Hejhopp.

Idag har jag om inte annat förmodligen cementerat årets upplaga av gogglebränna. Fast jag har hunnit med en del annat också, vilket väl till viss del kan förklaras med att idag är min näst första helt lediga dag (som inte varit en sjukdag) sedan typ november. Kan meddela allmänheten att det är förbaskat trevligt att vakna klockan sju och kunna njuta av att det är hela två timmar tills liftarna öppnar och inte behöva rusa iväg och flytta möbler för att hinna ut i backen till klockan nio. Den första lediga dagen var förresten igår.

Den tillbringade jag med att åka runt och jaga streck borta i 1650, vilket ledde till upphittandet av ännu en såndär backe som alla verkar glömma att den existerar. Den heter Granges, precis samma namn som den långa liften mellan St Martin och Menuires, men den är inte så lång (backen alltså) men exemplariskt obefolkad. Hursomhelst var jag ute i backen strax efter tio, och kom inte hem förrän fem, så jag var lagom död på kvällen. På kvällen anlände även min vän Osquar (som vissa av er kanske känner till som Vattendroppe – en av forumnördarna på Freeride) så dagen idag har ägnats åt att introducera honom till Val Thorens med omnejd.

Det är nu lite speciellt att guida runt den sortens kompis som packar med sig tre par skidor för en veckas vistelse, och har tagit bort handledsremmarna på sina stavar ”för att spara vikt” – det blir inte direkt pistvisning om en säger så. Istället tog vi oss ner till La Masse (via Mont de la Chambre för att kolla lite utsikt och få grepp om hur stort det här skidområdet egentligen är) och undvek de typiska söndagsliftköerna genom att ta de två snigliga stolliftarna upp till Lac Noir istället för att svettas i trånga äggliftar tillsammans med bröliga holländare/belgare. Därefter började vi knata. Och det var varmt.

Det lustiga med att slänga på stighudar och traska iväg längs en bergskam är att varje meter man går gör varje sväng på nervägen så mycket mer värd. Om jag skråar trettio meter från en lift för att få tio svängar i halvhyfsad snö så är det knappast något jag författar blogginlägg om på kvällen. Men om jag traskar en kilometer längs en bergskam, och upp på en liten topp, då är tio-femton svängar i varm vårsnö en upplevelse. Så är det bara.

Saker som inte är en upplevelse även om de rent krasst var en del av upplevelsen:

  1. Mina pjäxor. Sorry, men det här går inte längre. Jag kan inte svänga i skare, och knappt i tungt slask heller. Det går inte. Veckans projekt.
  2. Mina stavar. Det är inte optimalt att gå på tur med 110 centimeter långa stavar med världens minsta trugor. Så nu har jag skaffat ett par teleskopstavar också, värsta kapet. Betalade 60 alpdollar, vilket var åtminstone 20 euro mindre än vad jag trodde att de skulle kosta. Nöjd? Jupp. Plus att de inte har sånadär dumma fingeravgjutningar i handtaget, för de är ändå helt meningslösa för mig för jag har små händer.
  3. Skare. Onödigt. Punkt slut.

Hursomhelst, när vi kom ner från La Masse hade jag halvt svettats ihjäl, så vi bytte sida till den andra halvan av dalen. Tanken var att vi skulle knata upp ovanför Becca-liften och åka ner på Menuires-sidan, och det gjorde vi också. Enda problemet var att där var skare. Flera centimeter tjock och (åtminstone enligt mitt knä och mina utslitna pjäxor) väldigt besvärlig. Jag forcerade ett jäkla stenröse för att komma åt det åket, och så är det skare. Hashtagg upprörd. Det var dagens minst värda promenad. Som tur var vart den sista promenaden rätt mycket bättre. Jag orkade dock inte gå hela vägen upp, så jag stannade vid det gamla lifthuset som är en rest från en forntida lift som hette Bouquetin. Något säger mig att en och annan puderräv förmodligen blev grinig när den liften upphörde, för det är en rätt schysst gryta en får tillgång till från den punkten.  Osquar gick iallafall en bra bit högre än jag, den hurtbullen, men vi hamnade på samma ställe i slutänden, efter x antal gemytliga svängar i kallsnö. Sen trötthetskollapsade vi på Pandaterrassen en stund, innan vi gick hem och åt upp resten av morgonens bacon samt en massa pasta. Efter det gick vi ner på byn på stavjakt, och imorgon är en ny dag som förhoppningsvis blir lika bra som idag.

Nu är jag orimligt trött och tänker sova. Häppåer.