Detta inlägg är ihopknåpat i efterhand eftersom jag inte hade lust att skriva det när händelserna ursprungligen tilldrog sig. Jag kanske hade skrivkramp, eller var trött. Inte vet jag. Men nu är det iallafall skrivet, och publicerat på ursprungsdatum, för förvirringens skull.


Det har hänt.

Det tog till den 25 april, innan det skedde, men då kom stunden då jag insåg hur bra det är med vinterdäck.

Låt mig utveckla: imorse gick jag upp gristidigt för att köra Callum, Tobbe och Tobbes kollega till Geneve. Om jag ångrade mig bittert över att ha lovat det när snön började falla igårkväll? Ja.

Både för att jag hellre åker puder än kör till Geneve, och för att jag inte var speciellt pepp på att köra bil i snöstorm.

Regngränsen gick någonstans i höjd med Menuires, och ner dit var det sisådär en decimeter snö på vägen. Som tur var är det ingen direkt högtrafik ner från Val Thorens vid halv sex på morgonen – vi mötte varutransporter på väg upp, men var helt ensamma i våran riktning. Efter det rullade det på ganska bra, bortsett från lite morgonrusning förbi Chambery, men sånt hör ju till.

Jag släppte av grabbarna i den fantastiskt namngivna ”Kiss&Fly”-filen på Cointrin och vände omedelbums tillbaka i riktning bergen. Tidsplanen var att hinna tillbaka upp till VT till typ lunch, vilket jag gjorde, men eftersom jag passerade Donken i Sevrier innan den hade öppnat var jag tvungen att få i mig lite käk innan jag kunde dra ut i backen.

Konstaterade raskt att Sara och Elin var en gnutta skadeglada över att jag kört bil medan de åkt puder, och konstaterade även att det var synnerligen korkat av mig att ta parkskidorna.

Parkskidorna? Hur tänkte jag?!

Inte alls. Jag skyller på sömnbristen.

Eftersom det var Sara och Elins sista åkdag så lät jag dem bestämma och efter att ha kors-och-tvärsat oss runt i princip hela Val Thorens i och jämte backarna hamnade vi uppe på Peclet. Klockan närmade sig stängning, och åket skiers right om Glacier var inte speciellt sönderkört. Så givetvis åkte vi upp dit.

Jag har aldrig åkt där innan, bara den korta pisten en gång för många år sedan, och det som inte syns nerifrån är att för att nå skråspåret ut i grytan måste man knata en kort bit längs en (för höjdrädda typer som jag) ogemytlig vinddriva. Ju högre en knatar desto mindre blir droppet ut på skråspåret, så givetvis knatade jag så högt att det inte längre var något dropp. Jag känner mig själv – det finns ingenting smart med att hoppa en och en halv meter utan fart ner i någon annans isiga bombhål, i synnerhet inte med skidor som är olämpade för ändamålet och ett tjurigt knä.

Det är även lite småsketchy att det ovanför skråspåret är ett stort sammanhängande snöfält. Inte för att det släppt på hela vintern (det syns tydligt från typ överallt, hade det släppt där hade jag vetat om det), men jag blir ändå stressad av så mycket ohindrad snö rakt ovanför mig.

Själva åket var iallafall värt det, även om det är kort och liften är långsam. På sina ställen var det mer än lårdjupt (fördelen med smala, korta skidor – sjunker som en sten) och det är något härligt paradoxalt med att åka kallsnö sent på våren, när det går att se hur det börjar bli grönt längre ner i dalen och byn luktar som sommarregn tack vare all snö som smälter och rinner över solvarma gator.

Och rätt lyxigt för Sara och Elin att runda av säsongen med ett puderåk. Det är inte alla som får göra det.