Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: oktober 2016 (sida 1 av 2)

SJÄLVSNURR

Jimmy Eat World (även känt som mitt absoluta favoritband någonsin) släppte en ny platta i förra veckan. Jag såg en blänkare om det i mitt Facebookflöde, men kom mig inte för med att öppna Spotify för att lyssna. Jag hade väl annat för mig, och efter deras senaste två plattor som inte på något sätt varit dåliga, men samtidigt lite för långt ifrån Clarity och Futures för att jag verkligen ska fastna, så hade jag väl också en känsla av ”jaja, jag tar det i sinom tid”.

Ingen hajp alltså.

Så idag satt jag och skrev med Lillebror om helt andra saker när vi kom in på Jimmy Eat World och han påminde mig om att jag borde lyssna på den nya plattan. Sedan följde nedanstående konversation:

..och ja. För det första är självsnurr ett av mina absoluta favorituttryck. För det andra är Jimmy Eat World ett av mina absoluta favoritband. Och för det tredje så är deras nya platta som en fortsättning på de där fyra fantastiska alstren från förr. Omedelbarheten är tillbaka. Det är inte lika poppigt längre, men omedelbart.

Och ja, ljudbilden. Den förbaskade, liksom gnistrande jävla ljudbilden som gör att så många av låtarna känns som skräddarsydda för att åka bil längs tomma vägar mitt i natten.

Ursäkta, jag ska självsnurra vidare. Återkommer senare med nån sorts best of, tror jag. Mest för att jag vill skriva om den bästa Prodigy-covern som någonsin gjorts, men också bara för att.

*rullar ner från soffan och landar i en lycklig hög på en inte speciellt stötdämpande matta*

De stora frågorna i livet

Farväl, värdigheten, sa jag och slängde ur mig en fråga i Val Thorens säsongargrupp på Ansiktsboken. Och jo, det finns både Pokéstop och gym i Val Thorens enligt direktrapport från polare som varit där under sommaren.

Vintern är med andra ord räddad, oavsett snöläge.

Livskraftsutvandring

Mitt sextiofemåriga jag kommer antagligen hata Hedda anno mitten av 10-talet. Säsongsjobbande lär knappast resultera i någon fet pension eller så. Fast, jag lär knappast kunna gå i pension när jag är sextiofem heller när jag tänker efter. Skitsamma.

Jag vet inte ritkigt vad jag vill säga med det här, jag satt bara och funderade över det bakvända och väldigt i-landsaktiga i att åka till ett annat land och ta ett jobb med så låg lön att de flesta inhemska inte skulle vilja ha det, bara för att arbetstiderna i kombination med platsen ger möjlighet till synnerligen kvalitativ fritid. Ännu mer komiskt blir det när en betänker vilken fasansfullt dyr fritidssysselsättning skidåkning är, även om en försöker hålla kostnaderna till ett minimum.

Det kallas väl att leva i nuet, eller nåt.

Och näe, jag tror inte på riktigt att framtids-Hedda kommer vara arg på beslut jag tar nu. Inte om jag inte genomgår en komplett personlighets- och värderingsmässig metamorfos. Om framtids-Hedda inte fattar att nutids-Hedda behöver andas bergsluft och inte jobba heltid för att må bra, då är framtids-Hedda ändå ingen person jag vill befattas med.

Livskraftsutvandring, kan en kalla det så?

Som en variant av arbetskraftsinvandring, liksom. Jag utvandrar med jämna mellanrum för att jag är ett priviligerat skrälle som har möjlighet att göra saker som jag mår bra i själen av, vilket på sätt och vis är en total motsats till de som kommer till Sverige för att våra minimilöner är så mycket bättre än det som finns i andra hörn av världen.

Äuh.

Egentligen är vi väl bara gurkor med ångest, hela bunten.

Pysslingarnas språk

Min blivande rumskamrat Harry är från Dublin, Irland. Det får ibland lustiga följder när vi kommunicerar, eftersom irländska håller sig med en hel del ord och uttryck som inte förekommer i några andra varianter av engelska som jag hittills stött på.

Vissa saker, tillexempel att ”you’ll be grand” betyder typ ”det kommer gå fint” är inte speciellt svårt att räkna ut. Andra är lite klurigare, som att de säger ”bob” istället för både pund och euro, och att ”c’mere” kan betyda såväl ”kom hit” som ”lyssna”. Överlag har jag börjat inse att det är en hel del småord som inte används likadant som i brittisk eller amerikans engelska, och när jag uttryckte viss oro över att inte hänga med i svängarna skickade Harry en länk till en Irländsk-Brittisk slangordlista.

Om någon annan än jag tycker att sånt är kul så finns den på denna länk: Irish-English terms.

I övrigt händer det inte mycket, mer än att alla Pokestop i Falkenberg har blivit väldigt snåla med Revives, så nu har jag en massa avsvimmade Pokemon som jag inte kan väcka till liv igen. Det var dagens i-landsproblem det. Nu ska jag gå och handla.

Jag är dålig på att vara vuxen

Hej på er!

Det lilla digitaluret högst upp till höger på skärmen slog precis över till 00:28, så det är torsdag och har varit så i en knapp halvtimme, och jag är om möjligt en ännu lite mer värdelös ”vuxen” än vad jag var när det fortfarande var onsdag.

Men hörrni, vad sägs om att låta detta blogginlägg ta sin början i min födelsedag, som var för tre dagar sedan (eftersom klockan är efter midnatt). Det blir bra, vi gör så.

Jag är ingen stor firare av bemärkelsedagar – jag låter faktiskt helst bli att fira mina egna alls, eftersom jag tycker bäst om att träffa lagom många människor i taget. Lagom många människor är två-tre stycken ungefär, absolut inte fler än fyra, då blir det jobbigt. Åtminstone om en inte setts på ett tag och ska försöka ta sig igenom vad-har-hänt-alla-sen-senast-labyrinten utan att bli hundra procent vimmelkantig.

(Vimmelkantig är ett av mina absoluta favoritord – det låter så roligt! Synd bara att det inte är mer användbart.)

Jag är alltså inte den sortens människa som bjuder in till stora kalas.

Iallafall, jag firade min tjugoåttaårsdag (!?!) på följande sätt: jag bakade en kladdkaka (efter att ha prokrastinerat kladdkakebakandet så länge det bara var möjligt, mest för att jag var opepp på att gå och handla och jag var tvungen att gå och handla för att kunna baka) och sedan åt jag upp den. Pappa och Agneta, och Den Lille och Alex hjälpte till. Den var episkt kladdig och mycket god.

En av följderna med att inte fira sin födelsedag är att en inte får så många presenter, vilket jag är helt okej med. Men jag fick ett paket! Av Den Lille! Och efter ett helt livs vänskap kan jag bara konstatera att hon känner mig väl – det innehöll tre paket plåster – ett med Nalle Puh-motiv, ett med Minioner och en ask med skavsårsplåster. Och det var bra, för jag har skavsår på höger häl, och detta, mina vänner, för oss tillbaka till nutid.

Jag jobbar inte så värst många dagar i veckan förtillfället, på grund av höst. Så vad gör jag egentligen på dagarna, mer än en herrans massa onödigt småfix med bloggen och att samla badges på Sporcle som om det handlade om liv och död?

Ja.. jo.. såatteh.

Jag spelar Pokemon GO, tillexempel. Jag kan eventuellt ha varit ute och traskat mellan sex och halv nio ikväll, för jag fick storhetsvansinne och försökte slå mig in på x antal gym, och kommit hem kall som en isbit med tjugoåtta avsvimmade Pokemons och slut på revives (seriöst, vad är grejen med att jag inte får några revives från Pokestopen längre?!). Därför är det väldigt bra att jag har en vän som förser mig med skavsårsplåster, eftersom jag nu har skavsår av Pokemonpromenerandet.

Sen hade jag tänkt göra köttbullar och makaroner till kvällsmat, men antingen har jag ätit upp köttbullarna vid något tidigare tillfälle och sedan glömt bort det, eller så har någon annan ätit upp dem medans jag flängt runt i Skåne och Uppland. Hursomhelst så fanns det inga köttbullar, och jag var alldeles för frusen och likgiltig för att rota fram något annat med proteiner i, så min kvällsmat bestod av makaroner med ketchup och en klick smör. Eller Pasta Rouge, som jag fick lära mig att det kan kallas den där gången för jättemånga år sedan när jag fullständigt tappade omdömet och läste nån antagligen självbiografisk chiclit av Sofis Mode-Sofi.

Vi skulle även kunna prata om att jag för att ytterligare spä på den kulinariska förvirringen åt havregrynsgröt till lunch. Med sirap, för äpplemoset hade möglat. [Infoga bild på sorgset djur här.]

Och som pricken över i:et toppade jag kvällsmaten med en halv Marabou till efterrätt, och istället för att ta en varm dusch efter Sportnytt (ja, jag kollar på Sportnytt varje kväll, ja, jag är själsligen hundra år gammal ibland) fastnade jag i horisontalläge i soffan och kollade på Youtubevideor så länge att jag tillslut gav upp tanken på att duscha, och borstade tänderna och gick och la mig istället. Jag borde ha tvättat håret i förrgår. Ledighet är inte bra för mig.

Så nu ligger jag hursomhelst här i mitt Hönshus, och bloggar om just ingenting. Och nu är klockan 00:48, så om åtta timmar kommer jag stämpla in på jobbet, eftersom jag alltid är kroniskt tre minuter försenad.

Något säger mig att jag inte kommer cykla till jobbet imorgon heller. Fan. Dethär med försäsongsträning går verkligen skitdåligt i år. Min försäsongsträning består till största delen av Pokemon GO. Aaaaaäääuh.

Gå och lägg mig!

(Jag ligger redan ner, men ja.. ni fattar. Sov, människa. Ääääuh.)

Hejs.

/H

Mikky Ekko – Smile

Mikky Ekko – Smile
Time (2015)

Det snöade typ tjugo dagar i sträck i januari i år. Inte oavbrutet, men det gick inte tjugofyra timmar utan att det ramlade ner fruset vatten. Sikten uppe i den där trädlösa alpbyn jag brukar hänga i var stundtals obefintlig, om en säger så.

En av dagarna när jag och Angelika roade oss med att åka rakt ner under Cascadeliften i flera timmar kom jag att tänka på de inledande textraderna i denhär låten, och efter det blev den liksom min to-go-to-låt att spontant nynna på när jag är ute och åker.

Smile, the worst is yet to come.
We’ll be lucky if we ever see the sun.
Got nowhere to go, we could be here for a while.
But the future is forgiven, so smile.

Dilemman

Alltså.

Jag hade bestämt mig för att sticka härifrån den femtonde november. Det kliar helt enkelt för mycket i bergsnerverna för att jag ska palla att stanna hemma längre än så. Plus att det blir allt glesare mellan jobbpassen och det känns faktiskt ovärt att stanna hemma längre än så när det bara blir två jobbdagar i veckan.

Gissa vilken dag dear old Camp Gulag tänker fira sitt trettioårsjubileum?

Den sextonde.

Såklart.

Så nu är det dilemma. I och för sig tror jag inte att min co-driver kommer sätta sig på tvären om jag säger att jag vill åka tre dagar senare (fest 16:e, vilodag 17:e, åka 18:e) men samtidigt som jag såklart gärna vill vara med på festen vet jag ju hur mycket jag längtar iväg. Och hur skönt det är med de där extra dagarna att bara komma iordning därnere.

Dessutom finns det rykten i vissa hörn av internet som gör gällande att det visst kan bli smygöppning redan den 19:e om kylan som börjat komma håller i sig. Och jag är ju inget fan av uppklädda middagar egentligen. Men samtidigt vill jag ju vara med.

Jag har liksom varit så inställd på att den satans trettioårsfesten kommer inträffa så långt efter min avfärd att det inte varit något alternativ att stanna hemma för att inte missa den. Så nu är jag helt ställd.

Och att åka den sjuttonde är otänkbart, för går jag på festen kommer jag vara helt död dagen efter, även om jag inte dricker en droppe. Hashtagg livet som introvert. Ääääugh.

Vad göra?

Jag får fundera på saken medans jag bråkar vidare med WordPress. Som ni kanske ser är jag mitt uppe i ännu en fajt med teman. Hur jag än letar så hittar jag inget som känns klockrent, det här är helt okej just nu, men jag får inte till smådetaljerna som jag vill ha dem. Jaja. I-landsproblem. Problem på en helt annan planet än saker som kan klassas som riktiga problem.

Hejsvejs.

/H

Dagar i större och mindre mängder

Nu är det mindre än en månad tills jag är i Val Thorens igen.

Go tanke.

Passar bra en grådaskig måndag som denna.

Det verkar även som om det har börjat snöa så smått därnere, och det känns ju bra. Lite deppigare är det faktum att liftbolaget på grund av anledningar som jag inte är säker på men nog kan gissa mig till har valt att korta ner årets säsong i bägge ändar jämfört med ifjol.

Att senarelägga öppningen kan jag faktiskt förstå – både förra och förrförra året var det ett satans ångestkrångel över snö som kom senare än väntat, och i fjol fick de som vissa kanske minns skjuta på öppningen en vecka (som sedan blev en halv, eftersom det faktiskt började snöa). Förhoppningsvis har de en baktanke om tjuvstart inplanerad även i år, om snögudarna är på det humöret. Jag hoppa verkligen det. Det blir nog lättare att försöka upprepa mitt mål att vara först upp i liften i år igen om premiärdagen är typ en tisdag än om det är en lördag.

Att korta säsongen i andra änden tycker jag å andra sidan är ett riktigt, riktigt uselt beslut. Några av förra vinterns bästa dagar var i början av maj, och även om det inte kommer nysnö så är antalet skidorter i Frankrike som fortfarande har öppet efter påsk väldigt få, så varför inte ösa på med marknadsföring och få folk att fatta att det fortfarande finns bra åkning som inte är begränsat till glaciär? Det är en enorm fördel att ha en högt belägen skidort med mycket åkning på nordsidor, utnyttja det för sjutton gubbar!

Att påsken ligger väldigt sent i år kan eventuellt ha något med saken att göra.. med tidig påsk har folk nog inte riktigt stillat sitt skidsug, men när den är en bit in i april kommer folk hem och bara ”ah, härligt, nu är det dags för sommar”, antar jag.

Skitsamma, vi får se vad som händer. I värsta fall kan jag ju stanna kvar och gå med stighudar tills jag lessnar.

Nu ska jag ta tag i min dag och gå och handla så jag kan baka kladdkaka. Jag är ingen stor firare av bemärkelsedagar, allra minst min egen, men Den Lille kommer hit i eftermiddag och då ska vi äta kladdkaka och om det ska finnas någon kladdkaka att äta då så måste jag ta tag i mig själv. Så.

På återseende och så vidare.

/H

Stenshuvud i duggregn

I torsdags var jag alltså ledig, och ursprungsplanen (att utforska Österlen medelst cykel) skrotades på grund av väldigt blåsigt och hotfulla regnmoln. Istället blev det en promenad tur och retur Stenshuvud, en nätt liten exkursion på sisådär fyra timmar. Det var väldigt trevligt, men lagom till att jag nådde själva nationalparken slutade regnmolnen att bara vara hotfulla, och gjorde istället slag i saken i form av strilande duggregn.

Eftersom själva promenaden upp till toppen till största delen är i skog märkte jag inte av det så mycket, utan gick och filurade och fotograferade träd, men när jag kom upp på huvudet blåste det halv orkan. Åtminstone kändes det så. Det var häftigt, jag kunde liksom se hur regnet piskades fram i sjok ut mot havet (rak frånlandsvind och oväder – en främmande, fascinerande företeelse för en hallänning), och bortsett från vätan så var utsikten väldigt fin med alla olika nyanser av höst. Dock var det som sagt väldigt blött, så jag retirerade ner i skogen ganska raskt.

Där hade jag två val – gå tillbaka typ samma väg som jag kom, eller runda hela rullstenskullen på havssidan. Jag valde det senare, mest för att kartan visade att det fanns ett fik en bit bort i den riktningen.

Om fiket var stängt när jag kom dit? Givetvis.

Om regnet tilltog ungefär samtidigt? Jadå.

Om jag ändå fortsatte på inslagen väg? Jepp.

Jag är faktiskt nöjd med det beslutet, för annars hade jag inte fått se Stenshuvud nerifrån stranden, och där var jättefint, men stigen var i knöggligaste laget eftersom stenarna var blöta av regnet och ungefär samtidigt som jag började bli riktigt trött så konfronterades jag av en samling kor. Ni vet hur det är – efter att ha passerat x antal kogrindar med tillhörande varningsskyltar utan att se några större djur än ekorrar så drar en helt enkelt slutsatsen att djuren är någon annanstans.

Icke.

Korna var i högsta grad där, och allihopa var påväg rakt mot mig längs stigen. Eftersom jag var ensam och ingen visste att jag var ute på promenad (i skogen kan ingen höra dig skrika, typ) valde jag, efter att ha stirrat på korna en stund och det enda som hände var att de fortsatte traska rakt mot mig, att göra en nittiograders riktningsförändring åt höger.

Det vill säga – jag trasslade mig igenom ett hallonsnår modell större och klättrade över några föredetta träd för att komma ner till vattnet och gå längs vattenbrynet tills jag kom till slutet av kostängslet alternativt någon form av civilisation. Det låter ganska enkelt. Det var det inte. Det var en orgie i hala och halare stenar modell större så det var klättrigt och tog tid men tillslut var jag förbi det satans kostängslet och när jag kom fram till slutet av nationalparken var jag supertrött, men det fanns liksom inget annat att göra än att traska vidare tre kilometer till i blåsten.

När jag kom fram till byn fattade jag det kloka beslutet att gå och handla direkt, för hade jag gått hem och pausat innan jag gick till ICA hade jag aldrig kommit iväg till ICA sedan.

På det hela taget var det en trevlig dag, även om regnbyxor och bättre skor hade varit att föredra.

(Klicka på bilderna så blir dom större.)

Bakom min keps kan jag vara mig själv

Eftersom Kivik (eller kanske Kivik i kombination med den bästa internetuppkopplingen jag haft tillgång till på sisådär 1,5 år) uppenbarligen har sparkat igång min bloggnerv igen tänker jag ta tillfället i akt att spotta ur mig ett par babbliga inlägg till innan jag rullar härifrån för att våldgästa Lisa en sväng innan jag åter inställer mig på El Laxo 08:48 på tisdag morgon.

(Jag stämplar alltid in 08:48. Ja, jag vet, jag börjar 08:45. Spelar ingen roll hur bråttom eller inte bråttom jag har, vilken nivå av motvind jag tampas med på ditvägen, eller med vilket tempo jag fipplar fast knapparna i kockrocken – jag är alltid, kroniskt, tre minuter sen till jobbet. Det som är intressant är att jag under de tio dagar jag varit i Kivik istället varit kroniskt fyra minuter för tidig till jobbet. Vad betyder detta? Diskutera i smågrupper!)

Ja. Anywho.

(Jag kan eventuellt ha ätit ett par hekto lösgodis, mestadels Dumle, till kvällsmat. Det kan eventuellt vara så att det påverkar både mitt skrivande och mitt fokus.)

Hursomhelst (måste snabbt flika in att ja, jag är medveten om hur ofta jag använder ordet hursomhelst som inledningsord i stycken när jag skriver. Jag vet. Det är en åkomma. Jag tar mediciner och blir snart frisk – aaaah, Notting Hill-citat!) så ville jag mest av allt ge mig själv en digital ryggdunk pga har varit barhuvad mer den senaste veckan än vad jag varit i övrigt det senaste året.

Det är egentligen ingenting jag tänkt speciellt mycket på, men det är ett välkänt faktum att jag otrivs med att vara barhuvad. Den enda sortens barhuvad jag är bekväm med är Lilla My-tofs, och enbart i hemmets trygga vrå.

(Ja, mamma, jag vet att du tycker att det är jättefint, men jag tycker inte att det känns som en publik frisyr. Möjligtvis med undantag för stranden.)

Hästsvans. Jag har hästsvans alla dagar på jobbet, no biggie, för hemma på jobbet så har jag ett hiskeligt huckle också. En gång i tiden hade jag en älskad, röd bandana men sedan bestämde ze boss att vi skulle vara enhetliga så då var det bara tack-å-hej till bandanan, och även mina älsklingspikétröjor i en särskilt lyckad version av storleken small. (En tröja som passa på längden och bredden? Revolutionerande, på min ära!)

Jag sörjer fortfarande den bandanan, den försvann någon gång när mitt liv började levas i lådor. Sånt händer. Det är bara det att varje morgon när jag brottas med det bångstyriga hucklet och inventerar skörden av nackhår som knuten oundvikligen tillgodogjorde sig föregående arbetsdag så tänker jag på den där bandanan, och hur den aldrig åt mitt nackhår till kvällsmat.

Ett tag hade vi vita mössor med kardborreband i nacken. De var de värsta nackhårsätarna av alla.

Kom till saken, Hedda, för f*n.


Jag tycker inte om när folk har fri insyn till mitt fejs, okej.

Det är fantastiskt skönt med mössa eller keps eftersom nämnda huvudbonader

  1. eliminerar all min fåniga noja över hur platt mitt hår alltid är uppe på huvudet
  2. håller någorlunda styr på min icke-frisyr eftersom min kära lejonman inte bara är platt, den är flygig som fan också
  3. ger mig en känsla av insynsskydd

gör att jag kan se alla som ser mitt ansikte, pga har jag keps eller mössa och du står utanför mitt synfält så ser du bara huvudbonad och hår, och möjligen en bit av min nästipp. Det ger mig en känsla av integritet, eller nåt. Jag vet inte. Men så är det.

Och nu har jag överlevt x antal jobbtimmar i hästsvans utan huvudbonad utan att få spatt och kli i hela kroppen, så grattis mig själv. Förresten, även ryggdunk för att jag jobbat med människor (usch, människor!) det vill säga inte bara kollegor utan även gäster, de flesta av det mer antika slaget, utan att bli fullständigt mosig i skallen och oanvändbar.

Och jag har putsat knivar, och sorterat bestick. Järnvägar vad jag har sorterat bestick. Det är en konstart att skilja på restaurangens bestick och bufféns bestick, det ska gudarna (väldigt ospecificerade sådana) veta.

Det var nog allt.

I nästa blogginlägg ska ni få se bilder från när jag gick tur och retur Stenshuvud (det ska ihopskrivas och det gör mig fullständigt själaglad, jag älskar ihopskrivningar) i väldigt tät dagg och blev litegrann jagad av kor. Det sistnämnda har jag dock inga bilder på eftersom jag hade fullt upp med att klättra igenom ett hallonsnår.

Ah, jo förresten. Vet ni vad som finns på Buhres? Älsklingspikétröjor i den särskilt lyckade versionen av storleken small. Det kanske är därför jag uthärdat att vara barhuvad, för att jag fått jobba i pikétröja i den särskilt lyckade versionen av storleken small.

Attor.

/H