Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: juli 2016

En kort stund är allting som förr

Idag har det varit Härket i stor stil på Skrea Strand.

Alla var där. Verkligen alla.

Och om det inte blir mer sommar än såhär så är jag nog ändå nöjd. För jag har fått bada mycket och länge i manetfritt vatten med den perfekta salthalten som liksom inte finns någon annanstans, jag har träffat mina vänner och jag har inte bränt mig.

Men i slutändan är det nog en sak jag kommer minnas allra mest.

När eftermiddagen drar mot kväll, och folk börjar bege sig hemåt. Det är en särskild tystnad då, varm. Havet blir blankt och stillsamheten bäddar in alla som stannar kvar i en osynlig filt.

Och så sitter vi där i vattenbrynet. Först jag, för jag blev rastlös och ville ha något att göra. Några minuter senare kommer Joel och sätter sig bredvid. Börjar bygga han med. Vi och våra droppslott. Den eviga kampen mot vågskvalpserosion och valvbågar som inte klarar att bära sin egen tyngd.

Vi har suttit där så många gånger genom åren, på exakt samma lilla fläck på Skrea Strand. Behöver inte säga så mycket. Vi bara är en liten stund. Tiden liksom spinner trådar, från de unga vuxna vi är nu, som tar bilder på sina ömtåliga sandslott med mobiler, tillbaka till barnen som inte hade mobiltelefoner, för det var liksom inte en grej när vi var barn, men vi hade sommarlov och så väldigt många dagar för att bygga droppslott.

Det sitter i ryggmärgen. Det är så fint.

Solvarma skogsstigar luktar så gott

Ledig dag och inte riktigt strandväder. Med andra ord en perfekt dag för att idka lite kvalitetstid tillsammans med Röda Faran III. (Det är alltså min cykel.)

Tanken var att jag skulle värma upp mig med att cykla ett varv genom Slättenskogen, och sedan dra bort till Ringsegård och utforska lite på Galarkullen, men jag råkade fastna litegrann. Extravarvet uppe bakom fotbollsplanen var liksom alldeles för roligt idag för att inte cyklas femtioelva gånger, vilket är en av fördelarna med småslingor på ett par hundra meter, att det går att göra sånt. Köra varv på varv och nöta teknik, pricka kurvorna och liksom absorbera farten.

Hög på livet. Hög på lukten av solvarm, barrig stig. Vad är det med att solvarm skog luktar så gott? Helt jäkla himmelskt. Vilket i sig kanske är en självmotsägelse – jäkla himmelskt – men skitsamma. Solvarm skog = lycklig Hedda.

Konsekvensen blev iallafall att jag kom fram till Ringsegård en och en halv timme senare och bra mycket tröttare än vad jag hade planerat, så det blev en fikapaus ganska så direkt, ungefär halvvägs uppför den sega, sandiga motlutan vid masten. Precis då passade det på att regna en skvätt, men jag var supervarm så det var mest skönt. Efter att jag hade inhalerat min medhavda Twix upptäckte jag att de väldigt upprymda humlorna (så många humlor!) på andra sidan stigen var upprymda av en anledning. Hallon! Så många hallon!

Det blev en lång fikapaus.

Sen öste jag på rätt bra för att köra på stigar som jag inte kan i minnet, men jag fick en känsla av att jag hade lite för kul och vågade lite för mycket, så efter kanske en timme vände jag hem. Bättre det än att köra lite till och krascha för att jag blivit för trött. Att bara nästan inte hinna bromsa innan en plötslig gärdesgård var alldeles lagom spännande, tack så mycket.

Cykla är väldigt roligt. Fast jag önskar lite att jag hade en cykelkompis, delad glädje är dubbel glädje och allt sånt. Undrar var jag skulle kunna hitta en sån.

Plus att jag nog skulle våga mer om jag cyklade med sällskap, för när jag kör själv är jag alltid lite försiktig för att det är besvärligt om jag skulle göra illa mig och vara mol allena ute i skogen.

Vikten av att bli upprymd över små saker

Min vän Lisa är en väldigt förträfflig person, trots att hon inte har vett på att uppskatta det här med vinter. I Lisas värld är kombinationen kyla, snö och fysisk aktivitet en avancerad form av tortyr.

Lyckligtvis finns det andra saker som vi bägge två uppskattar. Typ gemensam skepsisk mot världen i stort, och de varelser som befolkar den, och att det inte finns något bättre än mycket små och symmetriska bär.

Idag hittade jag den minsta och mest symmetriska jordgubben som förmodligen någonsin existerat, och då är det liksom bara så fint att ha en vän som utan att tveka sällar sig till mig och mitt exalterade skuttande pga en Mycket Liten Jordgubbe.

Det är såna små saker som sätter guldkant på livet.