Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2016

LEXA DESERVED BETTER.

Kivik

kivik01

kivik02

kivik03

Några bilder som jag knäppte innan jag gick till jobbet häromdagen. Bland annat på årets äppeltavla.

Idag har jag fotat betydligt mer, men jag är rätt trött så de bilderna får jag fixa klart någon annan dag.

Sanning med modifikation

Det regnar. Jag ska jobba kortpass mitt på dagen och känner ganska tydligt att det är okej att tillbringa förmiddagen i sängen. Har slösat bort två synnerligen fruktlösa timmar på att jaga wordpress-teman, och det går ärligt talat skitdåligt. Det jag egentligen vill är att modda det nuvarande temat så att jag får ett annat typsnitt, och kanske en annan header. Men jag kan för lite (läs: nästan ingen alls) CSS för att våga fixa det själv, och situationen, för att använda ett av Lisas favorituttryck, är på det hela taget en gnutta irriterande.

Så istället började jag googla skidor. Rimlig sysselsättning.

Nä, men såhär. Jag har ju, som ni säkert redan vet, samlat på mig en hel del lagg genom årens lopp, och en rimlig första reaktion på mitt skidgooglande bör alltså vara ”fler skidor? Hedda, seriöst?!”.

Ja, jo..

Som jag ser det går det att samla på sig ett stort antal skidor utan att skämmas, så länge skidorna ifråga inte börjar överlappa varandra allt för mycket. I skrivande stund har jag fyra par skidor vars användningsstatus får räknas som aktiva. Ett par halvbreda med ut-och-gå-bindning (allt möjligt-skidorna), ett par lagom breda pudernudlar, ett par som kan dubbla som vattenskidor (behåller i väntan på att någon gång åka till Japan) och ett par gamla parkskidor som funkar helt okej som pistditon.

Jag vet, det är jättemånga skidor. Jag får materialsportsångest och känner mig som universums hemskaste människa bara jag tänker på det.

Grejen är att jag mer och mer börjat sakna ett par faktiska pistskidor. Mittmonterade parklagg med exakt noll spann är kul, men de har sakta men säkert nått den där nivån av tröttkörda att det börjar bli irriterande. Det är inte speciellt tekniskt utvecklande att köra enligt ”jag hasar över allt som är hårt för mina stålkanter är slut”-taktiken.

Alltså sitter jag och googlar pistlagg.

Såhär långt har jag kommit fram till att jag inte vill ha butiksracers. (Översättning: butiksracers är de där skidorna som ser likadana ut som raceskidorna som åkarna i alpina världscupen kör på. De är dock inte likadana på insidan.) Det känns inte som att jag behöver det, och något säger mig att supersmala slalommonster slutar vara kul så fort klockan passerat elva och manchestern är ett minne blott.

Vad jag vill ha är helt enkelt ett par skidor som jag kan fulåka på när jag känner för det (eller måste pga är för kass för att finåka *Stig-Helmrar mig nerför Lagopéde med värdigheten studsandes fyra meter bakefter*) men även riktigt nöta teknik på när andan faller på.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag inte på något sätt övergivit ”det går att åka pist på alla sorters skidor”-tanken. Det tycker jag fortfarande. Men, jag har accepterat att jag inte har världens starkaste knän, och att de tenderar att bli ganska olyckliga av kraften som krävs för att ideligen kanta breda skidor, särskilt i såkallade sportlovsförhållanden. Egentligen skulle jag vilja vara den där avslappnade, obrydda typen som härjar runt på ett och samma par skidor överallt och hela tiden, men jag har fysiska begränsningar, och eftersom vi lever i en värld där det går att, till viss del, materialisma sig runt den sortens hinder så är jag inte mer svårfångad att jag låter mig haffas av konsumismens klor. Typ.

Många människor i min ålder lägger sina pengar på matchande serviser, weekendresor, fina men inte så praktiska skor (även om jag fått förklarat för mig att det just nu är inne med vad jag kallar ”frökentofflor”, vilka ju är synnerligen praktiska) och trädgårdsmöbler. Jag äger två grötskålar från IKEA, och dom har pappa annekterat. Skaffar hellre skidor istället. Alla är vi olika, och så vidare.

(Och ja, det går att förebygga taskiga knän och klena ben med diverse fysiska aktiviteter som kan sorteras in i kategorin ”försäsongsträning”, jag vet. Och jag gör det, i mån av tid, ork och så vidare. Men framförallt tiden är väldigt dålig på att räcka till.)

Nåväl, tillbaka till ämnet. Jag googlar pistskidor, kategorin ”inte racers men heller inte superslappa”. Den där sortens lagg som skidfabrikanterna själva gärna kallar ”all mountain”, vilket nu, såhär fyratusenetthundratvå tecken senare får in mig på ämnet jag ursprungligen tänkte behandla i detta inlägg.

All mountain.

Och folk som recenserar skidor på nätet.

Herre min pannkaka.

Jag fattar att inte alla har samma syn på vare sig skidåkning som helhet eller själva åkdonen som jag har, men det är 2016. Det är 2016, och ingen skidrecensent med ens ett uns av självaktning (hur köpta av diverse tillverkare de än må vara) kan väl med hedern i behåll påstå att en 85 millimeter bred skida vars huvudsakliga målgrupp är de som köper in till uthyrningar, samt några veckor om året-åkaren, har ”excellent float in powder”.

Pannben.

Vet ni vilka människor som kan åstadkomma ”excellent float in powder” på en så smal skida? Riktigt duktiga åkare. Topptursmuppar som springer upp på smala lagg och har teknik och finess nog för att kunna kompromissa bredd till förmån för lätthet. Folk som lärde sig åka puder på tvåmeters spikraka skidor på åttiotalet. Merparten av bummarna som harvar runt på Freeride World Qualifier. Den sortens människor kan åstadkomma ”excellent float in powder” på smala skidor. Men målgruppen som den där 85 millimeter breda ”all mountain”-skapelsen faktiskt riktar sig till? Jag kan svära på [jättemånga saker] att de flesta som sneglar mot den sortens skidor inte skulle känna igen ”excellent float in powder” om det så ställde sig rakt framför dem och dansade hula-hula á la Timon i Lejonkungen.

Prima skinka, japp japp.

Folk som är ute efter ”excellent float in powder” är dessutom i nittionio procent av fallen tillräckligt bra för att googla sig till valfri tråd på valfritt skidforum som predikar enligt principen jag nämnde en bit upp i inlägget. Det är roligare att åka pist på breda skidor än puder på smala, amen.

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att hela all mountain-begreppet kan vara det larvigaste som skidvärlden (inte) enats om sedan jag vet inte. Hur? HUR?! Hur kan någonting som (om åkaren ifråga inte har fysiska/tekniska förmågor långt över genomsnittspersonen) är så begränsat få kallas för ”all mountain”? Jag blir så trött.

Frontside.

Om saker nödvändigtvis måste få piffiga kategoriseringar på engelska kan vi väl vänligen sluta kalla pistskidor för all mountain. Säg frontside istället. Vilket också är ett svinkorkat uttryck – det finns mängder av berg som har markerade nedfarter på både bak- och framsidan, men det lurar åtminstone inte någon att tro att laggen ifråga är helt rätt prylar för att ta dig nerför något mer komplicerat än Flygfältet i Val Thorens (som förövrigt är sjuttioelvatusen gånger roligare att åka med faktiska breda skidor, eftersom det är hyfsat flackt och, ni vet, breda skidor flyter). Ahem.

Skitsamma. Jag lägger skidletandet på hyllan. Det är demodagar under öppningshelgen i VT, så planen är att beta av så många olika skidor som möjligt i kategorin ”typ 85 breda, 170-ish långa pistskidor”, för sådana kryllar det alltid av på testhelger, och sedan hoppas att fjolårsversionerna av de jag gillar bäst finns billigt på rea (och inte är kräksfula, varför är pistskidor så ofta så fula?).

PS. När jag började skriva muttrade jag om att jag tillbringat två timmar med att leta efter wordpress-teman. Nu har jag ägnat ytterligare en åt att på ett synnerligen långrandigt vis ondgöra mig över seriösa i-landsproblem. Vilken förmiddag va?

Jag vill ju bara skriva

Håkan Hellström gjorde en gång i tiden en bedårande liten EP där han tolkar några svenska visor. Första spåret är Visa Vid Vindens Ängar, som ju så där i största allmänhet är en väldigt bedårande låt.

4:05 in i låten, när det är sådär lite lagom orkesterklimax, så ylar Herr Hellström ”Jag vill ju bara sjunga!” på det där sättet som han tenderade att yla saker i början av sin solokarriär. Innerligt, alltså.

Och det är lite så jag känner det ibland. Livbojsrestaurangtillvaron i all ära. Jag vill ju bara skriva.

Jag vill ju bara skriva.

Men jag litar inte på att hjärnan bär. Fortfarande inte.

Jag vill. Jag vill så jävla mycket ibland att jag inte vet vart jag ska göra av all vilja, men det blir inte mer än såhär. Blogginlägg. Det enda formatet jag behärskar till fullo eftersom det inte finns några riktlinjer, deadlines, krav, fucking prestationsångest

(nu ljuger jag, till och med blogginlägg ger mig prestationsångest från och till – därav bloggtorkorna – för det är svårt att vara rolig, välformulerad, intressant och lagom innerlig, allt på samma gång)

som kväver inspirationen, pressar ihop den till små dammiga tussar som lägger sig och skräpar i själens ytterkanter, ett virrvarr av kunde ha varit, historierna som aldrig blev berättade.

Jag skulle vilja skriva om så många saker. Jag vill inte skriva ner dem här, för gissa vad – det finns fler skribenter än det finns idéer – jag tänker hålla hårt i funderingarna jag har.

Och jag vill mer än att gnälla, och det är på sätt och vis så absurt för jag skriver ju men det är inte samma sak. (Slumpens ironi att iTunes i detta nu spontanspelar I’m Not A Robot med Marina & The Diamonds.) Jag skulle behöva arbetsträna, eller något, tror jag. Och vad är absurt om inte det? Arbetsträna en föredetta utbränd föredetta journalist? Tillåt mig att skratta. Är det något den här jävla världen inte lider brist på så är det generation Y-folk/millennials/kalla oss vad tusan ni vill som vill skriva om sina egna intressen. Jag vill navelskåda och kunna leva på det. Hur löjligt är inte det egentligen, med lite perspektiv på det hela.

Fast samtidigt, varför inte? Det kan ju vara så att det är precis det jag behöver. Arbetsträning.

Så, om någon känner att de har någonting på hjärtat, och har lust att prata om det med mig en stund (stund är ett trevligt och flexibelt begrepp, eller hur) med baktanken att jag sedan ska skriva ett blogginlägg om det, så får ni gärna säga till. Det kan vara vadsomhelst, behöver inte alls vara relaterbart till bloggens huvudämnen.

(Undanbeder mig dock följande ämnen: politiska åsikter långt ut på högerkanten, crossfit, foliehattar och saker som rör storstadslag i herrfotboll.)

Nog om detta, nu ska jag försöka hitta ett nytt WordPresstema till bloggen, jag vill ha brödtext med serifer, och temat jag har nu låter mig inte ändra typsnitt. *dunkar huvudet i väggen*
Det är irriterande, för den lilla detaljen åsido så tycker jag verkligen om Hemingway (mitt nuvarande tema).

En lång lång tid

Vad är tid egentligen?

Sedan 2009 kan jag nog räkna dagarna då jag varit schemalagd som servitris – om inte på ena handens fingrar så åtminstone på samtliga fingrar och tår. Men det här med att bära tallrikar är inget en glömmer i förstone, även om de flesta jag bär numera är i det halvfulla pre-potatis-stadiet.

Det kanske är för att pikétröjorna på Buhres är exakt likadana som de jag fick när jag började jobba i spring för tio år sedan, förutom den lilla fyrkantiga loggan på ena armen istället för de gräsliga namnskyltarna vi hade förr i tiden. Eller så är det bara för att ränna med tallrikar är något som jag liksom inne i ryggmärgen vet att jag kan. Även om jag inte riktigt i detalj kan redogöra för det som ligger på själva tallrikarna här

(case in point: farbror frågar om sillen kommer från trakten, varpå jag viftar lite vagt i riktning Hanöbukten och säger att jag är osäker på just den sillens exakta folkbokföringsadress men att den ”nog är därute nånstans”, och farbrorn skrattar)

så kan jag åtminstone ta dem från punkt A till punkt B. Med rätt bra snitthastighet dessutom. Och jag kommer på mig själv med att le. Inte serviceleendet, utan på riktigt. Det är som en liten knäpp del i min hjärna som blir glad när det blir bråttom, och blir glad när tallrikarna är skållheta och jag får kramp i vänsternäven för att de är elaka att greppa tre (sidospår – bär fyra här och imponera på kollegorna forever, typ) och blir glad av att stå i solen på uteserveringen i tio sekunder extra och bara njuta lite av att inte stå så förbannat stilla hela dagarna.

Jag misstänker att det är samma knäppdel i hjärnan som även blir glad av att skotta snö, men jag är inte säker.

Hursomhelst – det jag ville komma fram till var att jag, trots förvirringen som liksom hör till första dagen på ett jobb, fick en känsla av att vad bra jag är. Vad det inte känns som att jag inte gjort dethär på jättelänge. En liten energikick från det förflutna på något sätt. Från en måndag för nästan tio år sedan när jag ensam sprang ut med över trehundra tallrikar på gamla Laxbutiken (så många var det inte idag – långt ifrån) tillexempel, och fick massor av beröm. Ännu en gång blir det tydligt att restaurangvärlden är min jävla flytväst. Det är inte mycket annat jag kan säga att jag är bra på, men när folk jag jobbat med i bara några timmar kommer och säger att jag gör något bra, då är jag inte dummare än att jag tänker ta åt mig. Särskilt med det jobbrelaterade självförtroende som jag (inte) har numera.

Jag räddar inte världen en tallrik med varmrökt lax i taget. Men jag räddar nog mig själv litegrann. Och det är bra det med.

*sparkar Jante i arslet*

Men jag inser också att jag inte skulle vilja jobba därute hemma på Laxbutiken. För där får jag inte springa. Det är det som är det roliga. Vita dukar är inte viktigt, men att servera folk vid bordet, det är den där fåniga lilla detaljen som får mig att tycka att det är skoj. Att vara en statist i någons liv i tio sekunder. Det är så lagom på något vis. Och jag fattar att El Laxo inte är byggt för den sortens service, och jag håller hellre till inne i kallis därhemma av just den anledningen. Men helskotta vad det är kul med en liten tillbakablick ändå. Även om det är ett annat ställe, en annan kust och en annan version av mig själv. Det är liksom inte meningen att vingliga pensionärer ska bära ut sin mat till bordet själva.

Fotnot 1: Jag kommer ha jävulskt ont i fötterna imorgon.

Fotnot 2: Kan eventuellt ha lovat att jobba på onsdag också. Vissa saker förändras aldrig.

Fotnot 3: Varför är det så svårt att handskas med gubbslem på stående fot? Idag var det en som stod i vägen för mig i värsta ruschen, så jag nästan sprang in i honom och det var liksom inte mer med det. Men sen hejdar han mig typ fem minuter senare (när jag redan glömt att han stått ivägen) och bad om ursäkt, vilket ju är helt okej, men sen tyckte han att det var lämpligt att lägga till ”det gör ju ingenting när någon som är så söt som du springer in i en”, och jag blev så paff att jag jag bara ”jaha, ja” och gick därifrån. Fem sekunder senare inne i köket kom jag givetvis på att jag borde sagt något i stil med ”ursäkten godtagen, men om jag är söt eller inte är irrelevant i sammanhanget, och ganska nedvärderande av mig som yrkesperson”, men det är ju typiskt att hjärnan funkar dåligt på studs. Men gubbslem alltså. Avdelningen för sånt jag inte saknar när jag jobbar inne i köket. Söt? Jag?! Jag är en skräckinjagande feministisk krigarprinsessa med en magisk pikétröje-rustning! *STRIDSVRÅL*


TL;DR: Idag har jag jobbat som servitris. Det var nästan bara roligt.

Miljöombyte i förvärvsarbetandets tjänst

Jag har tillfälligt bytt kust.

Är i Kivik på jobb, eftersom min kära arbetsgivare har restauranger på fler ställen än i Heberg. Det stora äppleståhejet som pågått hela helgen har nu packat ihop sig, och jag ligger i sängen i det avskalade men trivsamma rummet jag bor i här och sorterar intryck.

Toto, we’re not på Laxbutiken anymore.

Det är första gången jag jobbat på ett ställe som är i närheten av lika stort som dear old Camp Gulag (min hjärna fortsätter använda mitt och CC’s urgamla smeknamn på jobbet, hur mycket jag än försöker påtala för mig själv att det är politiskt inkorrekt, ber om ursäkt för detta, men det är dessutom svårgooglat, vilket kanske är bra) och en kan väl säga att det är långt ifrån likt.

Exempelvis är planlösningen raka motsatsen. Hemma är det jättekök i mitten och sedan nästan som ett gäng yttre lager med kylrum och annat, och all ”offentlig yta” är koncentrerad åt ena hållet. Det finns liksom en fram- och en baksida. Buhres är typ uppbyggt kring labyrintliknande gångar med som tre ej sammanhängande ”satelliter” i form av butik, restaurang och sillalucka som sticker ut åt olika håll. Mitt lokalsinne känner sig kört i en mixer efter denhär helgen, det är ett som är säkert. Lägg till det ett stort antal temporära partytält och annat, och jag blir ännu mer imponerad över att jag överhuvudtaget hittat in och ut ur byggnaden.

Jag blir även smått tossig av att de olika ”satelliterna” har olika öppettider (vilket ju inte hade varit möjligt hemma, eftersom allt är i samma rum där). Det blir en väldigt annorlunda arbetsdagsrytm när alla inte rör sig efter samma klocka. Nog för att folk börjar och slutar på olika tider hemma också, men allas tider styrs av en och samma faktor – att öppettiderna är tio till nitton, alla dagar (föreställ er att jag sa det kursiverade med min allra mest inställsamma och välartikulerade telefonsvararröst).

Utsikten från personalrummet är ganska kunglig. Det går att klättra upp på taket bakom rökugnen och sitta där och götta sig i solen. Kolla ut över Hanöbukten och den gigantiska äppeltavlan och allt folk som cirkulerat på hamnplan i helgen. Kivik är fint. Får lite Ljungskilevibbar av det, fast här är uppförsbacken påväg till ICA, istället för tvärtom. De har även lokal bio, vilket jag såklart upptäckte lite för sent ikväll för att hinna gå och se den där nya Jane Austen-filmatiseringen som fått bra kritik. Håhå jaja. Jag had nog ändå varit för trött för bio.

Imorgon har jag sovmorgon, så jag tänkte traska ut på piren och fotografera lite, om vädret är okej. Jag har faktiskt ingen aning om hur vädret ska vara, men jag hoppas att det är fint på onsdag och torsdag när jag är helt ledig. Då hade jag tänkt utforska Österlen lite mer ordentligt, medelst cykel.

Mer då? Jag ska jobba i servisen resten av tiden jag är här vilket, bortsett från att jag alltså måste borsta håret på morgnarna, känns helt okej. Fast det är faktiskt väldigt många år sedan jag jobbade i servis mer än enstaka stunder, så jag är även lite orolig för att jag kommer vara som ett yrt höns. Men det blir säkert bra.

En god natts sömn så orkar jag vadsomhelst.

Peas!

Sextio dagar

Hej hallå.

Det är längesedan sist.

Ibland blir det så. Får vara så.

Intalar jag mig själv iallafall, samtidigt som jag gnisslar tänder och får kli i hela kroppen över att det ska vara så förbannat svårt att få till en bra mix av ork, ambitioner och kampen med orden.

Jag hade tänkt lägga upp lite bilder från den senare halvan av säsongen, men det får vänta för jag har schabblat bort min minneskortsläsare och det är tyvärr fysiskt omöjligt att koppla in CF-kort direkt i äppeldatorer.

Den är någonstans, jag vet bara inte var.

Jag funderar även på att lägga upp ett gäng retroaktiva inlägg med snuttar från vecka elva och framåt, jag hoppas att jag kommer göra det. Bättre sent än aldrig och sådär, och det var fina veckor, jag vill skriva ner dem för att minnas. Kontentan av mitt numera i jämförelse ganska taskiga minne – det går aldrig att skriva ner för många saker. Även om räkningar och andra måsten är mer lättglömda än manchesterslasket i Meribel i mitten av april så vill jag ha det nerskrivet också. För att.

Nu ska jag snart iväg till jobbet, ett extrapass i disken som jag kände att jag kunde ta eftersom jag gick hem igår pga så mycket mensvärk att jag blev alldeles skakig och knappt kunde stå rakt. Om jag var bitter över att sova bort en hel vansinnigt varm septembereftermiddag igår? Ja.

Men jag tänker såhär: om två månader är jag tillbaka i Val Thorens igen, det vet jag. Det är bara lite pappersformaliteter som återstår innan jag har styrt upp jobb och boende, och det känns väldigt gött. Brittsommar är förvisso ganska härligt, och det suger att jag jobbat eller sjukat bort varenda dag av den, den här gången, men det gör inte så mycket. För jag vet att jag om sisådär åtta veckor kommer svänga av N90 i Moutiers, med trettiosju kilometer, 1800 höjdmeter och sexton serpentinsvängar kvar att köra. Antagligen kommer jag ha bränt en skiva med Alan Walkers ”Faded” på också, för säkerhets skull eftersom den kanske inte ligger kvar på BleuSavoies spellistor och jag är en nostalgisk jävel.

Det kommer säkert vara smyghalt i skuggsvängen precis efter Saint-Jean, och jag kommer säkert driva någon stackars hetsig local till vansinne genom att hålla sjuttiogränsen på raksträckorna upp mot Saint-Martin och jag kommer garanterat vara trött som fan men vem bryr sig?

På en skala från likgiltig till hysterisk längtan är jag helt klart förbi mitten, men det är ingen desperation. Antagligen för att det är så självklart. Jag ska till Val Thorens. Så är det bara. Och det har jag väl mer eller mindre vetat sedan jag rullade därifrån i våras. Jag är inte klar med det där stället än, ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli, och vill jag dit så brukar allting ordna sig.

Tak över huvudet, lite pengar på banken, restaurangjobb så jag inte behöver noja ihjäl mig över matbudget och näringsintag (det senare är väl mest mamma som nojar över, men ändå).

Jag ska hem. Det känns bra. Det behöver inte vara svårare än så.

Patrick Park – Life Is A Song

Patrick Park – Life Is A Song
Everyone’s In Everyone (2007)

Handen på hjärtat, en av grejerna som gjorde The OC till en bra teveserie var musiken. Okej, de överanvände Jeff Buckleys version av Hallelujah något helt brutalt, men förutom det var låtsättarna smått fenomenala. Och när allting skulle rundas av blev det till tonerna av denna lilla sång, av och med Patrick Park.

Jag tror jag hade tyckt väldigt mycket om den även om jag inte hade blivit helt OC-nostalgisk varje gång jag hört den, men nu är det liksom en fluffig liten bonus ovanpå, det fina avslutsmontaget med Ryan och Seth och allihopa och en akustisk gitarr och orden

..and we build our house of cards, and then we wait for it to fall
always forget how strange it is, just to be alive at all

Jag svamlar. Det är en fin låt. Vemodig men på samma gång gör den mig lite glad.