Det regnar. Jag ska jobba kortpass mitt på dagen och känner ganska tydligt att det är okej att tillbringa förmiddagen i sängen. Har slösat bort två synnerligen fruktlösa timmar på att jaga wordpress-teman, och det går ärligt talat skitdåligt. Det jag egentligen vill är att modda det nuvarande temat så att jag får ett annat typsnitt, och kanske en annan header. Men jag kan för lite (läs: nästan ingen alls) CSS för att våga fixa det själv, och situationen, för att använda ett av Lisas favorituttryck, är på det hela taget en gnutta irriterande.

Så istället började jag googla skidor. Rimlig sysselsättning.

Nä, men såhär. Jag har ju, som ni säkert redan vet, samlat på mig en hel del lagg genom årens lopp, och en rimlig första reaktion på mitt skidgooglande bör alltså vara ”fler skidor? Hedda, seriöst?!”.

Ja, jo..

Som jag ser det går det att samla på sig ett stort antal skidor utan att skämmas, så länge skidorna ifråga inte börjar överlappa varandra allt för mycket. I skrivande stund har jag fyra par skidor vars användningsstatus får räknas som aktiva. Ett par halvbreda med ut-och-gå-bindning (allt möjligt-skidorna), ett par lagom breda pudernudlar, ett par som kan dubbla som vattenskidor (behåller i väntan på att någon gång åka till Japan) och ett par gamla parkskidor som funkar helt okej som pistditon.

Jag vet, det är jättemånga skidor. Jag får materialsportsångest och känner mig som universums hemskaste människa bara jag tänker på det.

Grejen är att jag mer och mer börjat sakna ett par faktiska pistskidor. Mittmonterade parklagg med exakt noll spann är kul, men de har sakta men säkert nått den där nivån av tröttkörda att det börjar bli irriterande. Det är inte speciellt tekniskt utvecklande att köra enligt ”jag hasar över allt som är hårt för mina stålkanter är slut”-taktiken.

Alltså sitter jag och googlar pistlagg.

Såhär långt har jag kommit fram till att jag inte vill ha butiksracers. (Översättning: butiksracers är de där skidorna som ser likadana ut som raceskidorna som åkarna i alpina världscupen kör på. De är dock inte likadana på insidan.) Det känns inte som att jag behöver det, och något säger mig att supersmala slalommonster slutar vara kul så fort klockan passerat elva och manchestern är ett minne blott.

Vad jag vill ha är helt enkelt ett par skidor som jag kan fulåka på när jag känner för det (eller måste pga är för kass för att finåka *Stig-Helmrar mig nerför Lagopéde med värdigheten studsandes fyra meter bakefter*) men även riktigt nöta teknik på när andan faller på.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag inte på något sätt övergivit ”det går att åka pist på alla sorters skidor”-tanken. Det tycker jag fortfarande. Men, jag har accepterat att jag inte har världens starkaste knän, och att de tenderar att bli ganska olyckliga av kraften som krävs för att ideligen kanta breda skidor, särskilt i såkallade sportlovsförhållanden. Egentligen skulle jag vilja vara den där avslappnade, obrydda typen som härjar runt på ett och samma par skidor överallt och hela tiden, men jag har fysiska begränsningar, och eftersom vi lever i en värld där det går att, till viss del, materialisma sig runt den sortens hinder så är jag inte mer svårfångad att jag låter mig haffas av konsumismens klor. Typ.

Många människor i min ålder lägger sina pengar på matchande serviser, weekendresor, fina men inte så praktiska skor (även om jag fått förklarat för mig att det just nu är inne med vad jag kallar ”frökentofflor”, vilka ju är synnerligen praktiska) och trädgårdsmöbler. Jag äger två grötskålar från IKEA, och dom har pappa annekterat. Skaffar hellre skidor istället. Alla är vi olika, och så vidare.

(Och ja, det går att förebygga taskiga knän och klena ben med diverse fysiska aktiviteter som kan sorteras in i kategorin ”försäsongsträning”, jag vet. Och jag gör det, i mån av tid, ork och så vidare. Men framförallt tiden är väldigt dålig på att räcka till.)

Nåväl, tillbaka till ämnet. Jag googlar pistskidor, kategorin ”inte racers men heller inte superslappa”. Den där sortens lagg som skidfabrikanterna själva gärna kallar ”all mountain”, vilket nu, såhär fyratusenetthundratvå tecken senare får in mig på ämnet jag ursprungligen tänkte behandla i detta inlägg.

All mountain.

Och folk som recenserar skidor på nätet.

Herre min pannkaka.

Jag fattar att inte alla har samma syn på vare sig skidåkning som helhet eller själva åkdonen som jag har, men det är 2016. Det är 2016, och ingen skidrecensent med ens ett uns av självaktning (hur köpta av diverse tillverkare de än må vara) kan väl med hedern i behåll påstå att en 85 millimeter bred skida vars huvudsakliga målgrupp är de som köper in till uthyrningar, samt några veckor om året-åkaren, har ”excellent float in powder”.

Pannben.

Vet ni vilka människor som kan åstadkomma ”excellent float in powder” på en så smal skida? Riktigt duktiga åkare. Topptursmuppar som springer upp på smala lagg och har teknik och finess nog för att kunna kompromissa bredd till förmån för lätthet. Folk som lärde sig åka puder på tvåmeters spikraka skidor på åttiotalet. Merparten av bummarna som harvar runt på Freeride World Qualifier. Den sortens människor kan åstadkomma ”excellent float in powder” på smala skidor. Men målgruppen som den där 85 millimeter breda ”all mountain”-skapelsen faktiskt riktar sig till? Jag kan svära på [jättemånga saker] att de flesta som sneglar mot den sortens skidor inte skulle känna igen ”excellent float in powder” om det så ställde sig rakt framför dem och dansade hula-hula á la Timon i Lejonkungen.

Prima skinka, japp japp.

Folk som är ute efter ”excellent float in powder” är dessutom i nittionio procent av fallen tillräckligt bra för att googla sig till valfri tråd på valfritt skidforum som predikar enligt principen jag nämnde en bit upp i inlägget. Det är roligare att åka pist på breda skidor än puder på smala, amen.

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att hela all mountain-begreppet kan vara det larvigaste som skidvärlden (inte) enats om sedan jag vet inte. Hur? HUR?! Hur kan någonting som (om åkaren ifråga inte har fysiska/tekniska förmågor långt över genomsnittspersonen) är så begränsat få kallas för ”all mountain”? Jag blir så trött.

Frontside.

Om saker nödvändigtvis måste få piffiga kategoriseringar på engelska kan vi väl vänligen sluta kalla pistskidor för all mountain. Säg frontside istället. Vilket också är ett svinkorkat uttryck – det finns mängder av berg som har markerade nedfarter på både bak- och framsidan, men det lurar åtminstone inte någon att tro att laggen ifråga är helt rätt prylar för att ta dig nerför något mer komplicerat än Flygfältet i Val Thorens (som förövrigt är sjuttioelvatusen gånger roligare att åka med faktiska breda skidor, eftersom det är hyfsat flackt och, ni vet, breda skidor flyter). Ahem.

Skitsamma. Jag lägger skidletandet på hyllan. Det är demodagar under öppningshelgen i VT, så planen är att beta av så många olika skidor som möjligt i kategorin ”typ 85 breda, 170-ish långa pistskidor”, för sådana kryllar det alltid av på testhelger, och sedan hoppas att fjolårsversionerna av de jag gillar bäst finns billigt på rea (och inte är kräksfula, varför är pistskidor så ofta så fula?).

PS. När jag började skriva muttrade jag om att jag tillbringat två timmar med att leta efter wordpress-teman. Nu har jag ägnat ytterligare en åt att på ett synnerligen långrandigt vis ondgöra mig över seriösa i-landsproblem. Vilken förmiddag va?