Jimmy Eat World (även känt som mitt absoluta favoritband någonsin) släppte en ny platta i förra veckan. Jag såg en blänkare om det i mitt Facebookflöde, men kom mig inte för med att öppna Spotify för att lyssna. Jag hade väl annat för mig, och efter deras senaste två plattor som inte på något sätt varit dåliga, men samtidigt lite för långt ifrån Clarity och Futures för att jag verkligen ska fastna, så hade jag väl också en känsla av ”jaja, jag tar det i sinom tid”.

Ingen hajp alltså.

Så idag satt jag och skrev med Lillebror om helt andra saker när vi kom in på Jimmy Eat World och han påminde mig om att jag borde lyssna på den nya plattan. Sedan följde nedanstående konversation:

..och ja. För det första är självsnurr ett av mina absoluta favorituttryck. För det andra är Jimmy Eat World ett av mina absoluta favoritband. Och för det tredje så är deras nya platta som en fortsättning på de där fyra fantastiska alstren från förr. Omedelbarheten är tillbaka. Det är inte lika poppigt längre, men omedelbart.

Och ja, ljudbilden. Den förbaskade, liksom gnistrande jävla ljudbilden som gör att så många av låtarna känns som skräddarsydda för att åka bil längs tomma vägar mitt i natten.

Ursäkta, jag ska självsnurra vidare. Återkommer senare med nån sorts best of, tror jag. Mest för att jag vill skriva om den bästa Prodigy-covern som någonsin gjorts, men också bara för att.

*rullar ner från soffan och landar i en lycklig hög på en inte speciellt stötdämpande matta*