat ett par teleskopstavar också, värsta kapet. Betalade 60 alpdollar, vilket var åtminstone 20 euro mindre än vad jag trodde att de skulle kosta. Nöjd? Jupp. Plus att de inte har sånadär dumma fingeravgjutningar i handtaget, för de är ändå helt meningslösa för mig för jag har små händer.
  3. Skare. Onödigt. Punkt slut.

Hursomhelst, när vi kom ner från La Masse hade jag halvt svettats ihjäl, så vi bytte sida till den andra halvan av dalen. Tanken var att vi skulle knata upp ovanför Becca-liften och åka ner på Menuires-sidan, och det gjorde vi också. Enda problemet var att där var skare. Flera centimeter tjock och (åtminstone enligt mitt knä och mina utslitna pjäxor) väldigt besvärlig. Jag forcerade ett jäkla stenröse för att komma åt det åket, och så är det skare. Hashtagg upprörd. Det var dagens minst värda promenad. Som tur var vart den sista promenaden rätt mycket bättre. Jag orkade dock inte gå hela vägen upp, så jag stannade vid det gamla lifthuset som är en rest från en forntida lift som hette Bouquetin. Något säger mig att en och annan puderräv förmodligen blev grinig när den liften upphörde, för det är en rätt schysst gryta en får tillgång till från den punkten.  Osquar gick iallafall en bra bit högre än jag, den hurtbullen, men vi hamnade på samma ställe i slutänden, efter x antal gemytliga svängar i kallsnö. Sen trötthetskollapsade vi på Pandaterrassen en stund, innan vi gick hem och åt upp resten av morgonens bacon samt en massa pasta. Efter det gick vi ner på byn på stavjakt, och imorgon är en ny dag som förhoppningsvis blir lika bra som idag.

Nu är jag orimligt trött och tänker sova. Häppåer.

Jag gillar att fota berg

angelika

Avdelningen för ”jag avreagerar mig och min depp med att redigera bilder som jag glömt bort att redigera”. Här är en på Angelika från den här dagen. Och här nedanför är ett gäng på Chaviereglaciären och Pointe de Bouchet som jag tog samma dag.

col04 col03 col02 col01

Ibland önskar jag att jag hade fått vara med på den tiden när det var sommarskidåkning däruppe, och uppe på Peclet. Ibland, typ jämt.

PS. De två mittersta hade jag nog tänkt att slå ihop till en panoramabild när jag tänker efter. Nåväl, det får bli vid ett senare tillfälle.

Skitdagar

Jag är inne i en lågperiod nu tror jag. Höll på att få fullständig panik igår eftermiddag när jag och Teddan var och skottade. Det snöade hela förmiddagen, och jag var trött och hade ont i knät och ryggen så vi väntade med att ta terrassen till efter lunch. Mindre bra för min stackars hjärna, då det är betydligt fler människor i omlopp vid tretiden än klockan halv åtta på morgonen. Jag övervägde att gå ner till disken och hämta hörselkåporna, bara för att markera att jag försöker stänga ute omvärlden och inte tar in när folk pratar med mig, men jag orkade inte gå in för inomhus var det mer folk och den värsta sortens repetativ untz-musik som liksom gnuggar hål i hjärnan på mig, så jag sket i det.

En sak jag grubblat mycket på de senaste dagarna är om jag var sånhär förut, om än i mindre skala? Jag kan ärligt talat inte minnas. Och det kanske inte är så konstigt, för räknar jag från när jag började ha utbrändhetssymptom istället för när jag faktiskt var hos läkaren första gången är det mer än 2,5 år sedan min hjärna började trassla.

Det är ganska lång tid. Lite mindre än en tiondel av mitt liv. Vilken deppig tanke.

Iallafall – en sak som tröttar ut mig är att jag har så jäkla svårt att höra vad folk säger. Inte att jag hör dåligt, absolut inte, jag hör jättemycket, hela tiden, men att det bara är mummel. Typ när vi skottar, om Teddan säger något till mig och samtidigt skrapar snö, eller står halvt bortvänd, så är det fullständigt omöjligt för mig att sålla pratet från skrapet. Jag hör allting, jag vet att det är både ord och prat men jag kan inte för mitt liv sortera ut det relevanta ljudet från resten. Så jag säger ”va?” om och om igen och blir trött på mig själv och känner mig långsam och dum och det är en skitpryl men det är förbannat frustrerande och inte kul någonstans och jag är TRÖTT PÅ DETHÄR.

Jag vill bara vara som jag var innan. (Minus min idiotiska förmåga att inte stanna upp förrän det är försent.)

Jag vill inte bli så trött av en timmes pannkakslunch hemma hos Saga och grabbarna att jag fem timmar senare blir helt stel av tanken på att gå upp till jobbet och äta tacos och istället stannar hemma, glömmer att äta och först halv tio samlar ihop mig tillräckligt för att koka pasta med burkbolognaise.

Men jag blir så trött, så vad fan ska jag göra?

Och när jag ändå håller på och gnölar så är mitt jävla vänsterknä fortfarande ledset, och jag har som värk som sträcker sig från baksidan av vänster lår och hela vägen upp längs vänster sida av ryggen till skulderbladet i ett smalt streck. Jag tror det kommer sig av att jag skottar mer åt höger än vänster (även om jag försöker komma ihåg att byta hela tiden för att inte överbelasta bara en sida) och att jag tar spjärn när jag lyfter snön över Det Jävla Räcket och att all den där blötsnön jag fick ta för hand förra veckan när Morris gick sönder igen liksom blev pricken över i:et. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag har haft vilodagar, fler vilodagar senaste veckan än på typ hela säsongen, men det verkar inte hjälpa.

Till råga på allt så känner jag av knäet mer när jag skottar än när jag åker skidor, sålänge skidåkningen är piståkning..

På det hela taget är jag rätt less på saker och ting just nu, men det går som inte att göra så mycket åt saken. Om inte hjärntransplantation är en grej, vilket jag är rätt säker på att det inte är.. än.

En skulle haft ett sånt där AI-chip som i The 100, och bara byta ut det när det bränts. Fan. Inte tänka på The 100, det är inte heller upplyftande.

Nä. Åt fanders med det mesta just nu helt enkelt. Ska ta mig i kragen och sticka ut och åka, även om kroppen inte är med mig för det är det enda som gör hjärnan mindre sorgsen. Och hjärnan är viktigare än kroppen.

Egentligen borde jag typ åka bort till La Masse och streckjaga, men det är så förbannat segt att åka äggliftarna där. I och för sig skulle jag kunna ta stolliftarna istället, men de går så sakta och är så långa att jag hinner somna innan jag kommit hela vägen upp. I-landsproblem när de är som bäst, alltså. Världen är i kris och här sitter jag och klagar över i-lands-sjukdomar och äggliftar. Jag borde skaffa lite fucking perspektiv.

Hedda out.

En tanke gällande Internationella Kvinnodagen

Missförstå mig rätt nu, men jag har ungefär noll förståelse för folk i allmänhet, och män i synnerhet, som säger grattis på internationella kvinnodagen.

Grattis för att du (åtminstone som världen ser ut idag) bara genom att födas med det kön du har får spela dig igenom dataspelet Livet med svårare inställningar?

Nä. Jag förstår det inte. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel vägg av text om diskriminering och jämställdhet, och syftet med att det ens finns en kvinnodag men det finns bättre texter på samma ämne i så många hörn av internet att det känns som slös med tid. Men seriöst, säg inte grattis.

(Och om du så mycket som andas ordet ”mansdag” idag så hoppas jag att du kommer gå igenom resten av livet med den där känslan av att behöva nysa men inte riktigt lyckas göra det.)

Overkligheter

En lista över filmer/teveserieavsnitt som får mig att börja gråta oavsett hur många gånger jag sett dem:

  • Upp! (Den sorgligaste början på en film som någonsin gjorts.)
  • När jediriddarna utrotas i Star Wars Episode III.
  • The 100, avsnitt 307 ”Thirteen”.

Jag skiter i att det inte är verkligheter, vissa saker är orimligt sorgliga ändå.

Hedda och Teddan på äventyr

Efter två dygn av kräksnöande, hård vind, strejkande snöslunga (såklart) och alldeles för många timmars snöskottning tog jag min trötta kropp i nackskinnet och släpade mig ut i backen. Det var nog en trött dag för många, för uppslutningen där vid tolvsnåret bestod bara av mig och Teddan. Inte så bara egentligen, men vi hade kunnat vara fler.

Val Thorens var vid det laget fortfarande insvept i ett enda grått ludd, så vi styrde kosan mot Meribel i förhoppning om att granarna skulle förse oss med lite bättre kontrast, vilket de också gjorde.

Första vändan vid Loze var lite uppåkt, men när vi vände ner mot La Tania istället tajmade allting perfekt – knappt några spår och en lucka i moltäcket som varade ungefär lika länge som själva åket. Jag fick prickat av ett åk jag velat göra länge (den breda typ rännan rakt under ett av gazex-rören ner mot liften) och Teddan hittade nån väg ner som han var nöjd med, så förutom att jag fegade i början för att det sluffade som fan och tre stycken puckoskaft utan vare sig ryggsäckar eller koll kom skråandes från ingenstans så var det en klart godkänd vända. Sedan irrade vi bort oss på varsitt håll i Loze-skogen skiers left innan vi tog det gemensamma beslutet att börja transportera våra trötta kroppar hemåt.

Det är en sak jag verkligen blivit varse de senaste veckorna – hur mycket skottandet tär på den övergripande orken. Även om det mest är jobbigt för armar, rygg och axlar så sätter sig tröttheten i hela kroppen, så efter en intensiv snöskottningsmorgon finns det inte riktigt så mycket krut i benen som jag egentligen hade önskat. Men nu är ju sportloven över, så nu kanske jag kan få mig en och annan ledig dag så kroppen får vila ikapp sig.

Hemvägen blev mer intressant än vanligt, istället för att ta pisten ner till Meribel Centre åkte vi upp med Burgin för att skråa oss över mot Mottaret, vilket blev en svettig sidledesförflyttning med stundtals helt otrolig utsikt. Den sidan av Meribeldalen ligger som ni kanske vet smack bang i solen hela dagarna, och vad som inleddes med stillsamt svängande nerför en alpäng täckt av solvarm nysnö övergick efter ett tag i dimma och skråande över småsketchy raviner och översnöade granar. Den senare delen av åket uppnådde mina pjäxor slutligen den där nivån av uttöjdhet som gör det fullt möjligt att vricka fötterna med knäppta pjäxor på, och efter att ha fastnat i en mindre buske vred jag till vänsterknät och var på det hela taget ganska gnällig och väldigt varm när jag väl lyckades ta mig ut ur skogen och ner till Mottaret.

Men säg den irritation som inte dämpas av att äta smått skrynkliga pain chocolat i Plattieres-ägget, och sedan surfa kallsnö i tilltagande flatljus under Cote Brune som avslutning på en oväntat bra skiddag.

(Nu är jag föga förvånande svintrött.)

Andra iakttagelser:

  • Har sträckt (?) någon muskel i rumpan av allt snöskottande. Oklart hur, men det gör rätt ont. Typiskt dumt.
  • Vad det än är som är fel på Morris den här gången så övergår det helt klart min mekaniska förmåga. Snöskottningen sker därför tillsvidare för hand. Taskig tajming? Jaoo.
  • Det är ofantligt trevligt att prata nördprat med Bob.

Även tidspessimister blir försenade ibland

Det här med varför en är sen till jobbet har olika orsaker beroende på vart i världen en befinner sig. Exempel:

Stockholm: En signal någonstans i det gigantiska SL-nystanet bestämmer sig för att ha en livskris och totalvägra, med förseningar i den spårburna kollektivtrafiken som följd.

Falkenberg: Motvind. Eller punka/kedjehopp på cykeln.

Val Thorens: En hund sätter sig på dina fötter och vägrar flytta sig förrän den anser att den blivit gosad med tillräckligt. Det kan ta ett tag.

I övrigt kan jag meddela att det kräksnöar och blåser som bara den. Har precis avslutat ett 3,5 timme långt skottningspass, och så fort mina kläder har torkat (det borde ta någon timme) så ska jag ge mig på det igen. Snövallarna vid leveransingången är drygt tre meter höga nu, så att skotta rent den kommer bli en riktig pärs.

Förhoppningsvis orkar jag ut och åka en sväng också, men det beror nog faktiskt lite på hur mycket det blåser. Snön är inget problem, och noll sikt blir en ganska van vid som säsongare i en månbas på kalfjället, men vinden alltså. Igår var det tusen nålar i ansiktet på vissa ställen. Inte speciellt bekvämt, och det blåser om möjligt ännu mer idag.

Balanskonstnärer

Allvarligt talat, en av de svåraste sakerna med att vara skidlärare måste ju vara att veta exakt hur extremt långsamt en kan åka med nybörjargrupperna i flacka backar utan att fördenskull behöva staka eller gå.

Jag menar, jag åker förbi oräkneliga slowmotion-skidskoleserpentiner på diverse flacka ställen varje dag, men det är ytterst sällan jag ser dem stå helt still. Det händer typ bara om hjälmfotingarna bestämt sig för att simulera seriekrockar, eller nåt.