Eftersom Kivik (eller kanske Kivik i kombination med den bästa internetuppkopplingen jag haft tillgång till på sisådär 1,5 år) uppenbarligen har sparkat igång min bloggnerv igen tänker jag ta tillfället i akt att spotta ur mig ett par babbliga inlägg till innan jag rullar härifrån för att våldgästa Lisa en sväng innan jag åter inställer mig på El Laxo 08:48 på tisdag morgon.

(Jag stämplar alltid in 08:48. Ja, jag vet, jag börjar 08:45. Spelar ingen roll hur bråttom eller inte bråttom jag har, vilken nivå av motvind jag tampas med på ditvägen, eller med vilket tempo jag fipplar fast knapparna i kockrocken – jag är alltid, kroniskt, tre minuter sen till jobbet. Det som är intressant är att jag under de tio dagar jag varit i Kivik istället varit kroniskt fyra minuter för tidig till jobbet. Vad betyder detta? Diskutera i smågrupper!)

Ja. Anywho.

(Jag kan eventuellt ha ätit ett par hekto lösgodis, mestadels Dumle, till kvällsmat. Det kan eventuellt vara så att det påverkar både mitt skrivande och mitt fokus.)

Hursomhelst (måste snabbt flika in att ja, jag är medveten om hur ofta jag använder ordet hursomhelst som inledningsord i stycken när jag skriver. Jag vet. Det är en åkomma. Jag tar mediciner och blir snart frisk – aaaah, Notting Hill-citat!) så ville jag mest av allt ge mig själv en digital ryggdunk pga har varit barhuvad mer den senaste veckan än vad jag varit i övrigt det senaste året.

Det är egentligen ingenting jag tänkt speciellt mycket på, men det är ett välkänt faktum att jag otrivs med att vara barhuvad. Den enda sortens barhuvad jag är bekväm med är Lilla My-tofs, och enbart i hemmets trygga vrå.

(Ja, mamma, jag vet att du tycker att det är jättefint, men jag tycker inte att det känns som en publik frisyr. Möjligtvis med undantag för stranden.)

Hästsvans. Jag har hästsvans alla dagar på jobbet, no biggie, för hemma på jobbet så har jag ett hiskeligt huckle också. En gång i tiden hade jag en älskad, röd bandana men sedan bestämde ze boss att vi skulle vara enhetliga så då var det bara tack-å-hej till bandanan, och även mina älsklingspikétröjor i en särskilt lyckad version av storleken small. (En tröja som passa på längden och bredden? Revolutionerande, på min ära!)

Jag sörjer fortfarande den bandanan, den försvann någon gång när mitt liv började levas i lådor. Sånt händer. Det är bara det att varje morgon när jag brottas med det bångstyriga hucklet och inventerar skörden av nackhår som knuten oundvikligen tillgodogjorde sig föregående arbetsdag så tänker jag på den där bandanan, och hur den aldrig åt mitt nackhår till kvällsmat.

Ett tag hade vi vita mössor med kardborreband i nacken. De var de värsta nackhårsätarna av alla.

Kom till saken, Hedda, för f*n.


Jag tycker inte om när folk har fri insyn till mitt fejs, okej.

Det är fantastiskt skönt med mössa eller keps eftersom nämnda huvudbonader

  1. eliminerar all min fåniga noja över hur platt mitt hår alltid är uppe på huvudet
  2. håller någorlunda styr på min icke-frisyr eftersom min kära lejonman inte bara är platt, den är flygig som fan också
  3. ger mig en känsla av insynsskydd

gör att jag kan se alla som ser mitt ansikte, pga har jag keps eller mössa och du står utanför mitt synfält så ser du bara huvudbonad och hår, och möjligen en bit av min nästipp. Det ger mig en känsla av integritet, eller nåt. Jag vet inte. Men så är det.

Och nu har jag överlevt x antal jobbtimmar i hästsvans utan huvudbonad utan att få spatt och kli i hela kroppen, så grattis mig själv. Förresten, även ryggdunk för att jag jobbat med människor (usch, människor!) det vill säga inte bara kollegor utan även gäster, de flesta av det mer antika slaget, utan att bli fullständigt mosig i skallen och oanvändbar.

Och jag har putsat knivar, och sorterat bestick. Järnvägar vad jag har sorterat bestick. Det är en konstart att skilja på restaurangens bestick och bufféns bestick, det ska gudarna (väldigt ospecificerade sådana) veta.

Det var nog allt.

I nästa blogginlägg ska ni få se bilder från när jag gick tur och retur Stenshuvud (det ska ihopskrivas och det gör mig fullständigt själaglad, jag älskar ihopskrivningar) i väldigt tät dagg och blev litegrann jagad av kor. Det sistnämnda har jag dock inga bilder på eftersom jag hade fullt upp med att klättra igenom ett hallonsnår.

Ah, jo förresten. Vet ni vad som finns på Buhres? Älsklingspikétröjor i den särskilt lyckade versionen av storleken small. Det kanske är därför jag uthärdat att vara barhuvad, för att jag fått jobba i pikétröja i den särskilt lyckade versionen av storleken small.

Attor.

/H