Idag har det varit Härket i stor stil på Skrea Strand.

Alla var där. Verkligen alla.

Och om det inte blir mer sommar än såhär så är jag nog ändå nöjd. För jag har fått bada mycket och länge i manetfritt vatten med den perfekta salthalten som liksom inte finns någon annanstans, jag har träffat mina vänner och jag har inte bränt mig.

Men i slutändan är det nog en sak jag kommer minnas allra mest.

När eftermiddagen drar mot kväll, och folk börjar bege sig hemåt. Det är en särskild tystnad då, varm. Havet blir blankt och stillsamheten bäddar in alla som stannar kvar i en osynlig filt.

Och så sitter vi där i vattenbrynet. Först jag, för jag blev rastlös och ville ha något att göra. Några minuter senare kommer Joel och sätter sig bredvid. Börjar bygga han med. Vi och våra droppslott. Den eviga kampen mot vågskvalpserosion och valvbågar som inte klarar att bära sin egen tyngd.

Vi har suttit där så många gånger genom åren, på exakt samma lilla fläck på Skrea Strand. Behöver inte säga så mycket. Vi bara är en liten stund. Tiden liksom spinner trådar, från de unga vuxna vi är nu, som tar bilder på sina ömtåliga sandslott med mobiler, tillbaka till barnen som inte hade mobiltelefoner, för det var liksom inte en grej när vi var barn, men vi hade sommarlov och så väldigt många dagar för att bygga droppslott.

Det sitter i ryggmärgen. Det är så fint.