Hej hallå.

Det är längesedan sist.

Ibland blir det så. Får vara så.

Intalar jag mig själv iallafall, samtidigt som jag gnisslar tänder och får kli i hela kroppen över att det ska vara så förbannat svårt att få till en bra mix av ork, ambitioner och kampen med orden.

Jag hade tänkt lägga upp lite bilder från den senare halvan av säsongen, men det får vänta för jag har schabblat bort min minneskortsläsare och det är tyvärr fysiskt omöjligt att koppla in CF-kort direkt i äppeldatorer.

Den är någonstans, jag vet bara inte var.

Jag funderar även på att lägga upp ett gäng retroaktiva inlägg med snuttar från vecka elva och framåt, jag hoppas att jag kommer göra det. Bättre sent än aldrig och sådär, och det var fina veckor, jag vill skriva ner dem för att minnas. Kontentan av mitt numera i jämförelse ganska taskiga minne – det går aldrig att skriva ner för många saker. Även om räkningar och andra måsten är mer lättglömda än manchesterslasket i Meribel i mitten av april så vill jag ha det nerskrivet också. För att.

Nu ska jag snart iväg till jobbet, ett extrapass i disken som jag kände att jag kunde ta eftersom jag gick hem igår pga så mycket mensvärk att jag blev alldeles skakig och knappt kunde stå rakt. Om jag var bitter över att sova bort en hel vansinnigt varm septembereftermiddag igår? Ja.

Men jag tänker såhär: om två månader är jag tillbaka i Val Thorens igen, det vet jag. Det är bara lite pappersformaliteter som återstår innan jag har styrt upp jobb och boende, och det känns väldigt gött. Brittsommar är förvisso ganska härligt, och det suger att jag jobbat eller sjukat bort varenda dag av den, den här gången, men det gör inte så mycket. För jag vet att jag om sisådär åtta veckor kommer svänga av N90 i Moutiers, med trettiosju kilometer, 1800 höjdmeter och sexton serpentinsvängar kvar att köra. Antagligen kommer jag ha bränt en skiva med Alan Walkers ”Faded” på också, för säkerhets skull eftersom den kanske inte ligger kvar på BleuSavoies spellistor och jag är en nostalgisk jävel.

Det kommer säkert vara smyghalt i skuggsvängen precis efter Saint-Jean, och jag kommer säkert driva någon stackars hetsig local till vansinne genom att hålla sjuttiogränsen på raksträckorna upp mot Saint-Martin och jag kommer garanterat vara trött som fan men vem bryr sig?

På en skala från likgiltig till hysterisk längtan är jag helt klart förbi mitten, men det är ingen desperation. Antagligen för att det är så självklart. Jag ska till Val Thorens. Så är det bara. Och det har jag väl mer eller mindre vetat sedan jag rullade därifrån i våras. Jag är inte klar med det där stället än, ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli, och vill jag dit så brukar allting ordna sig.

Tak över huvudet, lite pengar på banken, restaurangjobb så jag inte behöver noja ihjäl mig över matbudget och näringsintag (det senare är väl mest mamma som nojar över, men ändå).

Jag ska hem. Det känns bra. Det behöver inte vara svårare än så.