Vad är tid egentligen?

Sedan 2009 kan jag nog räkna dagarna då jag varit schemalagd som servitris – om inte på ena handens fingrar så åtminstone på samtliga fingrar och tår. Men det här med att bära tallrikar är inget en glömmer i förstone, även om de flesta jag bär numera är i det halvfulla pre-potatis-stadiet.

Det kanske är för att pikétröjorna på Buhres är exakt likadana som de jag fick när jag började jobba i spring för tio år sedan, förutom den lilla fyrkantiga loggan på ena armen istället för de gräsliga namnskyltarna vi hade förr i tiden. Eller så är det bara för att ränna med tallrikar är något som jag liksom inne i ryggmärgen vet att jag kan. Även om jag inte riktigt i detalj kan redogöra för det som ligger på själva tallrikarna här

(case in point: farbror frågar om sillen kommer från trakten, varpå jag viftar lite vagt i riktning Hanöbukten och säger att jag är osäker på just den sillens exakta folkbokföringsadress men att den ”nog är därute nånstans”, och farbrorn skrattar)

så kan jag åtminstone ta dem från punkt A till punkt B. Med rätt bra snitthastighet dessutom. Och jag kommer på mig själv med att le. Inte serviceleendet, utan på riktigt. Det är som en liten knäpp del i min hjärna som blir glad när det blir bråttom, och blir glad när tallrikarna är skållheta och jag får kramp i vänsternäven för att de är elaka att greppa tre (sidospår – bär fyra här och imponera på kollegorna forever, typ) och blir glad av att stå i solen på uteserveringen i tio sekunder extra och bara njuta lite av att inte stå så förbannat stilla hela dagarna.

Jag misstänker att det är samma knäppdel i hjärnan som även blir glad av att skotta snö, men jag är inte säker.

Hursomhelst – det jag ville komma fram till var att jag, trots förvirringen som liksom hör till första dagen på ett jobb, fick en känsla av att vad bra jag är. Vad det inte känns som att jag inte gjort dethär på jättelänge. En liten energikick från det förflutna på något sätt. Från en måndag för nästan tio år sedan när jag ensam sprang ut med över trehundra tallrikar på gamla Laxbutiken (så många var det inte idag – långt ifrån) tillexempel, och fick massor av beröm. Ännu en gång blir det tydligt att restaurangvärlden är min jävla flytväst. Det är inte mycket annat jag kan säga att jag är bra på, men när folk jag jobbat med i bara några timmar kommer och säger att jag gör något bra, då är jag inte dummare än att jag tänker ta åt mig. Särskilt med det jobbrelaterade självförtroende som jag (inte) har numera.

Jag räddar inte världen en tallrik med varmrökt lax i taget. Men jag räddar nog mig själv litegrann. Och det är bra det med.

*sparkar Jante i arslet*

Men jag inser också att jag inte skulle vilja jobba därute hemma på Laxbutiken. För där får jag inte springa. Det är det som är det roliga. Vita dukar är inte viktigt, men att servera folk vid bordet, det är den där fåniga lilla detaljen som får mig att tycka att det är skoj. Att vara en statist i någons liv i tio sekunder. Det är så lagom på något vis. Och jag fattar att El Laxo inte är byggt för den sortens service, och jag håller hellre till inne i kallis därhemma av just den anledningen. Men helskotta vad det är kul med en liten tillbakablick ändå. Även om det är ett annat ställe, en annan kust och en annan version av mig själv. Det är liksom inte meningen att vingliga pensionärer ska bära ut sin mat till bordet själva.

Fotnot 1: Jag kommer ha jävulskt ont i fötterna imorgon.

Fotnot 2: Kan eventuellt ha lovat att jobba på onsdag också. Vissa saker förändras aldrig.

Fotnot 3: Varför är det så svårt att handskas med gubbslem på stående fot? Idag var det en som stod i vägen för mig i värsta ruschen, så jag nästan sprang in i honom och det var liksom inte mer med det. Men sen hejdar han mig typ fem minuter senare (när jag redan glömt att han stått ivägen) och bad om ursäkt, vilket ju är helt okej, men sen tyckte han att det var lämpligt att lägga till ”det gör ju ingenting när någon som är så söt som du springer in i en”, och jag blev så paff att jag jag bara ”jaha, ja” och gick därifrån. Fem sekunder senare inne i köket kom jag givetvis på att jag borde sagt något i stil med ”ursäkten godtagen, men om jag är söt eller inte är irrelevant i sammanhanget, och ganska nedvärderande av mig som yrkesperson”, men det är ju typiskt att hjärnan funkar dåligt på studs. Men gubbslem alltså. Avdelningen för sånt jag inte saknar när jag jobbar inne i köket. Söt? Jag?! Jag är en skräckinjagande feministisk krigarprinsessa med en magisk pikétröje-rustning! *STRIDSVRÅL*


TL;DR: Idag har jag jobbat som servitris. Det var nästan bara roligt.