Efter två dygn av kräksnöande, hård vind, strejkande snöslunga (såklart) och alldeles för många timmars snöskottning tog jag min trötta kropp i nackskinnet och släpade mig ut i backen. Det var nog en trött dag för många, för uppslutningen där vid tolvsnåret bestod bara av mig och Teddan. Inte så bara egentligen, men vi hade kunnat vara fler.

Val Thorens var vid det laget fortfarande insvept i ett enda grått ludd, så vi styrde kosan mot Meribel i förhoppning om att granarna skulle förse oss med lite bättre kontrast, vilket de också gjorde.

Första vändan vid Loze var lite uppåkt, men när vi vände ner mot La Tania istället tajmade allting perfekt – knappt några spår och en lucka i moltäcket som varade ungefär lika länge som själva åket. Jag fick prickat av ett åk jag velat göra länge (den breda typ rännan rakt under ett av gazex-rören ner mot liften) och Teddan hittade nån väg ner som han var nöjd med, så förutom att jag fegade i början för att det sluffade som fan och tre stycken puckoskaft utan vare sig ryggsäckar eller koll kom skråandes från ingenstans så var det en klart godkänd vända. Sedan irrade vi bort oss på varsitt håll i Loze-skogen skiers left innan vi tog det gemensamma beslutet att börja transportera våra trötta kroppar hemåt.

Det är en sak jag verkligen blivit varse de senaste veckorna – hur mycket skottandet tär på den övergripande orken. Även om det mest är jobbigt för armar, rygg och axlar så sätter sig tröttheten i hela kroppen, så efter en intensiv snöskottningsmorgon finns det inte riktigt så mycket krut i benen som jag egentligen hade önskat. Men nu är ju sportloven över, så nu kanske jag kan få mig en och annan ledig dag så kroppen får vila ikapp sig.

Hemvägen blev mer intressant än vanligt, istället för att ta pisten ner till Meribel Centre åkte vi upp med Burgin för att skråa oss över mot Mottaret, vilket blev en svettig sidledesförflyttning med stundtals helt otrolig utsikt. Den sidan av Meribeldalen ligger som ni kanske vet smack bang i solen hela dagarna, och vad som inleddes med stillsamt svängande nerför en alpäng täckt av solvarm nysnö övergick efter ett tag i dimma och skråande över småsketchy raviner och översnöade granar. Den senare delen av åket uppnådde mina pjäxor slutligen den där nivån av uttöjdhet som gör det fullt möjligt att vricka fötterna med knäppta pjäxor på, och efter att ha fastnat i en mindre buske vred jag till vänsterknät och var på det hela taget ganska gnällig och väldigt varm när jag väl lyckades ta mig ut ur skogen och ner till Mottaret.

Men säg den irritation som inte dämpas av att äta smått skrynkliga pain chocolat i Plattieres-ägget, och sedan surfa kallsnö i tilltagande flatljus under Cote Brune som avslutning på en oväntat bra skiddag.

(Nu är jag föga förvånande svintrött.)

Andra iakttagelser:

  • Har sträckt (?) någon muskel i rumpan av allt snöskottande. Oklart hur, men det gör rätt ont. Typiskt dumt.
  • Vad det än är som är fel på Morris den här gången så övergår det helt klart min mekaniska förmåga. Snöskottningen sker därför tillsvidare för hand. Taskig tajming? Jaoo.
  • Det är ofantligt trevligt att prata nördprat med Bob.