Håkan Hellström gjorde en gång i tiden en bedårande liten EP där han tolkar några svenska visor. Första spåret är Visa Vid Vindens Ängar, som ju så där i största allmänhet är en väldigt bedårande låt.

4:05 in i låten, när det är sådär lite lagom orkesterklimax, så ylar Herr Hellström ”Jag vill ju bara sjunga!” på det där sättet som han tenderade att yla saker i början av sin solokarriär. Innerligt, alltså.

Och det är lite så jag känner det ibland. Livbojsrestaurangtillvaron i all ära. Jag vill ju bara skriva.

Jag vill ju bara skriva.

Men jag litar inte på att hjärnan bär. Fortfarande inte.

Jag vill. Jag vill så jävla mycket ibland att jag inte vet vart jag ska göra av all vilja, men det blir inte mer än såhär. Blogginlägg. Det enda formatet jag behärskar till fullo eftersom det inte finns några riktlinjer, deadlines, krav, fucking prestationsångest

(nu ljuger jag, till och med blogginlägg ger mig prestationsångest från och till – därav bloggtorkorna – för det är svårt att vara rolig, välformulerad, intressant och lagom innerlig, allt på samma gång)

som kväver inspirationen, pressar ihop den till små dammiga tussar som lägger sig och skräpar i själens ytterkanter, ett virrvarr av kunde ha varit, historierna som aldrig blev berättade.

Jag skulle vilja skriva om så många saker. Jag vill inte skriva ner dem här, för gissa vad – det finns fler skribenter än det finns idéer – jag tänker hålla hårt i funderingarna jag har.

Och jag vill mer än att gnälla, och det är på sätt och vis så absurt för jag skriver ju men det är inte samma sak. (Slumpens ironi att iTunes i detta nu spontanspelar I’m Not A Robot med Marina & The Diamonds.) Jag skulle behöva arbetsträna, eller något, tror jag. Och vad är absurt om inte det? Arbetsträna en föredetta utbränd föredetta journalist? Tillåt mig att skratta. Är det något den här jävla världen inte lider brist på så är det generation Y-folk/millennials/kalla oss vad tusan ni vill som vill skriva om sina egna intressen. Jag vill navelskåda och kunna leva på det. Hur löjligt är inte det egentligen, med lite perspektiv på det hela.

Fast samtidigt, varför inte? Det kan ju vara så att det är precis det jag behöver. Arbetsträning.

Så, om någon känner att de har någonting på hjärtat, och har lust att prata om det med mig en stund (stund är ett trevligt och flexibelt begrepp, eller hur) med baktanken att jag sedan ska skriva ett blogginlägg om det, så får ni gärna säga till. Det kan vara vadsomhelst, behöver inte alls vara relaterbart till bloggens huvudämnen.

(Undanbeder mig dock följande ämnen: politiska åsikter långt ut på högerkanten, crossfit, foliehattar och saker som rör storstadslag i herrfotboll.)

Nog om detta, nu ska jag försöka hitta ett nytt WordPresstema till bloggen, jag vill ha brödtext med serifer, och temat jag har nu låter mig inte ändra typsnitt. *dunkar huvudet i väggen*
Det är irriterande, för den lilla detaljen åsido så tycker jag verkligen om Hemingway (mitt nuvarande tema).