I torsdags var jag alltså ledig, och ursprungsplanen (att utforska Österlen medelst cykel) skrotades på grund av väldigt blåsigt och hotfulla regnmoln. Istället blev det en promenad tur och retur Stenshuvud, en nätt liten exkursion på sisådär fyra timmar. Det var väldigt trevligt, men lagom till att jag nådde själva nationalparken slutade regnmolnen att bara vara hotfulla, och gjorde istället slag i saken i form av strilande duggregn.

Eftersom själva promenaden upp till toppen till största delen är i skog märkte jag inte av det så mycket, utan gick och filurade och fotograferade träd, men när jag kom upp på huvudet blåste det halv orkan. Åtminstone kändes det så. Det var häftigt, jag kunde liksom se hur regnet piskades fram i sjok ut mot havet (rak frånlandsvind och oväder – en främmande, fascinerande företeelse för en hallänning), och bortsett från vätan så var utsikten väldigt fin med alla olika nyanser av höst. Dock var det som sagt väldigt blött, så jag retirerade ner i skogen ganska raskt.

Där hade jag två val – gå tillbaka typ samma väg som jag kom, eller runda hela rullstenskullen på havssidan. Jag valde det senare, mest för att kartan visade att det fanns ett fik en bit bort i den riktningen.

Om fiket var stängt när jag kom dit? Givetvis.

Om regnet tilltog ungefär samtidigt? Jadå.

Om jag ändå fortsatte på inslagen väg? Jepp.

Jag är faktiskt nöjd med det beslutet, för annars hade jag inte fått se Stenshuvud nerifrån stranden, och där var jättefint, men stigen var i knöggligaste laget eftersom stenarna var blöta av regnet och ungefär samtidigt som jag började bli riktigt trött så konfronterades jag av en samling kor. Ni vet hur det är – efter att ha passerat x antal kogrindar med tillhörande varningsskyltar utan att se några större djur än ekorrar så drar en helt enkelt slutsatsen att djuren är någon annanstans.

Icke.

Korna var i högsta grad där, och allihopa var påväg rakt mot mig längs stigen. Eftersom jag var ensam och ingen visste att jag var ute på promenad (i skogen kan ingen höra dig skrika, typ) valde jag, efter att ha stirrat på korna en stund och det enda som hände var att de fortsatte traska rakt mot mig, att göra en nittiograders riktningsförändring åt höger.

Det vill säga – jag trasslade mig igenom ett hallonsnår modell större och klättrade över några föredetta träd för att komma ner till vattnet och gå längs vattenbrynet tills jag kom till slutet av kostängslet alternativt någon form av civilisation. Det låter ganska enkelt. Det var det inte. Det var en orgie i hala och halare stenar modell större så det var klättrigt och tog tid men tillslut var jag förbi det satans kostängslet och när jag kom fram till slutet av nationalparken var jag supertrött, men det fanns liksom inget annat att göra än att traska vidare tre kilometer till i blåsten.

När jag kom fram till byn fattade jag det kloka beslutet att gå och handla direkt, för hade jag gått hem och pausat innan jag gick till ICA hade jag aldrig kommit iväg till ICA sedan.

På det hela taget var det en trevlig dag, även om regnbyxor och bättre skor hade varit att föredra.

(Klicka på bilderna så blir dom större.)